Döden, Cohen och min moster

Till minne av Else, 1943-2017

Den sjunde november dog Leonard Cohen. Samma dag fikade jag med min moster, som varit ett fan av Cohen sedan innan jag föddes, och diskuterade hans senaste skiva. Jag frågade vad ”hineini” betyder, ordet som kören sjunger i ”You Want It Darker”. Else kunde flytande hebreiska och behövde inte tänka efter många sekunder. Det betyder ”Jag är här.”

Jag valde versen i Elses dödsannons. Det blev: ”Hineini, hineini. I’m ready my lord.” För att Cohens död blev ett sätt för Else att förstå att hon var själv var sjuk och snart skulle dö. Och för att hon uttryckte så tydligt att hon var både färdig med och nöjd med sitt sjuttiotre år låna liv. Hon skulle ha fyllt sjuttiofyra år i juli.

*

När jag växte upp hade jag en enda släkting i Stockholm: Else. Hon var den som satt barnvakt, som ryckte in när det behövdes, även när jag blev äldre. Hon fanns alltid där, hon ställde alltid upp. Eftersom hon inte hade egna barn blev jag det barn hon gav massor av sin tid och berättade för om sitt liv.

Som liten hade jag hebreiska bilderböcker, där jag inte förstod texten men gillade bilderna. När jag var större köpte hon alltid med sig presenter från sina årliga besök i Israel, där hon bott i elva år. Örtteet Luisa. Lea Goldbergs dikter. Etgar Kerets noveller.

När jag flyttade hemifrån och inte längre kunde gå ut med mina föräldrars hund, Diva, blev det Else som rastade Diva varje dag. Hon gick all in för att vara hundvakt. Badade, borstade, gosade, satt bredvid och läste, bakade födelsedagstårtor av hönsfärs och rivna morötter.

Else var en väldigt hängiven människa. Hon bakade och lagade mat för att kunna bjuda andra. Hon virkade åt diverse barn i bekantskapskretsen.

*

”You want it darker” kommer alltid att vara en låt som hjälper att mig minnas Else. Liksom ”Farewell Angelina” med Joan Baez, som hon gav till mig på en skiva när jag var tonåring.

Shut the eyes of the dead
not to embarrass anyone
Farewell Angelina
The sky is embarrassed
and I must be gone

*

Mindre än en månad efter att Cohen hade gått vidare tappade Else talförmågan på ett barnkalas och fick åka därifrån i ambulans. På sjukhuset hittade de tumörer i lungorna, i hjärnan, på skelettet.

Sedan blev det sämre dag för dag. Fyra månader är ingenting för en sjuttiotreåring som innan dess inte tagit en enda medicin och hundpromenerat minst en timme per dag.

Sin sista tid fick Else tillbringa på en alldeles fantastisk palliativ avdelning på Stockholms sjukhem. Efter det att läkaren kallat dit alla anhöriga och sagt att det var ungefär tolv timmar kvar, höll Elses hjärta ut i ganska exakt en vecka, varav hon var bortom medvetande de sista fem dagarna och smärtfri mesta tiden.

Hon dog torsdagen sjätte april och begravdes i måndags, den tionde april.

*

Jag är tacksam för allt jag lärt mig av Else, både innan och efter hennes sjukdomsbesked. För att jag fick vara där för henne, som hon alltid varit där för mig.

Nu är världen en unik person tommare.

Trygghet och terror

För lite mer än ett år sedan befann jag mig i Bryssel. Sista kvällen på min vistelse i denna märkliga stad gick jag vilse i en av dess nergångna förorter. På natten. Utan karta eller internetuppkoppling. Det var bitvis svårt att komma fram, för att kylskåp och annat skräp blockerade trottoarerna. Jag kände mig ändå helt trygg i att jag skulle hitta tillbaka till mitt hotell oskadd – och det gjorde jag, till sist.

