Marika Hackman – I’m Not Your Man

Jag har känt till Marika Hackmans musik under en längre tid, men aldrig riktigt fastnat för henne – förrän nu. Nya skivan ”I’m Not Your Man” är både rockig, poppig, annorlunda och poetisk. Särskilt ”Time’s Been Reckless” har en refräng som fastnar, samtidigt som texten och musiken har många lager – men skivan innehåller många härliga låtar, både av den stillsammare och den rockigare sorten.

Bildresultat för hackman marika not your man

Bildresultat för hackman marika not your man

Bildresultat för hackman marika not your man

Annonser

Laura Marling – ”Semper Femina”

homepage_large.4083b351

Jag har länge varit ett hängivet Marling-fan, älskat i princip alla skivor, på olika sätt. Från folkigt till jazzigt till rockigt – i en enda härlig rörelse, med genomgående hög kvalitet.

Första singeln från nya skivan, ”Semper Femina” (”Alltid kvinna” på latin), hette ”Soothing” och var en mjuk, förförisk låt med en speciell video. Tre ytterligare singlar, ”Wild Fire”, ”Nothing, Not Nearly” och ”Next Time” var också oerhört bra.

Särskilt gillar jag hur Marling så medvetet använder sin röst och sin musikaliska spännvidd. Singlarna är de starkaste låtarna, men skivan som helhet är också trevligt.

I won’t forget the late September
Where we danced among the midnight embers
But it’s going like a half-remembered dream

Left and north of where we met
Thinking better of going west
Yeah we’ve lost each other in a river stream

The only thing I learnt in a year
Where I didn’t smile once, not really
Nothing matters more than love, no
Nothing, no, not, nothing no, not nearly

We’ve not got long, you know
To bask in the afterglow
Once it’s gone it’s gone
Love waits for no one

I think your mama’s kinda sad
And your papa’s kinda mean
I can take that all away
You can stop playing it out on me
Me, me

She keeps a pen behind her ear
In case she’s got something she really really needs to say
She puts it in a notepad
She’s gonna write a book someday

Of course the only part that I want to read
Is about her time spent with me
Wouldn’t you die to know how you’re seen
Are you getting away with who you’re trying to be?
Trying, trying to be

Drawn in chalk across the floor
You made it yours
Your private door to my room
May those who find you find remorse
A change of course, a strange discord resolved

I need soothing
My lips aren’t moving
My God is brooding

I banish you with love
I banish you with love

You can’t come in
You don’t live here anymore

It feels like a long time since I was free
It feels like the right time to take that seriously
It feels like the trees are a peculiar green
It feels like the air is hung heavily

I don’t want to be the kind
Struck by fear to run and hide
I’ll do better next time

Döden, Cohen och min moster

Till minne av Else, 1943-2017

Den sjunde november dog Leonard Cohen. Samma dag fikade jag med min moster, som varit ett fan av Cohen sedan innan jag föddes, och diskuterade hans senaste skiva. Jag frågade vad ”hineini” betyder, ordet som kören sjunger i ”You Want It Darker”. Else kunde flytande hebreiska och behövde inte tänka efter många sekunder. Det betyder ”Jag är här.”

Jag valde versen i Elses dödsannons. Det blev: ”Hineini, hineini. I’m ready my lord.” För att Cohens död blev ett sätt för Else att förstå att hon var själv var sjuk och snart skulle dö. Och för att hon uttryckte så tydligt att hon var både färdig med och nöjd med sitt sjuttiotre år låna liv. Hon skulle ha fyllt sjuttiofyra år i juli.

*

När jag växte upp hade jag en enda släkting i Stockholm: Else. Hon var den som satt barnvakt, som ryckte in när det behövdes, även när jag blev äldre. Hon fanns alltid där, hon ställde alltid upp. Eftersom hon inte hade egna barn blev jag det barn hon gav massor av sin tid och berättade för om sitt liv.

Som liten hade jag hebreiska bilderböcker, där jag inte förstod texten men gillade bilderna. När jag var större köpte hon alltid med sig presenter från sina årliga besök i Israel, där hon bott i elva år. Örtteet Luisa. Lea Goldbergs dikter. Etgar Kerets noveller.

När jag flyttade hemifrån och inte längre kunde gå ut med mina föräldrars hund, Diva, blev det Else som rastade Diva varje dag. Hon gick all in för att vara hundvakt. Badade, borstade, gosade, satt bredvid och läste, bakade födelsedagstårtor av hönsfärs och rivna morötter.

Else var en väldigt hängiven människa. Hon bakade och lagade mat för att kunna bjuda andra. Hon virkade åt diverse barn i bekantskapskretsen.

*

”You want it darker” kommer alltid att vara en låt som hjälper att mig minnas Else. Liksom ”Farewell Angelina” med Joan Baez, som hon gav till mig på en skiva när jag var tonåring.

Shut the eyes of the dead
not to embarrass anyone
Farewell Angelina
The sky is embarrassed
and I must be gone

*

Mindre än en månad efter att Cohen hade gått vidare tappade Else talförmågan på ett barnkalas och fick åka därifrån i ambulans. På sjukhuset hittade de tumörer i lungorna, i hjärnan, på skelettet.

Sedan blev det sämre dag för dag. Fyra månader är ingenting för en sjuttiotreåring som innan dess inte tagit en enda medicin och hundpromenerat minst en timme per dag.

Sin sista tid fick Else tillbringa på en alldeles fantastisk palliativ avdelning på Stockholms sjukhem. Efter det att läkaren kallat dit alla anhöriga och sagt att det var ungefär tolv timmar kvar, höll Elses hjärta ut i ganska exakt en vecka, varav hon var bortom medvetande de sista fem dagarna och smärtfri mesta tiden.

Hon dog torsdagen sjätte april och begravdes i måndags, den tionde april.

*

Jag är tacksam för allt jag lärt mig av Else, både innan och efter hennes sjukdomsbesked. För att jag fick vara där för henne, som hon alltid varit där för mig.

Nu är världen en unik person tommare.

Andrew Bird

Ja, jag vet att jag har skrivit om Andrew Bird förut, men jag klarar inte av att sluta… Här är två låtar från hans senaste skiva, studio- och liveversion, som jag lyssnar sönder just nu.

”Left Handed Kisses” är en grälsjuk kärleksduett med Fiona Apple:

 

Och ”Capsized” är en mer rättframt rockig låt, om att vara så ensam efter en separation att du skedar med smutstvätten:

The Division Bell

Bildresultat för the division bell

Jag trodde att jag redan gjort ett inlägg om Pink Floyds på sätt och vis sista album, ”The Division Bell” från 1994, men det har jag tydligen aldrig gjort. Dags!

Jag är alltså ett stort Pink-fan, men har en alldeles särskild förkärlek för ”The Division Bell”. Den går egentligen inte att jämföra med tidigare album som ”The Wall”, ”Dark Side of the Moon” och ”Wish You Were Here”, men känns också ganska underskattad i relation till dem. ”The Division Bell” är oerhört bra, men på ett helt annat sätt. Mera magiskt lugnt och softat.

Men jag ska inte prata mer. Musik måste upplevas: