Titta skogen

Titta skogen! (inbunden)

”Titta skogen”, med text av Åsa Mendel-Hartvig och bild av Maija Hurme, är en mossmjukt illustrerade småbarnsbok om föräldraskap och skogspromenad. De enkla orden handlar om närhet och natur: ”Lyssna humlan”, ”Titta myran”, ”Pussa pappa”.

I samma serie finns också ”Titta havet”, ”Titta parken”, ”Titta natten”.

Tack till Olika förlag för friexemplar.

Trygghet och terror

För lite mer än ett år sedan befann jag mig i Bryssel. Sista kvällen på min vistelse i denna märkliga stad gick jag vilse i en av dess nergångna förorter. På natten. Utan karta eller internetuppkoppling. Det var bitvis svårt att komma fram, för att kylskåp och annat skräp blockerade trottoarerna. Jag kände mig ändå helt trygg i att jag skulle hitta tillbaka till mitt hotell oskadd – och det gjorde jag, till sist.

Dagen efter skulle jag ha rest tillbaka, men på grund av bombdådet mot flygplatsen kom jag ingenstans. Plötsligt var jag – och alla andra – skräckslagna och bundna vid nyhetsflödet. Inget var som vanligt, men det dröjde ändå inte länge innan pensionärerna trotsade utegångsförbudet och fyllde parkerna för att njuta av vårsolen. Jag satt instängd med avskurna flyktvägar och fick till slut ta mig till Tyskland för att kunna flyga hem. Konstrasten mot den tillitsfyllda nattvilsenheten var stor. Och på flygplatsen i Düsseldorf blev jag upprörd över att säkerhetskontrollen var så slapp. Längtade nästan tillbaka till militärerna som öppnade och genomsökte min resväska, när jag skulle ta tåget ut ur Belgien.

*

Igår var jag på väg hem från jobbet, men fastnade vid Slussen. Inga tunnelbanor eller pendeltåg gick och jag hade långt kvar att åka. Mitt i min paniska insikt om att jag inte skulle kunna ta mig hem, inte kunna söka skydd, kom en man fram och bad att få låna min telefon för att han hade slut på pengar.

Min första reaktion var att neka. Jag ville bevara allt batteri, jag visste inte hans motiv eller vem han var, tänkte att han kanske inte ville använda sin egen mobil för att inte kunna spåras, att det var något skumt samtal, eller att han bara skulle springa sin väg och lämna mig helt avskuren från alla kontaktvägar – men jag lånade ut min mobil, för är det någon gång jag måste lita på andra så är det när allt ställs på sin spets. Och vem vill inte ringa ett samtal i den situationen? Sedan pratade vi lite om vad som hänt och vart vi skulle ta vägen, vilka vägar som fanns att ta.

Jag vet inte hur det gick för honom. Själv fick jag sova hos en vän på Söder, så att jag slapp gå ända till Vällingby. Jag virrade omkring ett bra tag ändå, på så små och obefolkade gator som möjligt. Förbi automatgevärbeväpnade som höll vakt, under cirklade helikoptrar och hela tiden med blåljus som bakgrundsmusik. Hungrig och så stressad att jag inte mindes hur gatorna hängde ihop. Jag satte mig på ett café, som en minut senare stängde av säkerhetsskäl – men jag hade till slut någonstans att ta vägen, tack vare att jag kunde få kontakt med min bekantskapskrets på sociala medier.

Jag gläds åt all medmänsklighet som jag och andra mötte igår. Åt stämningen på gatorna – vilsen, drabbad och utsatt, men ändå med rum för samtal och lösningar.

Bengt Martin – första etappen

I förrgår var jag med om en ganska ovanlig upplevelse: litterär after work på restaurang Norrport, tillsammans med Håkan Lindquist och Anna Ahlund (som ledde samtalet). Det var väldigt trevligt och stämningen i rummet var faktiskt lyssnande. Fint med en publik som satt avslappnat, istället för föreläsningskänsla.

På onsdag 29 mars är det dags för mitt föredrag på Fanfaren i Farsta – och sedan blir det nog en liten podd också…

Mer om det senare! Nu ska jag fila på min powerpoint.