Dagen efter skulle jag ha rest tillbaka, men på grund av bombdådet mot flygplatsen kom jag ingenstans. Plötsligt var jag – och alla andra – skräckslagna och bundna vid nyhetsflödet. Inget var som vanligt, men det dröjde ändå inte länge innan pensionärerna trotsade utegångsförbudet och fyllde parkerna för att njuta av vårsolen. Jag satt instängd med avskurna flyktvägar och fick till slut ta mig till Tyskland för att kunna flyga hem. Konstrasten mot den tillitsfyllda nattvilsenheten var stor. Och på flygplatsen i Düsseldorf blev jag upprörd över att säkerhetskontrollen var så slapp. Längtade nästan tillbaka till militärerna som öppnade och genomsökte min resväska, när jag skulle ta tåget ut ur Belgien.

*

Igår var jag på väg hem från jobbet, men fastnade vid Slussen. Inga tunnelbanor eller pendeltåg gick och jag hade långt kvar att åka. Mitt i min paniska insikt om att jag inte skulle kunna ta mig hem, inte kunna söka skydd, kom en man fram och bad att få låna min telefon för att han hade slut på pengar.

Min första reaktion var att neka. Jag ville bevara allt batteri, jag visste inte hans motiv eller vem han var, tänkte att han kanske inte ville använda sin egen mobil för att inte kunna spåras, att det var något skumt samtal, eller att han bara skulle springa sin väg och lämna mig helt avskuren från alla kontaktvägar – men jag lånade ut min mobil, för är det någon gång jag måste lita på andra så är det när allt ställs på sin spets. Och vem vill inte ringa ett samtal i den situationen? Sedan pratade vi lite om vad som hänt och vart vi skulle ta vägen, vilka vägar som fanns att ta.

Jag vet inte hur det gick för honom. Själv fick jag sova hos en vän på Söder, så att jag slapp gå ända till Vällingby. Jag virrade omkring ett bra tag ändå, på så små och obefolkade gator som möjligt. Förbi automatgevärbeväpnade som höll vakt, under cirklade helikoptrar och hela tiden med blåljus som bakgrundsmusik. Hungrig och så stressad att jag inte mindes hur gatorna hängde ihop. Jag satte mig på ett café, som en minut senare stängde av säkerhetsskäl – men jag hade till slut någonstans att ta vägen, tack vare att jag kunde få kontakt med min bekantskapskrets på sociala medier.

Jag gläds åt all medmänsklighet som jag och andra mötte igår. Åt stämningen på gatorna – vilsen, drabbad och utsatt, men ändå med rum för samtal och lösningar.

Ett skrivbord fyllt med böcker

Jag försöker hålla nere antalet bokhögar på mitt skrivbord, men det är alltid ett arbete i motvind. När en del av ens liv är att skriva om litteratur behövs de där bokhögarna – och just nu ser det ut så här på mitt skrivbord:

  • Ett recex, som jag ska recensera nu i helgen.
  • En biblioteksbok som jag har lånat om max antal gånger, men skulle vilja skriva om innan jag lämnar ifrån mig den…
  • Ett antal anteckningsböcker där jag ska renskriva anteckningar.
  • Ett mer inofficiellt recex, som jag eventuellt ska blogga om.
  • En massiv hög med böcker om skrivande, eftersom jag jobbar med en bok om böcker om skrivande (meta-meta).
  • En hög med 13 böcker av Bengt Martin, samt hans filmdebut på DVD.

17126596_140972746425867_8348269027205840896_n

Det blir väldigt mycket Bengt Martin nu i mars: litterär after work med Anna Ahlund och Håkan Lindquist 22 mars, eget föredrag 29 mars, samt medverkan i en podd om Martin. Jag skrev min magisteruppsats om ett antal av hans böcker för sex år sedan, så jag är hyfsat inläst, men måste självklart fräscha upp kunskaperna.

Och, roligt nog: ”Sodomsäpplet” är faktiskt ännu bättre, häftigare skriven och mer drabbande än jag minns den!

Nytt jobb!

