Lavapriset i bilder

För exakt tre veckor sedan fick jag en oväntad överraskning: Lavapriset i litteratur!

Här står jag och bevakar Nobelpriset, och så... wow!!! 😃😀😻😍🎂🌸❤💙💚💛💜😭😿

På jobbet blev jag grattad med svenska päron, choklad- och pappershjärta – plus kardemummabulle. Snacka om fest!

Kom till jobbet. Möttes av ekologiska päron, chokladhjärtan och kardemummabullar 😍 #kollegorfrånhimlen #feststämning

Jag och sambon samt min mamma och pappa firade dessutom med middag på Ljunggrens, där jag bland annat fick smaka på lavar (torrt och trist):

Har ikväll ätit på Ljunggrens. God mat, fast lite... skum. Har bland annat smakat lavar (torrt och lite trist). #restauranger #smakatlavar #ljungström

Idag hämtade jag ut mitt pris – en 3D-utskriven Darth Wader-uggla och en guldinramad tavla med mitt namn i spaceade färger. Dessutom fick jag rosa tårta. Inte illa 😀

Hurra! Idag fick Sebastian Lönnlöv sitt fysiska Lavapris  i litteratur 😃
Hurray  for Sebastian Lönnlöv,  laureate for the 2017 Lava prize in Litterature

Vann Lavapriset för några veckor sedan och hämtade ut mitt prisbevis idag: en 3D-utskriven Darth Wader-uggla och en guldinramad tavla med mitt namn i spaceade färger. Inte illa 😀 #lavaprisetilitteratur #prisad #prisbevis #darthwaderuggla

Annonser

Lavapriset i litteratur

Här står jag och bevakar Nobelpriset, och så... wow!!! 😃😀😻😍🎂🌸❤💙💚💛💜😭😿

Jag var mitt uppe i hysterin kring Nobelpriset när jag i torsdag nåddes av ett underbart besked: att jag tilldelats Lavapriset i litteratur. Det är inte bara första gången jag tilldelas ett litterärt pris, utan också den finaste motiveringen någonsin!

Lavapriset i litteratur 2017 tilldelas Sebastian Lönnlöv. Motivering: För sin förmåga att outtröttligt och stringent verka i folkbildningens tjänst.

Likt en nattorienterare i snårig skog lyser Sebastian Lönnlöv med textens personliga pannlampa upp samhällets och litteraturens dunkla stigar.

Oavsett om det sker i bokform, på nätet eller på biblioteksgolvet leder ett möte med Sebastian Lönnlöv alltid framåt.

Lava Bibliotek & Verkstad är en oas för 14- till 25-åringar på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Lavapriset har delats ut sedan 2014 och de tidigare pristagarna är inga mindre än Jenny Jägerfeld, Revolution Poetry och Klara Wiksten.

 

Fotograferad

Jag har länge velat ha fler bilder på mig själv som jag kan använda fritt. En gammal bekant sedan LitteraturMagazinet-tiden, Vesna Prekopic, ville öva sig på porträttfoto – och testa sin nya kamera. Efter första fotorundan har jag de här sex porträtten och Vesna har fortfarande inte tröttnat, så det blir ännu fler senare… Lyxigt!

Sebastian Lönnlöv juni 2017 -1Sebastian Lönnlöv juni 2017 -2Sebastian Lönnlöv juni 2017 -3Sebastian Lönnlöv juni 2017 -4Sebastian Lönnlöv juni 2017 -6Sebastian Lönnlöv juni 2017 -5

Att göra: döda mina älsklingar

De senaste dagarna har jag jobbat ganska intensivt med mitt manus – är ensam hemma sedan i måndags och har till och med drömt om boken på nätterna… Jag har kommit en bra bit, men problemet har blivit att texten börjar svämma över sina teckenbräddar trots att en hel del finns kvar att skriva, så nu har jag fått börja ”döda mina älsklingar” (eller mörda, som citatet löd från början, innan någon mildrade det) samtidigt som jag skriver nytt.

Fast idag har jag tagit det lite lugnare med skrivandet och gjort annat istället. Städat köket med en ljudbok i bakgrunden, lagat svamprisotto, gått en långpromenad och svängt förbi en loppis där jag förstås köpte några böcker också… Jag har skrivit en hel del också. Men jag kände att jag klev in i texten lite väl mycket. Får se vad jag drömmer om inatt…

Manuset har blivit för bångstyrigt och hotar att svämma över sina bräddar, så idag blir det en blandning: nyskriv och döda älsklingar #skrivande #skrivetomskrivande #bokpågång #dödadinaälsklingar #textdisciplin

Möta våren i Paris

Något jag inte har nämnt här på bloggen alls är att jag nyligen besökte Paris för första gången någonsin, tillsammans med min mamma som bodde i Frankrike som ung och nu fick tillfälle att rosta av sin franska.

