Catullus och Sapfo

Catullus skrev många dikter till Clodia, som han kallade Lesbia efter Sapfos ö Lesbos. Han översatte Sapfos mest kända poem till latin och använde ibland sapfiskt versmått. Trots dessa uppenbara influenser finns det stora skillnader mellan poeterna.

Hos Sapfo vinner formen över innehållet, poesin beslöjar känslan. Hon skriver att Eros skakar hennes hjärta ”liksom vinden drabbar ekarna på berget”. Åtråns når oss genom en naturlyrisk liknelse. Fragment 31 beskriver avundsjuka och kärleksångest, men gestaltningen verkar ha varit viktigare än affektionerna. Catullus tillhörde neoterikerna som var mycket noggranna med formen men också menade att poesin skulle fånga vardagens komplexitet. Neoterikerna var unga avantgarde-poeter som vände sig emot den etablerade kulturen och förkastade både sociala och litterära normer. Dessa avantgardister skrev ofta satiriskt och eftersom de i sitt levnadssätt hyllade den utlevande kärleken syns det i Catullus dikter.

Catullus skrev ömsinta kärleksdikter i Sapfos anda, men var också ”ful i mun”. Sapfo nämner visserligen ordet ”olisbos” (dildo), men hennes ordval är fjärran från könsorden Catullus använde.

Catullus bytte stil beroende på situation och känsloläge. För att smäda och skämta skrädde han inte orden. Ville han få medkänsla för sin olyckliga kärlek var språket ett annat, liksom när han nyförälskad prisade Lesbia.

Dessa kontraster står sida vid sida i dikt 11, de två sista stroferna. Catullus skriver först att Lesbia är älskarinna till hundratals ”kåta gubbar” och får ”deras ballar att sprängas”. Sedan beskriver Catullus sig själv: hans kärlek har, likt en blomma, mejats ner av plogen som ”skar genom marken”. Lesbia smutskastas med sexuella anklagelser, men Catullus egna känslor beskrivs med en naturlyrisk liknelse. Den skarpa övergången mellan hat och sorg bärs uttrycksfullt fram av språket.

Sapfo sägs ha skrivit för en liten krets, men hennes dikter är ändå återhållsamma, sminkade, skrivna med känsla för decorum (det passande). Catullus kunde skriva lika elegant men är ofta dubbelbottnad, rå och ”avklädd”. Han torteras av hatkärlek medan Sapfo aldrig nämner hat. Sapfo skrev ”mitt sinnelag är inte fientligt / jag har ett stillsamt hjärta”. Catullus hjärta var inte alls stillsamt och hans sinnelag blev lätt fientligt. I sitt promiskuösa liv med både älskare och älskarinnor hade han avgrundsdjupa känslor och ett själslugn som lätt rubbades.

Grovt förenklat kan sägas att Sapfo skrev om gudinnor, rökelse, äppelträd och klänningar medan Catullus beskrev armsvett, otrohet och prostitution. Catullus återger vardagssamtal med stor exakthet, Sapfos dikter innehåller inga triviala repliker – ordväxlingarna är polerat känslosamma. Han spelade på människors låga sidor, hon på det upphöjda. Med senare tids terminologi skulle man kunna säga att Sapfo var helt igenom romantiker men Catullus blandade sin romantik med realism.

En jämförelse mellan Harry och Moa

Nej, JAG tänker inte jämföra dem. Det vore bara smaklöst. Jag tänker jämföra hur de skildrats i Nationalencyklopedin.