16906242_229688130771935_1818212123440840704_n16906305_120884598437810_9064376633934217216_n

Är på plats i ett nytt sammanhang: Nacka gymnasiums bibliotek. Ska bli roligt att få jobba mer riktat mot en enda ålder, att få jobba mer med informationssökning/källkritik/MIK*, att få vara ute och ha lektioner.

Än så länge går jag bredvid mina två kollegor och lär mig, idag var första dagen med elever på plats – förra veckan kunde jag mjukstarta ett par dagar mitt i sportlovstomheten. Svårt att inte trivas som fisken i en så inspirerande miljö!

*Medie- och informationskunnighet

Varför jag inte skriver på Twitter

Jo, jag vet att det finns massa bra saker på Twitter och jag var aktiv där en gång i tiden. Men hela plattformen typs ha kidnappats av troll. Och även folk som borde kunna kommunicera – och dit räknar jag, naivt nog, partiledare – sparkar istället under bältet, helt utan proportioner. Sedan blandar sig 100 personer till i och efter 1 minut har det spårat ur helt.

Alla former av samtalston tycks helt bortglömda. Liksom i detta fall den gyllene regeln att du inte måste, eller ens bör, bemöta alla som nämner dig om du är en offentlig person. Författare bör inte skriva argt till recensenter. Och partiledare bör inte anklaga författare som uttrycker en berättigad åsikt (som dessutom delas av massor av andra människor) för att göda hat.

gardell

Fullt upp!

Det är mycket nu, men mest på ett kul sätt! Jag byter arbetsplats i månadsskiftet februari/mars, så nu avslutar jag ett jobb jag haft i fem år för att testa ett annat. Spännande och läskigt, allt på en gång!

Dessutom försöker jag, som vanligt, skriva en bok. Fast den här gången är det en beställd bok, vilket gör att jag har lättare att få något gjort. Deadlines sporrar! Om inga stenar faller ner från himlen kommer den ut i höst på BTJ Förlag, en bok om böcker om skrivande. Oerhört meta, jag vet.

Dessutom har jag råkat hamna i juryn för Kulturhusets Internationella litteraturpris. Och så recenserar jag som vanligt en del, men några artiklar i övrigt blir det inte tid till. Och av förklarliga skäl blir det mest böcker om skrivande, juryböcker och rec.ex…

Ibland är det lugnt och skönt i min hörna hemma där jag skriver, ibland får jag hjälp av Ibid:

Skrivbordssolsken #skrivbord #mitthörnivärlden #vårenkommersnart

Skrivbordssällskap ❤ #katter #skrivande #skrivbord

Min husse bryr sig bara om sitt Worddokument 😿 #stackarskatt #katter #skrivande

Ibid hjälper mig att tyda min slarviga handstil #sekreterarkatt #katter #skrivande #läkarhandstil

Vad gjorde du när du var sjutton år?

Själv kämpade jag varje dag med gymnasiet, som jag bara ville hoppa av. Jag ägnade bitvis mer tid åt att surfa på folkhögskoleprogram, än på plugget (därför gick jag i slutänden fyra år istället för tre). Ännu mer tid gick åt till att dammsuga hyllorna på biblioteket – jag läste ofta 10 diktsamlingar per dag och upptäckte även HBTQ-böcker. Jag var kär för andra gången, men olyckligt. På grund av astma och långvarig depression gick jag gymnasiet på distans, hade inga klasskompisar och umgicks väldigt lite med jämnåriga. Men stegvis började jag komma ut i världen mer, efter flera väldigt tuffa år. Jag gick på mina första andakter hos kväkarna. Jag jobbade på katthem som volontär och fick känna att jag kunde göra skillnad, att jag behövdes och kunde ta ansvar. Och jag hängde mycket på sidan poeter.se där mina dikter blev lästa och där jag hittade vänner genom att läsa deras dikter.

Med den nya asyllagen kommer hundratals ensamkommande ungdomar från 16 år få besked om att dom ska utvisas den dag dom blir myndiga. Istället för att få vara tonåringar kommer dom leva i otrygghet och utan framtidstro.

Alla 17-åringar ska ha rätt till en trygg morgondag. Skriv under för att ändra lagen!

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=11081