Lucy 2011-2014

Bilden här nedanför är en av våra första bilder på Lucy, här med bästa kompispappan Tom. Tom tog verkligen till sig Lucy när hon kom till oss. Vi hade haft Tom i några månader och han hade gjort framgångar från sitt totalt apatiska stadium – han hade levt instängd i ett rum utan kontakt med människor eller andra katter i flera år – men var ändå ganska deprimerad. Lucy blev verkligen meningen i Toms liv och förändrade honom så mycket.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Där det behövs ett födelsedatum brukar vi skriva att Lucy var född 15:e augusti. Det stämde inte, men hon blev i alla fall tre år. Hon hade fötts utomhus av en mamma som av någon anledning övergav kattungarna. En person matade dem, men kunde inte ta hand om dem. Vad som hände med de övriga syskonen i denna avlivningshotade kull vet vi inte. Lucy fick i alla fall tre fina år innan hon hastigt insjuknade i förra veckan.

Det verkar som att Lucy hade ett medfött njurfel som inte gick att se förrän njurarna inte längre orkade. Hon kom till djursjukhuset i torsdags och kom aldrig hem igen. Idag åkte vi dit för att vara med när hon avlivades. Det var inget svårt beslut. Njurarna fungerade inte alls och det fanns inget hopp. Men vi hade verkligen inte väntat oss att Lucy skulle dö så ung. Att vår tioåriga eller sjuåriga katt hade blivit sjuk hade vi förstått på ett helt annat sätt. Vi trodde ändå att vi skulle få ha kvar Lucy i minst tio år. Få se henne bli en katt-tant. Det hade varit så fint.

Idag var Lucy väldigt förbannad, ville inte ha någon närhet alls och skrek av smärta hela tiden. Det kändes inte så hemskt att låta henne få lämna det här livet, när hon mådde så dåligt. Vi skämtade, efteråt, om att hon var en riktig rockstjärna. Live fast, die young. Hon var så full av energi, in i det sista. Hon var en så härlig och ofta också så jobbig katt. Det går inte att glömma Lucy.

Nu har vi två katter kvar. Miso, som går och klagar av oro. Tom, som kissar inne, som han gör när han mår dåligt. Ingen Lucy.

På besök

Vi var och hälsade på Lucy på djursjukhuset idag. En katt med bandage på benen och infart på ena. Namnlapp runt halsen och sjukhushalsband istället för det egna rosaglittriga. Rakad mage efter ultraljudet. Men också en katt full med dropp och smärtlindring, vilket visade sig vara detsamma som en både dödstrött och stirrig katt. Som verkade må ganska bra – eller, snarare: var helt hög – men som samtidigt tyckte att allting var väldigt konstigt. Hon kelade gärna men hade svårt att vara still utan for mest runt tills hon till slut nästan kollapsade. Hon äter och dricker bra nu i alla fall och gillar att kela med djursjukskötarna.

På måndag får vi se vad som blir Lucys framtid. Ena njuren är helt klart kroniskt skadad, den andra kanske är det – kanske inte. Hon har kristaller i njurarna och förstorat njurbäcken. Om den ena njuren repar sig så pass att den kan börja upprätthålla kroppens njurfunktion så bör hon kunna leva i några år till, men då kommer hon att då och då behöva göra om den här sjukhusresan. Så vi får se när vi vet mer vad som känns humant och vad som känns djurplågeri och hur bra liv Lucy måste ha för att det ska vara värt det. Men just nu väntar vi bara!

IMG_1459
IMG_1466
IMG_1472
IMG_1485
IMG_1491

Lilla Lucy är sjuk

IMG_4411cLucy är vår yngsta och mest sociala katt. Alltid full fart, alltid i vägen, alltid pigg och glad och krävande. På sistone har hon varit lugnare än vanligt, men så har det ju också varit ovanligt varmt. Hon har kinkat med maten, men det har hon gjort mer och mer det senaste året – efter att ha varit en ung katt som åt allt hon såg har hon börjat ställa krav och dissar ganska ofta maten. Hon protesterade när vi lyfte henne, men det har hon också en tendens att göra – hon vill inte bli flyttad runt med, hon vill bestämma själv! Den senaste veckan var det dessutom någon katt som kräktes vätska, men vi såg inte vem och misstänkte Tom, som tenderar att dricka och äta så snabbt att det händer olyckor emellanåt.

Onsdag kväll var Lucy extremt slö och hon protesterade väldigt högljutt när vi lyfte henne. Dessutom såg vi att det var hon som kräktes. Hon vägrade äta över huvud taget, även när vi ställde fram hennes favoritblötmat.

På torsdag morgon gick vi upp klockan sex och vakade oroligt. När klockan äntligen blev åtta kunde vi ringa vi till Västerorts djursjukhus, som tyckte att vi borde komma in. Så istället för att åka till våra jobb fick vi ta med Lucy ner dit. Vi passade på att tempa henne innan. 37 – för lågt för en katt, som bör ha 38-39.

På Västerort blev hon undersökt. Tempen var mycket riktigt för låg och när veterinären rörde vid njurarna skrek hon. Hon blev inlagd, det skulle tas blodprover. Vi åkte hem, men satt beredda att komma och hämta hem henne.

Strax innan ett ringde de och berättade att blodprovssvaren hade kommit. Njurvärdet kreatinin ska vara högst 160 men var mer än 1200. Det betydde att hennes njurar inte alls fungerade. De kunde inte lova att hon skulle kunna överleva men den chans vi hade var att ta med henne till ett annat djursjukhus där det fanns tillgång till intensivvård dygnet runt.

Vi och en ganska sur, men efter droppet pigg, Lucy fick ta taxi till Albano. Där blev hon undersökt igen och sedan inlagd över helgen. Vi fick åka hem, många kronor fattigare och väldigt oroliga.

För några timmar sedan ringde veterinären. Ultraljudet visade att båda njurarna är skadade. Samtidigt är hon pigg och kelig och har ätit lite fisk samt blivit matad med annat. Hon får vara kvar med dropp tills på måndag då de tar nya prov.

Om proven är lika dåliga på måndag så är det, med veterinärens ord, ”helt kört”. Om det går åt rätt håll finns det hopp – då får hon komma hem och med medicinering och specialmat kanske hon kan komma tillbaka på banan igen.

Det känns helt absurt att vi har en sjuårig och en tioårig katt hemma men vår treåring får sådana här allvarliga problem som ingen ens kan förklara varför de uppstår. Vi håller alla tummar för att Lucy får komma hem igen!

Tur ändå att det var Lucy. Miso och Tom hade aldrig ens kunnat genomgå alla dessa undersökningar som hon har varit med om. Dem hade vi fått avliva direkt när de blev så sjuka. Med Lucy finns, fortfarande, en chans <3