”The Waste Land”, Pink Floyd och Shakespeare

“My nerves are bad to-night. Yes, bad. Stay with me.
Speak to me. Why do you never speak? Speak.
What are you thinking of? What thinking? What?
I never know what you are thinking. Think.”

I think we are in rats’ alley
Where the dead men lost their bones.

“What is that noise?”
The wind under the door.
“What is that noise now? What is the wind doing?”
Nothing again nothing.

“Do
You know nothing? Do you see nothing? Do you remember
Nothing?”
I remember
Those are pearls that were his eyes.

“Are you alive, or not? Is there nothing in your head?”
But
O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent

Den här passagen ur T. S. Eliots ”The Waste Land” har, som slutet antyder, en dialog med Shakespeare (”The Tempest”, eller på svenska ”Stormen”, närmare bestämt).

Men det finns också en sen Pink Floyd-låt som ”pratar med” antingen Shakespeare, eller Eliot, eller båda:

”I think I should speak now”
”Why won’t you talk to me?”
”I can’t seem to speak now”
”You never talk to me”
”My words won’t come out right”
”What are you thinking?”
”I feel like I’m drowning”
”What are you feeling?”
”I’m feeling weak now”
”Why won’t you talk to me?”
”But I can’t show my weakness”
”You never talk to me”
”I sometimes wonder”
”What are you thinking?” 
”Where do we go from here?”
”Where do we go from here?”

(ur ”Keep Talking” på albumet ”The Division Bell”, som släpptes 1994)

Ett allt annat än öde diktland

Jag läste T. S. Eliots ”The Waste Land” för länge sedan, på litteraturvetenskapen. Och var inte så värst jätteimponerad.

Nu läste jag igen. Flera gånger. På både svenska och engelska. Nu förstår jag inte vad jag inte förstod, då. Men det är det härliga med läsning (och årens gång).

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.

 

*

 

Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water. Only
There is shadow under this red rock,
(Come in under the shadow of this red rock),
And I will show you something different from either
Your shadow at morning striding behind you
Or your shadow at evening rising to meet you;
I will show you fear in a handful of dust.

 

*

 

Unreal City,
Under the brown fog of a winter dawn,
A crowd flowed over London Bridge, so many,
I had not thought death had undone so many.

 

*

 

That corpse you planted last year in your garden,
Has it begun to sprout? Will it bloom this year?
Or has the sudden frost disturbed its bed?
Oh keep the Dog far hence, that’s friend to men,
Or with his nails he’ll dig it up again!

 

*

 

“What shall I do now? What shall I do?
I shall rush out as I am, and walk the street
With my hair down, so. What shall we do to-morrow?
What shall we ever do?”
The hot water at ten.
And if it rains, a closed car at four.
And we shall play a game of chess,
Pressing lidless eyes and waiting for a knock upon the door.

 

*

 

We think of the key, each in his prison
Thinking of the key, each confirms a prison

Någonstans inom oss

Jag tyckte mycket om Erik Lindegrens ”mannen utan väg” när jag läste den, för – inser jag nu – åtta år sedan. Det känns som igår… Hur som, i förra veckan hittade jag en av hans senare diktsamlingar, ”Sviter”, på Myrorna. Den fick följa med mig hem och blev genast läst.

Jo, ”Sviter” innehåller intressant och emellanåt också njutbar poesi. Men jag förstår varför inledningen till dikten ”Arioso” är det som många minns av Lindegren. Den är så citerbar – och när det handlar om att beröra så är den verkligen i en klass för sig:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu.

Det var också givande att läsa resten av ”Arioso”, för den är mycket längre. Det säger något om vad vi använder av en poet. Vad vi glömmer. Lindegren var en av de viktigaste poeterna bland de modernistiska 40-talisterna. Idag omnämns ”mannen utan väg” fortfarande som ett banbrytande verk, men de som läst Lindegrens samlade dikter är nog lätträknade.

Samtidigt finns inledningen till ”Arioso” med i massor av dödsannonser. Där lever ett andetag av hans diktning, vilket är mer än vad många andra kan skryta med. Att bli flitigt citerad i dödsannonser är kanske det allra bästa sättet att verkligen vara aktuell som poet?