1. Moa
Nationalencyklopedin skriver om Moa Martinson: ”I många av M:s böcker fungerar arbetarkvinnan som en symbol för kvinnoslit och socialt underläge. Den nya författarinnan hälsades med lika delar beröm och avståndstagande.”, ”Moa Martinson ville fylla i de vita fläckarna på samhällskartan genom att föra arbetarkvinnornas talan.” Det står att Moa Martinson ”förnyade den svenska prosan genom att finna ett språk för vad som legat fördolt i realismens och modernismens döda vinkel, nämligen kvinnokroppens förtigna erfarenheter.” Kvinnan blir alltså främst en skildrare av kvinnlig erfarenhet. Här framförs även att Moa Martinson genom sina kvinnoskildringar ”kan sägas föra en dialog” med samtida manliga författare ”och deras primitivistiska dröm om en fri sexualitet, där kvinnan oftast tilldelats rollen som promiskuös”. Även Mia-triologin, med början i ”Mor gifter sig”, jämförs med ”de manliga kollegornas utvecklingsromaner”. Kvinnan kan alltså jämföras med männen, men förblir väsensskild. Hennes äktenskap med Harry nämns redan innan någon av hennes böcker har kommit på tal och då har vi redan fått en genomgång av hennes privatliv som upptar nästan halva texten.

2. Harry
Nationalencyklopedins text om Harry Martinson är längre (563 kontra 367). Här står att Harry Martinson ”har som naturskildrare få likar. Hans tankelyrik är djupt originell och konsekvent, och hans okonventionella språkkonst har inneburit en oskattbar stimulans i senare svensk poesi.” Harry Martinson beskrivs som skildrare av ”världsnomaden”, ”ett ideal av fri rörlighet, fysiskt och intellektuellt.” Nässlorna blomma sägs genomsyras av Harry Martinsons ”geniala inlevelse i barnets värld”. Texten går sedan igenom verk för verk, istället för att svepande nämna författarskapet, vilket var fallet med Moa Martinson. Varje bok tillägnas uppskattande adjektiv, ”avsevärd insikt”, ”oefterhärmliga”, etc. Överhuvudtaget haglar det av sådana ord som beskriver Harrys storhet. Kort, på slutet, nämns hans äktenskap med Moa i en enda mening. I övrigt nämns nästan ingenting av hans privatliv förutom att han gick till sjöss och fick tbc.

3. Jämförelse
Kort sagt: Moa Martinson skildras som kvinno- och barnskildrare, Harry Martinson skildras som människo- och världsskildrare.

En jämförelse mellan Strindberg och Benedictsson

I kursen om litteratur, genus och medier ingick att leta reda på källor som beskriver August Strindberg och Victoria Benedictsson och jämföra dessa. Det blev väldigt intressant, tycker jag själv, så jag fick lust att dela med mig även till dem som inte går kursen. Varning för långt inlägg!!

*

Wikipedia skriver av Benedictsson gifte sig för att slippa föräldrarnas inflytande sedan fadern inte godkände hennes önskan att bli konstnär. Hennes äktenskap beskrivs som olyckligt. Kärleksförhållandet med Georg Brandes beskrivs som orsaken till Benedictssons självmord, men även det olyckliga äktenskapet nämns och hennes ord ”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!” citeras. Fröken Julie sägs vara baseras på Benedictsson. Wikipedia summerar hennes böcker (dock inte Den bergtagna) och skriver: ”Trots den korta tid som hennes författargärning omfattar anses hon, jämte Strindberg, som en av de främsta av 1880-talets realistiska författare. I sina romaner skildrar hon äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor.” Det faktum att Axel Lundegård redigerat en del efterlämnat material nämns. Slutligen skriver Wikipedia: ”Moderna litteraturforskare, som Christina Sjöblad och Ebba Witt-Brattström, behandlar Benedictsson som en feministisk föregångsfigur, medan äldre tiders kritiker, som Fredrik Böök, gärna fokuserade på den olyckliga kärleken till Brandes.” Här beskrivs alltså Benedictsson som jämlike till Strindberg och en feministisk föregångare, trots att Wikipedia delvis själva trampar i den fälla som de beskyller äldre tiders kritiker för.