17265560_282784205476399_7370644156063940608_n

”Markusversionen” av Péter Esterházy

16908947_1827553543996700_2097521448791834624_n

Jag hade inte läst Péter Esterházy förut, men ”Markusversionen” var en väldigt annorlunda läsupplevelse!

Boken handlar om en familj i kommunismens Ungern, där den ene brodern betraktar och berättar men inte talar utan tros vara dövstum, medan den andre skriver sin egen version av Markusevangeliet.

En speciell berättelse, som också är speciellt berättad och som därför inte riktigt liknar något annat.

Esterházy är mest känd för ”Harmonia Caelestis” från 2000, som också har en sorglig uppföljare: ”Rättad utgåva”, skriven efter att författaren fått veta att hans pappa angav närstående – även honom själv – till säkerhetspolisen.

Tranströmer – ”I arbetets utkanter”

I arbetets utkanter

Jag har stött på ”I arbetets utkanter”, av och med Tomas i Tranströmer, många gånger. I nätbokhandeln har jag hoppat över den under bokrean, men när jag stod i en fysisk bokhandel och hade den framför mig kunde jag inte gå hem utan den. Andra bokreaböcker från i år samlar damm ännu. Den här, däremot, blev snabbt genomslukad – och uppskattad.

För det är en rik och diger bok som Magnus Halldin har satt ihop tillsammans med Tranströmer, utifrån material från hans skafferi och andra källor, innan han gick bort. Volymen är fylld med vackra bilder, och så förstås texter om och av Tranströmer. Opublicerade dikter – och utkast till sedan publicerade dikter, så att det går att följa diktens tillkomst.

Ett poetporträtt med flera bottnar, som ger en verkligt fördjupad bild av människan och diktaren Tranströmer.

”Aftonland” av Therese Bohman

Omslagsbild: Aftonland

Den första av Bohmans böcker som jag läste var ”Den andra kvinnan”, som jag kände mig måttligt förtjust i – de långa resonerande partierna drog ner intrycket av själva handlingen. Sedan läste jag ändå ”Den drunknade”, som var en total käftsmäll. Och nu kastade jag mig över ”Aftonland” när jag insåg att den fanns på Storytel.

Ett par dagar senare hade jag och Karolina genomlevt en spännande historia mitt i all vardaglighet – dessutom med en finurlig upplösning. Jag gillar Bohmans avslappnade sätt att skriva, det korta formatet, hur hon ser både ledan och magin i ett vanligt och bitvis lite tråkigt liv. Karolina är inte särskilt sympatisk som person, men inte heller så dramatiskt osympatisk. En bra balans.

Att konstvetenskapen så totalt får genomsyra – liksom i ”Den drunknade” – är riktigt lyckat. Jag har kul åt Bohmans beskrivningar av akademi och kulturvärld, även om jag inte känner igen mig helt.

Och med tanke på att Karolina fascineras av symbolismen så är det passande att boken om henne är så symbolmättad. För att inte tala om ap-experimenten hon läser om på kvällarna, som blir en egen bihistoria…

Väldigt läsvärt!

Litterär after work!

Jag har aldrig tidigare varit på – eller ens hört talas om – konceptet litterär after work, men på onsdag 22 mars ska jag, Anna Ahlund och Håkan Lindquist prata om Bengt Martin och ”Sodomsäpplet” på restaurang Norrport, inom ramen för Stockholm läser.

Så här fin insta-reklam har Anna Ahlund gjort för evenemanget:

17267458_129307880931662_9113594352101228544_n

Själv ägnar jag mig åt väldigt rolig research – att läsa trilogin om Joakim Manders på nytt, att kolla igenom min gamla magisteruppsats om Bengt Martin – och att se filmen ”Farlig frihet” från 1954, där en söt tjugoettårig Bengt Martin spelar homosexuelle Tommy.

Inspelningen skildras i ”Finnas till”, sista delen av trilogin som inleds med ”Sodomsäpplet”. Och i Martins självbiografi, där han berättar att scenen vid Humlegårdens pissoar kryddades av att inte bara regissören Arne Ragneborn utan också parkens klientel skrek regianvisningar.

17265840_1866161136933232_8564285360840900608_n