Röstrik kör framför osjungna sånger

(Recension skriven för kurs i litteraturkritik)

Kjell Espmark – ”Den inre rymden”, Norstedts 2014

Kjell Espmarks senaste diktsamling, skriven nästan sextio år efter hans debut, har uppmärksammats mindre för sitt innehåll och mer för den märkliga recension där Viktor Johansson anklagar den för att inte innehålla ”metangas och slajm”. Dikterna i ”Den inre rymden” är förvisso fattiga på just dessa ingredienser – men de är rikhaltiga på annat innehåll och borde uppmärksammas just därför.

I allra den första dikten talar Espmark om att ”uppfinna världen”. Långsamt formas en mångsidig diktrymd där poeten inte skyggar för tunga ämnen som demens, självmord och psykos. De starka känslorna är i sin enkelhet omöjliga att undkomma:

När jag hörde hur Dostojevskij sköts,
en skenbar död
med verklig kallsvett,
kände jag igen situationen.
Som när mor gav sig ut i förtvivlan
för att kasta sig ner från närmaste bro.
Hennes hot var ett sken,
min ångest var verklig.

De röster som talar är ibland Espmarks egen, men oftare andra, icke namngivna. Tiden är sällan vår egen och jag anar en släktforskande tendens, men helt säkert är att Espmark ger utrymme åt en mängd erfarenheter bortom hans egna. Han bedriver en utforskning där ”Varje detalj måste dokumenteras! / Och fingeravtrycken på dörrhandtagen / omsorgsfullt penslas fram”. Pluralismen är påtaglig, människor formligen trängs. Diktsamlingen är ett kärl för de andras minnen, berättade eller framfantiserade, som vi alla bär på och som till sist nästan blir våra egna.

Som intertext märks andra poeter, främst Tomas Tranströmer. Espmark som språkbehandlare har en förkärlek för liknelser och metaforer, som saknar Tranströmers absurda sidor men utgör en stor del av behållningen. Kvällen kan lukta trycksvärta. Frackarnas frasande vid en disputation påminner om kistlock som bänds upp. Mardrömmar kommer tillbaka likt eksem. V0åren i Prag bär handfängsel.

Vissa liknelser är våldsamma. Glömskan är så glupsk att den ”som vänder det förflutna ryggen / blir uräten bakifrån”. En narkoman som nyss dött av en överdos lämnar efter sig ”den skrämda sprutan”. En makes missnöje får en handgriplig illustration: hans fru tycks ta honom för ”nallebjörnen / hon vann en kväll på nöjesfältet”. Så lätt och så stort kan en skicklig poet fånga känslan och bädda in den i bilder.

Ibland är hela dikten en bild som uppenbarar sig i slutet, som den savann där lejon angriper en antilop. Scenen kan tyckas enkel, fram tills de avslutande orden: ”Jag minns en maktlös decembermorgon / med ett cancerbesked per telefon.”

Även när jaget har fått en stroke berättas känslan av hjärnblödningen i bilder:

Livet föll snart i läge igen.
Men jag hade fått en glimt av en värld
där fåglarna står stilla i luften,
där vägarna tvekar av brist på historia
och en rymd av kalk
bär ett slocknade skrik efter dig.

Den diktsamling som började med en vision om att uppfinna världen avslutas med insikten om att den värld vi har uppfunnit måste ges i gåva till andra, som får uppfinna den på nytt:

Det förgångna tycks modlöst inaktuellt
tills ungarna klänger upp i knät
med ett flin som kortsluter då och nu.
De är här för att ärva vår erfarenhet –
prövar vårda händer som handskar.
Stimmet kring oss föregriper
den slutliga yrseln av barnaröster.

I den allra sista sången i denna kör möter vi Orfeus sjungande avhuggna huvud guppande på vågorna, här i form av ett fågelkranium ”som skälver, skälver / av återhållen sång”. Det är dessa sånger, tidigare osjungna, som Espmark lånar sin penna till.

Nej, här finns ingen metangas, ej heller ett endaste gram slajm. Istället finns de dödas röster, en värld där varje människa är ett eget universum – och en mängd referenser som måste oförstås av alla andra än poeten, men är laddade med det oförstådda, outsagda.

Resultaten blir en textuell arkeologi, en bok full av parallella universum – rika rymder där varje sida rymmer minst en gåta vars svar kan anas, men aldrig erfaras.

Bokbilder

Njuter för fullt av Fröding! Mycket intressanta tankar – och enormt mycket språkglädje!

Ser mycket fram emot att börja på denna!

Jag önskar att många följde Jaques Werups exempel och samlade sina favoritdikter. En spännande poesiresa genom olika författarskap – och Werups eget.

Märk hur vår skugga

Min favorit av Bellman är nog – och förblir! – ”Märk hur vår skugga”. Denna sorgset lakoniska diktvisa om en begravning där den döda kvinna inte direkt kom från de fina kretsarna. Dagen till ära bjuder jag på tre versioner – och texten!

(Vreeswijks och Imperiets versioner har varit självklara för mig i många år, Åkerströms är jag inte lika bekant med, men Ane Bruns hörde jag först nyligen och tycker att den ger ytterligare en dimension som de andra inte lyckas med på samma sätt.)

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frère,
inom ett mörker sig slutar
hur guld och purpur i skoveln, den där,
byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom och hjälp mig och välv
gravsten över vår syster!

Ack längtansvärda och bortskymda skjul
under de susande grenar,
där tid och döden en skönhet och ful
till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
lyckan, eljest uti flykten så vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar till storklockans dön,
lövad står kantorn i porten
och vid de skrålande gossarnas bön
helgar denna orten.
Vägen upp till templets griftprydda stad
trampas mellan rosors gulnade blad,
multnade plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
djupt sig bugar med tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar’ Löfberg, din maka,
där, dit åt gräset långhalsig och smal
du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
vi är torstiga alla.

Katter, poesi med mera – 3 bokbilder

Jag tycker förresten om att Prousts ”På spaning” står bredvid Pullman trilogi ”Den mörka materian” och Radcliffes ”Udolphos mysterier” – i min egen bokhylla, åtminstone! Föreställer mig att de trivs tillsammans. Här med allvarlig katt!

Jag tycker mycket om Kjell Espmarks dikter om tid, släkt och minnen. Allvarligt och tillbakalutat.

Apropå Fröding, vars samlade dikter jag är halvvägs igenom – det här förblir nog för evigt min Fröding-favvo!