Vi reste över månadsskiftet april/maj. Alltså mittemellan de båda valomgångarna, vilket ingen av oss varit medvetna om när vi bestämde resan. Det var väldigt märkligt att gå omkring i Paris just där och då – främst för att valet inte märktes särskilt mycket.

Turismen och vardagen pågick som vanligt, men valaffischerna var alltid nedklottrade, vare sig de föreställde Macron eller Le Pen. Jag visste att många av de människor jag mötte antagligen röstade på Le Pen, samtidigt som många andra var sådana som i hennes (och hennes väljares) ögon inte är välkomna i landet.

På första maj hade jag velat se marscherna, men skrämdes av att även Nationella fronten skulle demonstrera, så vi höll oss borta – och lyckades med det så fullständigt att vi mest såg glassätande, solbadande turister hela dagen. Så nära, så långt ifrån.

Vad gäller de mera världsliga aspekterna av resan så älskade jag självklart Shakespeare & Company och lyckades efter två besök bestämma mig för tre böcker: Roxane Gays ”Difficult Women” samt Maggie Nelsons ”The Argonauts” och ”Bluets”. Den senare var en sådan munsbit att jag läste ut den under flygresan hem.

Jag blev knockad av macarons och trerätters middagar, föll för crepes och åt på en afghanistansk restaurang för första gången i mitt liv, vilket var riktigt välsmakande upplevelse. Jag besökte minnesmärket över deportationerna, vandrade omkring i Notre Dame, såg fulla män pissa i Seine på kvällen, blev utmattad redan av kön till Louvren och kunde inte riktigt uppskatta innehållet (men tog mig i alla fall fram till Mona Lisa och konstaterade att den är större än jag trott).

Jag gick igenom Picasso-muséet som på moln, drunknade tillfälligt i utställningen om Olga Picasso och kom hem med massor av konstvykort. (Jag har en smärre samling sådana, men mer om det vid något annat tillfälle.)

Jag skaffade kattörhängen som matchar min leopardmönstrade t-shirt. Och när jag kom fick jag nöjet att bjuda mina kollegor på å ena sidan macaroner med smak av sådant som ros och kaffe, å andra sidan madeleinekakor doppade i lindblomste.

Våren hade kommit längre, men jag uppskattar ändå svensk vår. Och svensk tunnelbana.

IMG_1501

IMG_1506

IMG_1621

IMG_1708

IMG_1600

IMG_1681

IMG_1671

IMG_1648

IMG_1662

IMG_1625

IMG_1591

IMG_1582

IMG_1711

Döden, Cohen och min moster

Till minne av Else, 1943-2017

Den sjunde november dog Leonard Cohen. Samma dag fikade jag med min moster, som varit ett fan av Cohen sedan innan jag föddes, och diskuterade hans senaste skiva. Jag frågade vad ”hineini” betyder, ordet som kören sjunger i ”You Want It Darker”. Else kunde flytande hebreiska och behövde inte tänka efter många sekunder. Det betyder ”Jag är här.”

Jag valde versen i Elses dödsannons. Det blev: ”Hineini, hineini. I’m ready my lord.” För att Cohens död blev ett sätt för Else att förstå att hon var själv var sjuk och snart skulle dö. Och för att hon uttryckte så tydligt att hon var både färdig med och nöjd med sitt sjuttiotre år låna liv. Hon skulle ha fyllt sjuttiofyra år i juli.

*

När jag växte upp hade jag en enda släkting i Stockholm: Else. Hon var den som satt barnvakt, som ryckte in när det behövdes, även när jag blev äldre. Hon fanns alltid där, hon ställde alltid upp. Eftersom hon inte hade egna barn blev jag det barn hon gav massor av sin tid och berättade för om sitt liv.

Som liten hade jag hebreiska bilderböcker, där jag inte förstod texten men gillade bilderna. När jag var större köpte hon alltid med sig presenter från sina årliga besök i Israel, där hon bott i elva år. Örtteet Luisa. Lea Goldbergs dikter. Etgar Kerets noveller.

När jag flyttade hemifrån och inte längre kunde gå ut med mina föräldrars hund, Diva, blev det Else som rastade Diva varje dag. Hon gick all in för att vara hundvakt. Badade, borstade, gosade, satt bredvid och läste, bakade födelsedagstårtor av hönsfärs och rivna morötter.