Intressant poesitips från Litteraturbanken

Prenumererar du på Litteraturbankens nyhetsbrev? Om inte – gör det! I senaste nyhetsbrevet, som jag klipper ur nedan, fanns tips från Dick Claésson om en väldigt intressant poet vid namn Kerstin Söderholm. Och hennes samlade verk, såväl dikter som dagboksanteckningar, fanns att ladda ner från Litteraturbanken. Jag ska absolut försöka läsa dem framöver:)

”Luta ditt huvud
tätt intill tingen!
Röster där ljuda, främmande rop –
bedjande toner,
ångestfull längtan,
ljusnande sorl.
Stämmor där kämpa att läsas ur dunklet,
vaknande, trevande,
letande, frågande
stämmor, som längta att tolkas i ord.”

Med dessa rader inleder Kerstin Söderholm (1897–1943) sitt författarskap. Året är 1923 – Edith Södergrans dödsår – och Söderholms invokation i debutsamlingen Röster ur tingen kan läsas som ett profetiskt manifest, en diktarens metodiska avsiktsförklaring. Söderholm kommer att tillbringa sitt diktarliv mitt i den nordiska modernismens kärna. Men hon förblir, i sin dikt, den egna rösten trogen. Det omvärldens larm som de efterlämnade dagböckerna speglar – den ställvis prosaiska författartillvaro som Söderholm genomlever – når till dikten endast som eko och klangdjup. Allt är, för Söderholm, en stämmornas strid. Allt är genomlysning av ting och liv. Tre år senare, i Mot ljuset på bergen (1926), är diktjaget ett raster, ett finkalibrerat mätinstrument:

 
”Jag vill vara så tyst,
att skogarnas ljung
kan susa genom mig.
 
Jag vill vara så grå,
att stenarnas högtid
kan tala ur mig.”
Söderholm blir, som hon skriver i en dedikation i Göteborgs universitetsbiblioteks exemplar av diktsamlingen, ”den mörkt- och ljustskådande Sfinxen”. Hon vänder blicken och tanken inåt. Ur detta djup hämtar hon sitt gods.

Där dikternas jag är inlevelse och maskspel speglar dagböckernas subjekt ett demaskerat inre. Dagböckerna är ett projekt som löper över trettio år, och den postuma publiceringen är förberedd av Söderholm själv. Detta är ett annat slags spegling, ett annat slags raster än det som dikterna utgör: här är tillvaron dechiffrerad vardag och jaget ett psykologiskt objekt. Här, i dagboksanteckningarna, betraktar jaget sfinxen. Det är, i huvudsak, tiden mellan krigen som skildras: en av ett våldsamt förflutet präglad pausering, skuggsatt av den kommande katastrofens obevekliga nattmörker. I sin sista diktsamling, Mörkret och människan (1941) – utgiven två år före självmordet – tecknar Söderholm sin värld genom samtidens stämsång:

”[l]ivet är halvhunger, jäkt, misstroende,
dragiga rum och grannarnas radio”
Dagbokens språk har här blivit diktens språk. De många stämmorna skrivs fram genom ett till synes konstlöst tilltal. I ”Omvärdering” konstaterar diktjaget:
”Allt har blivit så främmande och stort,
och det kan hända
att vi stannar ett ögonblick på gatan
för att se oss omkring.”
Så blir Söderholms dikt detta ögonblick, detta undantag, genom en blick som får tillvaron att stelna till tablå, till mätbart inre djup.
”Åter slummer. Onda drömmar.
Någonting har skett för längesedan
– när jag ännu nästan var ett barn,
någonting jag aldrig mera
kunde vakna helt ifrån till livet.Det finns mörka, underliga skogar tätt invid oss
där vi vandrar.
Sorgsna bruna blommor växer där i dälden.
Det finns blinda lagar man ej borde varsna
alltför tidigt.”

Bokbilder

Det är alltid en fröjd för mig som icke franskspråkig när tidigare oöversatta böcker av Duras kommer på svenska. Det verkar råda Duras-boom i Sverige nu. Inte mig emot! Här i Kristoffer Leandoers översättning. ”Vicekonsuln” har beröringspunkter med både ”Lol V. Steins hänförelse” och ”Älskaren”, så den är en efterlängtad bit i pusslet som Duras böcker utgör.

Efter att ha läst ”Sanning med modifikation” vill jag självklart se hur Lövestam gör berättelsen lättläst!

I Ellerströms lilla serie kommer nu Thekla Knös, svensk artonhundratalspoet som är tämligen bortglömd. Jag har lånat – alltid spännande att bredda sin bild av forna tider. De tenderar att vara så mycket mer myllrande dynamiska än vad en tror. De ihågkomna klassikerna är bara en liten del av något mycket större. Det älskar jag!