Agnes Lidbeck – ”Finna sig”

154545_13075327_o_1

Jag blev nyfiken på den här boken när jag läste och hörde intervjuer med författaren, så jag läste den ganska omgående som e-bok. I centrum står Anna, en kvinna med odefinierat yrke. Boken börjar med att hon får barn och skildrar hennes känslor för barnen, som inte är i enlighet med vad som förväntas av henne. Pappan, Jens, är helt perfekt – men Anna vill bara att han ska slå henne, så att hon får en ursäkt att lämna honom.

Efter en första del som skildrar barnens uppväxt och relationens knakande i fogarna, kommer en andra del där Anna blir älskarinna åt en författare, och en tredje där hon vårdar denne författare som fått obotlig cancer. Det genomgående temat är kvinnlig passivitet och i stycken med kursiv stil kommenteras Anna på ett nästan akademiskt sätt. Berättaren har ett tydligt utifrånperspektiv och tematiken är lite väl tydlig, men språket är oftast på topp med fina formuleringar och jag slukar berättelsen i ett nafs. Så jag tror definitivt att Agnes Lidbeck är en lovande framtida författare som kan uträtta storverk – och ”Finna sig” är helt klart läsvärd!

Lite skärmdumpscitat:

agnes_lidbeck-finna_sig1

 

agnes_lidbeck-finna_sig2

 

agnes_lidbeck-finna_sig3

 

agnes_lidbeck-finna_sig4

 

”Markusversionen” av Péter Esterházy

16908947_1827553543996700_2097521448791834624_n

Jag hade inte läst Péter Esterházy förut, men ”Markusversionen” var en väldigt annorlunda läsupplevelse!

Boken handlar om en familj i kommunismens Ungern, där den ene brodern betraktar och berättar men inte talar utan tros vara dövstum, medan den andre skriver sin egen version av Markusevangeliet.

En speciell berättelse, som också är speciellt berättad och som därför inte riktigt liknar något annat.

Esterházy är mest känd för ”Harmonia Caelestis” från 2000, som också har en sorglig uppföljare: ”Rättad utgåva”, skriven efter att författaren fått veta att hans pappa angav närstående – även honom själv – till säkerhetspolisen.

”Aftonland” av Therese Bohman

Omslagsbild: Aftonland

Den första av Bohmans böcker som jag läste var ”Den andra kvinnan”, som jag kände mig måttligt förtjust i – de långa resonerande partierna drog ner intrycket av själva handlingen. Sedan läste jag ändå ”Den drunknade”, som var en total käftsmäll. Och nu kastade jag mig över ”Aftonland” när jag insåg att den fanns på Storytel.

Ett par dagar senare hade jag och Karolina genomlevt en spännande historia mitt i all vardaglighet – dessutom med en finurlig upplösning. Jag gillar Bohmans avslappnade sätt att skriva, det korta formatet, hur hon ser både ledan och magin i ett vanligt och bitvis lite tråkigt liv. Karolina är inte särskilt sympatisk som person, men inte heller så dramatiskt osympatisk. En bra balans.

Att konstvetenskapen så totalt får genomsyra – liksom i ”Den drunknade” – är riktigt lyckat. Jag har kul åt Bohmans beskrivningar av akademi och kulturvärld, även om jag inte känner igen mig helt.

Och med tanke på att Karolina fascineras av symbolismen så är det passande att boken om henne är så symbolmättad. För att inte tala om ap-experimenten hon läser om på kvällarna, som blir en egen bihistoria…

Väldigt läsvärt!

”Hausfrau” av Jill Alexander Essbaum

17266050_1277220399022996_1702423069315825664_n

En modern version av ”Anna Karenina” eller ”Madame Bovary”. En deprimerad hemmafru som vältrar sig i sin leda, söker tillfällig tröst i otrohet – och går under, i enlighet med den litterära rättvisans utmätta straff.

Det borde verkligen inte bli bra. Inte ens med psykoanalys som extra krydda. Men ”Hausfrau” är riktigt bra. Den är svindlande skriven, den kommer nära och berör. Ledan blandas ut med inte bara frustration, utan också sorg och ett existentiellt sökande som inte finner något utlopp.

Även exilen – den rent fysiska, i ett kallt Schweiz och den rent mentala, i en självvald ensamhet – framträder i all sin skarpa nakenhet.

En läsupplevelse som tog andan ur mig!

 

En alldeles lysande roman

102460_13061993_o_1

”Indianlekar” kom ut 2015 och är Felicia Stenroths andra bok – debuten hette ”Bilder som inte angår mig”. ”Indianlekar” har inte bara en oerhört snygg framsida, den är också extremt välskriven från första till sista sidan – och mitt i sin språkliga perfektion märkligt spännande, i sin ganska stillastående beskrivning av två unga kvinnors sysslolösa sommar på landsbygden.

Ebbas liv är en halvdan flykt från pappan Frank, som hon hela tiden återkommer till när han behövs. Hennes kusin Edith har permission från någon form av behandlingshem och ska bo hos Frank över sommaren, men hänger mest med Ebba i en sunkig lägenhet lånad från pojkvännen Jonathan. Till skillnad från Ebba är Jonathan redan en del av det arbetsliv som består av bemanning, tunga lyft och ständigt jakt på inkomst.

Det här är en bok om att mata hästar, supa sig full, försöka skramla ihop pengar nog för att köpa mat, försumma en hund och vara vilsen i skarven mellan ungdom och vuxenvärld – men också om att befinna sig på klassamhällets obarmhärtigt solbelysta skuggsida.

En helt superb roman som jag är glad att jag fick anledning att läsa inför recension av Stenroths nyutkomna diktsamling.

Publicerad: 2015
Förlag: Norstedts

”Hetta” av Ian McEwan

Bildresultat för hetta mcewan

I centrum för den här skruvade romanen står Michael Beard, en fysiker som inte gjort något av vikt sedan han vann Nobelpriset för ett par decennier sedan. När romanen börjar är han chef för ett forskningsinstitut inriktat på hållbar utveckling, men själv tror han inte ens på klimatförändringarna. Så händer ett antal dramatiska saker i hans privatliv – och plötsligt försöker han bli rik och erkänd som geni, genom ett revolutionerande sätt att tillverka solpaneler…

Det här är både fars, satir  och tragedi. Beard är inte särskilt sympatisk, snarare patetisk och jobbig. Samtidigt är det omöjligt att följa honom i drygt trehundra sidor utan att lära känna honom på djupet, särskilt som McEwan – sin vana trogen – redovisar varje led i långa tankekedjor. Så när allt till slut går käpprätt utför är det smärtsamt för läsaren. (Till och med Beards självdestruktiva matvanor är en ren plåga, vilket säger något om inlevelsen!)

Baksidesbeskrivningen lät lite tråkig, men det här en av de McEwan-romaner som jag har gillat mest hittills (förutom den allra bästa än så länge – ”På Chesil Beach”). Jag lyssnade på Reine Brynolfssons ljudboksinläsning, som var helt perfekt.

Originaltitel: ”Solar”
Publicerad: 2010, både original och översättning