Tidens gång

(På skrivarkurser förväntas en skriva. Då kan det plötsligt hända något sådant här. Hälsar en annars nuförtiden väldigt sällan poesiskrivande människa.)

Musiken är fingrar som rör vid mig, snuddar en naken hjärna,
blottlagd som nygrävd grav. Tonerna slår, minimala men precisa

hammare attackerar strängar av nerver, en spänning som sedan
fortplantar sig och färgar världen. Melodierna letar sig dit
där jag själv aldrig har hittat,  kartorna saknas, ledtrådarna

har ersatts med sånger, textrader täcker varje vägvisande
skylt av plåt

som redan rostat i blodvinden.

Alla bilder jag ser tar sig genast in i mig, dit där allting lagras,
skikt på skikt som jag aldrig har spadar skarpa nog att blottlägga,
knivar vassa nog att skära bort. Alla bilder som är mitt liv, varje scen

i denna teater av allvar och dagar har fastnat på näthinnan, bränt sig
fast som fotografier av en annan verklighet än den
där mina steg sakta tar sig vidare, över myrar där fötterna sjunker
som lod, försöker pejla andra djup

än de jag själv får plats i.

Dagar som damm, kvällar av märg, timmarna tar mig ingenstans.
Kalendern är en kista som sakta öppnas och sluts, öppnas och sluts
när dag efter dag börjar och slutar, när ingenting upphör
att färdas framåt.

Tankarnas tomhet, blixtar av insikt, skriken av liv i en annars
tynande tillvaro. Fyll den med musik, med famlande försök att nå
in i en annan människa, bilder av liv, mulnade minnen,
fyll det du är med det du aldrig var, men bli bara den

du alltid har varit.

Blundarna

På färden mellan färdsätten,
vägen mellan vägarna,
trängs de som tigger
med de som säljer siffror
eller söker själar
att frälsa från flykt

Här forslas vi, dag efter dag,
massor med människor
som undan för undan
blir bättre och bättre

på att blunda