Wikipedia skildrar Strindberg som en viktig gestalt i svenskt kulturliv, vilket inte minst märks på att artikeln är 7700 ord lång jämfört med Benedictssons 700. Här står ”med denna roman [Röda rummet] bryter naturalismen in i Sverige och den är genombrottsverket för åttiotalet.” Strindberg ses alltså som motorn, trots att åttitalsverken med sina ”tendenser” i stor mån skrevs av kvinnor så som Alfhild Agrell, Anne-Charlotte Leffler, Anna Branting, Frida Stéenhoff och inte minst Ellen Key. Vidare står att Strindbergs olyckliga äktenskap varit gromån för hans kvinnoskildringar, att han led av paranoid psykos. ”Strindberg skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev. Det gör honom utan tvekan till en av Sveriges mest produktiva författare. Med denna produktion omfattade Strindberg alla de större idéströmningar som fanns i slutet av 1800-talet.” Ironiskt nog blir Benedictsson ett exempel på kvinnans begränsade rum, det som rör kvinnor och äktenskap, medan Strindberg omfattade hela världen vilket ju var männens privilegium. ”Även tidens feminism återfinns som en tråd i hans författarskap. Han gick i polemik mot både sedlighetsvänner och, som han såg det, alltför radikala jämlikhetsidéer: bland annat var han starkt kritisk till Ibsens Ett dockhem. Strindbergs relationer till kvinnor var dock allt annat än oproblematiska vilket visade sig i Giftas: kritiken mot familjen som samhällsinstitution övergår i ett uttalat kvinnoförakt.” Här möts vi alltså av den klassiska synen på Strindberg som kvinnohatare. Strindberg framhävs dock också som en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt och det nämns att synen på Strindberg som kvinnohatare har ifrågasatts. I ett brev där Benedictsson nämns citeras Strindberg med följande ord: ”Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock som slida!” Strindberg förskönas alltså definitivt inte.

Svenskt biografiskt handlexikon från 1906 nämner inte Brandes utan skriver: ”Fru B:s författareskap är ovanligt friskt och själfullt, utmärkt af äkta, sund realism. Tyvärr kände hon sig icke ha kraft att motstå inre och yttre lidanden, och d. 23 juli 1888 beröfvade hon sig lifvet i Köpenhamn.” Brandes nämns alltså inte – kan detta månne ha berott på att han levde? Om Strindberg står åtskilligt, bland annat: ” S:s författarskap är i hög grad ojämnt; mäktigt i ansatsen, saknar det ej sällan ihärdighetens styrka; han besitter stora naturgåfvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grofkornig kvickhet, en ursprunglig, liffull stil och sällsynt språkhildande förmåga, ehuru han stundom sänker sig till slangord, men dessa gåfvor motsvaras icke af konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet; hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynna i paradoxmakeri.” Som slutsats står: ”S. är utan jämförelse den moderna svenska litteraturens snillrikaste och originellaste företeelse, en diktare jämförlig endast med världslitteraturens yppersta.” Detta trots alla ojämnheter som tidigare nämnts. Benedictsson ägnas 214 ord, Strindberg ägnas 1100. Benedictsson behandlas med en kort passage och tillhör uppenbarligen inte världslitteraturen.

Den svenska litteraturen IV (Lönnroth & Delblanc, 1989) ägnar inte Victoria Benedictsson något eget stycke utan skriver bara att hon skrev om sådant som var brinnande angeläget för hennes eget liv. Hon nämns på fyra sidor men bara hastigt och ofta med sin pseudonym istället för sitt riktiga namn., Strindberg ägnas däremot 36 sidor och kallar profet, fullkomnare och förnyare.

Sammantaget tar alla källor till vara på det faktum att Strindberg är främst och mest välkänd. Jämlikt skildrar eller inte förblir Benedictsson en passage i ”världslitteraturen”. Istället för att försöka ändra detta faktum, eller belysa det från andra håll, genom att också släppa in kvinnliga författare i ljuset, upprepas Strindbergs storhet med sådan ivrighet att den BLIR ett faktum – för kanon är ju skapad och vi måste kunna förändra den. Inte sagt att vi inte ska läsa Strindberg, han är en nyckel till att förstå denna tid, men långtifrån den enda nyckeln och vi måste låsa upp även andra, mindre öppnade dörrar som rymmer andra erfarenheter.