Intressant poesitips från Litteraturbanken

Prenumererar du på Litteraturbankens nyhetsbrev? Om inte – gör det! I senaste nyhetsbrevet, som jag klipper ur nedan, fanns tips från Dick Claésson om en väldigt intressant poet vid namn Kerstin Söderholm. Och hennes samlade verk, såväl dikter som dagboksanteckningar, fanns att ladda ner från Litteraturbanken. Jag ska absolut försöka läsa dem framöver :)

”Luta ditt huvud
tätt intill tingen!
Röster där ljuda, främmande rop –
bedjande toner,
ångestfull längtan,
ljusnande sorl.
Stämmor där kämpa att läsas ur dunklet,
vaknande, trevande,
letande, frågande
stämmor, som längta att tolkas i ord.”

Med dessa rader inleder Kerstin Söderholm (1897–1943) sitt författarskap. Året är 1923 – Edith Södergrans dödsår – och Söderholms invokation i debutsamlingen Röster ur tingen kan läsas som ett profetiskt manifest, en diktarens metodiska avsiktsförklaring. Söderholm kommer att tillbringa sitt diktarliv mitt i den nordiska modernismens kärna. Men hon förblir, i sin dikt, den egna rösten trogen. Det omvärldens larm som de efterlämnade dagböckerna speglar – den ställvis prosaiska författartillvaro som Söderholm genomlever – når till dikten endast som eko och klangdjup. Allt är, för Söderholm, en stämmornas strid. Allt är genomlysning av ting och liv. Tre år senare, i Mot ljuset på bergen (1926), är diktjaget ett raster, ett finkalibrerat mätinstrument:

 
”Jag vill vara så tyst,
att skogarnas ljung
kan susa genom mig.
 
Jag vill vara så grå,
att stenarnas högtid
kan tala ur mig.”
Söderholm blir, som hon skriver i en dedikation i Göteborgs universitetsbiblioteks exemplar av diktsamlingen, ”den mörkt- och ljustskådande Sfinxen”. Hon vänder blicken och tanken inåt. Ur detta djup hämtar hon sitt gods.

Där dikternas jag är inlevelse och maskspel speglar dagböckernas subjekt ett demaskerat inre. Dagböckerna är ett projekt som löper över trettio år, och den postuma publiceringen är förberedd av Söderholm själv. Detta är ett annat slags spegling, ett annat slags raster än det som dikterna utgör: här är tillvaron dechiffrerad vardag och jaget ett psykologiskt objekt. Här, i dagboksanteckningarna, betraktar jaget sfinxen. Det är, i huvudsak, tiden mellan krigen som skildras: en av ett våldsamt förflutet präglad pausering, skuggsatt av den kommande katastrofens obevekliga nattmörker. I sin sista diktsamling, Mörkret och människan (1941) – utgiven två år före självmordet – tecknar Söderholm sin värld genom samtidens stämsång:

”[l]ivet är halvhunger, jäkt, misstroende,
dragiga rum och grannarnas radio”
Dagbokens språk har här blivit diktens språk. De många stämmorna skrivs fram genom ett till synes konstlöst tilltal. I ”Omvärdering” konstaterar diktjaget:
”Allt har blivit så främmande och stort,
och det kan hända
att vi stannar ett ögonblick på gatan
för att se oss omkring.”
Så blir Söderholms dikt detta ögonblick, detta undantag, genom en blick som får tillvaron att stelna till tablå, till mätbart inre djup.
”Åter slummer. Onda drömmar.
Någonting har skett för längesedan
– när jag ännu nästan var ett barn,
någonting jag aldrig mera
kunde vakna helt ifrån till livet.Det finns mörka, underliga skogar tätt invid oss
där vi vandrar.
Sorgsna bruna blommor växer där i dälden.
Det finns blinda lagar man ej borde varsna
alltför tidigt.”

Bokbilder

Det är alltid en fröjd för mig som icke franskspråkig när tidigare oöversatta böcker av Duras kommer på svenska. Det verkar råda Duras-boom i Sverige nu. Inte mig emot! Här i Kristoffer Leandoers översättning. ”Vicekonsuln” har beröringspunkter med både ”Lol V. Steins hänförelse” och ”Älskaren”, så den är en efterlängtad bit i pusslet som Duras böcker utgör.

Efter att ha läst ”Sanning med modifikation” vill jag självklart se hur Lövestam gör berättelsen lättläst!

I Ellerströms lilla serie kommer nu Thekla Knös, svensk artonhundratalspoet som är tämligen bortglömd. Jag har lånat – alltid spännande att bredda sin bild av forna tider. De tenderar att vara så mycket mer myllrande dynamiska än vad en tror. De ihågkomna klassikerna är bara en liten del av något mycket större. Det älskar jag!

Tove Ditlevsen for president

Dagens alltför bortglömda författare: danska Tove Ditlevsen, 1917-1976. Poet, mestadels rimmat, alltid starkt levande. Dessutom skrev hon romaner och självbiografier som ”Gift” och ”Tidigt på våren”. Jag läste henne när jag var tretton år och inte kunde sova på nätterna, utan utforskade mina föräldrars bokhyllor. Hon har skrivit mycket, både dikt och livsskildringar, som jag aldrig kan glömma bort.

Hela dikten som syns på bilden lyder så här:

Ensomme mennesker

Ak, du der holder et levende menneske

i din favn

og tror at dette elskede væsen

kan dæmpe dit hjertes savn,

og tror han kan følge din tanke

hvor ordene ikke kan nå

og gætte de vildsomme drømme

ingen i verden så –

du, der smiler af glæde

mod stjernernes ensomhed

og tror du har fundet en lykke

som ingen i verden ved;

en jordisk og ren lille lykke,

dyb og bestandig og god,

med rod i det levende hjerte

du hviler din pande imod –

en dag der ligner de andre –

kun er du lidt trist og træt –

skal du søge din elskedes øjne

og se han er glad og mæt,

og mærke ham lukke sit væsen

om hygge og aftenfred,

mens mørket blegner i stuen,

og stjernerne går i skred.

Og lydløst brænder din lykkes

flakkende flamme ned,

og ind i den gode stue

slår bølger af ensomhed,

og ingen ved hvad der skete,

og ingen har gjort dig fortræd,

kun er der et menneske hos dig,

som ikke kommer dig ved.