Else var en väldigt hängiven människa. Hon bakade och lagade mat för att kunna bjuda andra. Hon virkade åt diverse barn i bekantskapskretsen.

*

”You want it darker” kommer alltid att vara en låt som hjälper att mig minnas Else. Liksom ”Farewell Angelina” med Joan Baez, som hon gav till mig på en skiva när jag var tonåring.

Shut the eyes of the dead
not to embarrass anyone
Farewell Angelina
The sky is embarrassed
and I must be gone

*

Mindre än en månad efter att Cohen hade gått vidare tappade Else talförmågan på ett barnkalas och fick åka därifrån i ambulans. På sjukhuset hittade de tumörer i lungorna, i hjärnan, på skelettet.

Sedan blev det sämre dag för dag. Fyra månader är ingenting för en sjuttiotreåring som innan dess inte tagit en enda medicin och hundpromenerat minst en timme per dag.

Sin sista tid fick Else tillbringa på en alldeles fantastisk palliativ avdelning på Stockholms sjukhem. Efter det att läkaren kallat dit alla anhöriga och sagt att det var ungefär tolv timmar kvar, höll Elses hjärta ut i ganska exakt en vecka, varav hon var bortom medvetande de sista fem dagarna och smärtfri mesta tiden.

Hon dog torsdagen sjätte april och begravdes i måndags, den tionde april.

*

Jag är tacksam för allt jag lärt mig av Else, både innan och efter hennes sjukdomsbesked. För att jag fick vara där för henne, som hon alltid varit där för mig.

Nu är världen en unik person tommare.

Trygghet och terror

För lite mer än ett år sedan befann jag mig i Bryssel. Sista kvällen på min vistelse i denna märkliga stad gick jag vilse i en av dess nergångna förorter. På natten. Utan karta eller internetuppkoppling. Det var bitvis svårt att komma fram, för att kylskåp och annat skräp blockerade trottoarerna. Jag kände mig ändå helt trygg i att jag skulle hitta tillbaka till mitt hotell oskadd – och det gjorde jag, till sist.

Dagen efter skulle jag ha rest tillbaka, men på grund av bombdådet mot flygplatsen kom jag ingenstans. Plötsligt var jag – och alla andra – skräckslagna och bundna vid nyhetsflödet. Inget var som vanligt, men det dröjde ändå inte länge innan pensionärerna trotsade utegångsförbudet och fyllde parkerna för att njuta av vårsolen. Jag satt instängd med avskurna flyktvägar och fick till slut ta mig till Tyskland för att kunna flyga hem. Konstrasten mot den tillitsfyllda nattvilsenheten var stor. Och på flygplatsen i Düsseldorf blev jag upprörd över att säkerhetskontrollen var så slapp. Längtade nästan tillbaka till militärerna som öppnade och genomsökte min resväska, när jag skulle ta tåget ut ur Belgien.

*

Igår var jag på väg hem från jobbet, men fastnade vid Slussen. Inga tunnelbanor eller pendeltåg gick och jag hade långt kvar att åka. Mitt i min paniska insikt om att jag inte skulle kunna ta mig hem, inte kunna söka skydd, kom en man fram och bad att få låna min telefon för att han hade slut på pengar.

Min första reaktion var att neka. Jag ville bevara allt batteri, jag visste inte hans motiv eller vem han var, tänkte att han kanske inte ville använda sin egen mobil för att inte kunna spåras, att det var något skumt samtal, eller att han bara skulle springa sin väg och lämna mig helt avskuren från alla kontaktvägar – men jag lånade ut min mobil, för är det någon gång jag måste lita på andra så är det när allt ställs på sin spets. Och vem vill inte ringa ett samtal i den situationen? Sedan pratade vi lite om vad som hänt och vart vi skulle ta vägen, vilka vägar som fanns att ta.

Jag vet inte hur det gick för honom. Själv fick jag sova hos en vän på Söder, så att jag slapp gå ända till Vällingby. Jag virrade omkring ett bra tag ändå, på så små och obefolkade gator som möjligt. Förbi automatgevärbeväpnade som höll vakt, under cirklade helikoptrar och hela tiden med blåljus som bakgrundsmusik. Hungrig och så stressad att jag inte mindes hur gatorna hängde ihop. Jag satte mig på ett café, som en minut senare stängde av säkerhetsskäl – men jag hade till slut någonstans att ta vägen, tack vare att jag kunde få kontakt med min bekantskapskrets på sociala medier.

Jag gläds åt all medmänsklighet som jag och andra mötte igår. Åt stämningen på gatorna – vilsen, drabbad och utsatt, men ändå med rum för samtal och lösningar.