Önskan

att alla valde
var sitt språk

så slapp vi
förstå varandra

kjkj-005

Annonser

Varför jag inte skriver på Twitter

Jo, jag vet att det finns massa bra saker på Twitter och jag var aktiv där en gång i tiden. Men hela plattformen typs ha kidnappats av troll. Och även folk som borde kunna kommunicera – och dit räknar jag, naivt nog, partiledare – sparkar istället under bältet, helt utan proportioner. Sedan blandar sig 100 personer till i och efter 1 minut har det spårat ur helt.

Alla former av samtalston tycks helt bortglömda. Liksom i detta fall den gyllene regeln att du inte måste, eller ens bör, bemöta alla som nämner dig om du är en offentlig person. Författare bör inte skriva argt till recensenter. Och partiledare bör inte anklaga författare som uttrycker en berättigad åsikt (som dessutom delas av massor av andra människor) för att göda hat.

gardell

”Medierna” granskar granskarna

medierna.png

I dagens medieklimat behövs mer av upplägg som ”Medierna”. Medier som granskar medierna, det vill säga: granskar granskarna. Som intervjuar de som är vana vid att bli intervjuade och ställer samma hårda frågor till dem som de ställer till andra.

Det blir en bra balans. Och det är oerhört intressant. Ingen mediekonsument borde hoppa över att lyssna på Medierna. Jag kastar mig över varje program och får oerhört mycket ut av varje program.

I senaste avsnittet, som släpptes i lördags den 24 september, kan du till exempel höra en intervju med Olle Palmlöf, programledaren som blev kritiserad för att jämföra separatistiskt fika med Ku Klux Klan. Och ett inslag på 12 minuter om den händelsen är precis vad som behövs i en värld där även medier rör sig mot twitter-formatet.

Ps. Inga kommentarer

Under de åtta år då jag har haft den här bloggen har jag för länge sedan gett upp på att kommentera världens hemskheter och katastrofen. Visst läcker dylikt in ibland, men kanske inte just när något just har hänt. Då har jag som allra minst att säga i frågan, ojournalistiskt nog. Så om jag bloggar nonsens när allt är svart så är det här helt enkelt en blogg om nonsens – som litteratur, musik och att försöka ett liv i en alltför ofta alltför hemsk värld.

Rasism 1928 – och idag

Biblioteksbladet 1928, lektörsomdöme av Carl van Vechtens ”Negrernas himmelrike”:

Denna roman från den stora negerstaden Harlem i U. S. A. gör anspråk på att vara autentisk, en sak, varom det för anmälaren är omöjligt att yttra sig. Ytterst intressant är i alla händelser skildringen av representanterna för denna ras, som väl kunna tillägna sig de vitas yttre civilisation och alla deras laster men som stå främmande för denna kulturs inre betingelser. Får man tro förf., äro de bildade negrernas problem av synnerligen tragisk art, därför att de nya idealen äro oförenliga med deras barbariska drifter.

Så mycket som hänt sedan dess. Och så lite.

Sättet att dela upp människor i olika grupper, baserad på etnicitet och hudfärg, är tyvärr precis densamma.

Vi är mer medvetna idag om rasism, men också väldigt blinda om den dyker upp på lite för nära håll.

Vi ser att det här citatet är förkastligt. Men ser vi alla gånger då vi själva på samma sätt inte ser alla människor som lika mycket värda? Alla gånger då vi tänker att det finns bättre och sämre människor?

Det här är 88 år sedan. Jag hoppas att vi inte behöver vänta i 88 år innan alla uttryck för rasism som möter oss dagligen framstår som lika absurda som det här citatet.