”Hetta” av Ian McEwan

Bildresultat för hetta mcewan

I centrum för den här skruvade romanen står Michael Beard, en fysiker som inte gjort något av vikt sedan han vann Nobelpriset för ett par decennier sedan. När romanen börjar är han chef för ett forskningsinstitut inriktat på hållbar utveckling, men själv tror han inte ens på klimatförändringarna. Så händer ett antal dramatiska saker i hans privatliv – och plötsligt försöker han bli rik och erkänd som geni, genom ett revolutionerande sätt att tillverka solpaneler…

Det här är både fars, satir  och tragedi. Beard är inte särskilt sympatisk, snarare patetisk och jobbig. Samtidigt är det omöjligt att följa honom i drygt trehundra sidor utan att lära känna honom på djupet, särskilt som McEwan – sin vana trogen – redovisar varje led i långa tankekedjor. Så när allt till slut går käpprätt utför är det smärtsamt för läsaren. (Till och med Beards självdestruktiva matvanor är en ren plåga, vilket säger något om inlevelsen!)

Baksidesbeskrivningen lät lite tråkig, men det här en av de McEwan-romaner som jag har gillat mest hittills (förutom den allra bästa än så länge – ”På Chesil Beach”). Jag lyssnade på Reine Brynolfssons ljudboksinläsning, som var helt perfekt.

Originaltitel: ”Solar”
Publicerad: 2010, både original och översättning

 

En hyllning till Solnit

Bästa essäsamlingen! Älskar Solnits sätt att väva ihop livet och världen till en enda berättelse #rebeccasolnit #essäer #böcker #litteratur #läsning

Jag har läst allt mer essäer de senaste åren. Jag har läst och tyckt om två andra essäsamlingar av Solnit – ”Män förklarar saker för mig” och ”Gå vilse. En fälthandbok”. Men jag blev helt golvad av ”Det avlägset nära”, som tar avstamp i hur Solnit sitter med en hög aprikoser på golvet, från mammans trädgård – mamman har just hamnat på demensboende. Aprikoserna ligger och ruttnar som ett dåligt samvete och påminner om hennes livlånga krångliga relation till mamman.

Samlingen består av 13 essäer där 10 är dubbletter, så boken både inleds och avslutas med en essä som heter ”Aprikoser”. Alla essäerna är sammanvävda med varandra som en enda stor berättelse om Solnits liv, liv hon kommer i kontakt med, miljöer och erfarenheter, läsningar… och det blir till slut en berättelse om varför vi berättar berättelser. Plus att en extra essä löper längs varje sida, längst ner – som en evig fotnot.

Ett läsmåste! Och jag bara måste läsa allt av Solnit som jag ännu inte läst…

Originaltitel: ”The Faraway Nearby”
Publicerad: 2013, på svenska 2014

Boktips

Efter Ekot

Obehagligt bra debutbok. Om att gå vidare efter en destruktiv relation, där kärlek och närhet steg för steg blivit instängdhet och gränssättning. Och om att hantera världen med hjälp av siffror. Fanny studerar statistik, lär sig saker utantill och klarar avancerad huvudräkning, vilket bildar ett ramverk för handlingen – liksom Ekot-sändningar som hon inte längre klarar av att lyssna på.

En av de bästa novellsamlingar jag läst

Jag hade skamligt nog inte alls läst Merethe Lindström, men nu har jag fallit pladask för novellsamlingen ”Arkitekt”. Det här är verkligen min kopp novellistik-te. Lagom långa så att historien verkligen utvecklas men aldrig stagnerar – och oerhört obehagliga, på ett sätt som kryper nära och tar sig in under skinnet. Svårt att glömma, lätt att drunkna i.

Nu tänker jag definitivt läsa ”Dagar i tystnadens historia”, ”Saknade” och nyss utkomna ”Ur vinterarkivet”.

Har du läst något av Merethe Lindström?

Fanny Agazzi – Tack och förlåt

En stark och läskigt vältecknad serieroman om hur livet kan bli. Ens bästa vän bara dör, fast han är ung och frisk. Mitt i sorgeprocessen och alla minnen slutar ens efterlängtade graviditeter i ömsom utomkvedshavandeskap, ömsom missfall.

På slutet grinar jag hejdlöst. För att det är så sorgligt och sedan ändå blir så fint. Agazzi håller mitt hjärta i näven – och kramar tårarna ur det.

Syster förlag har efter några få böcker etablerat sig som en av de mest intressanta svenska serieförlagen. Kul!

Läs resten av utdraget här

I fjol i Marienbad

968full-last-year-at-marienbad-screenshot last-year-at-marienbad lastyearatmarienbad11 mar2

Originaltitel: L’Année dernière à Marienbad

Regissör: Alain Resnais

Manus: Alain Robbe-Grillet

Denna filmklassiker från 1961 är mycket bra – men mycket märklig. Den inleds med att samma text läses upp ett stort antal gånger samtidigt som vi ser olika scenerier från ett hotell. Sedan ser vi människor, som sitter mycket stilla. Länge. Och så börjar historien, lite i taget, tills den är igång och obönhörligt skrider vidare. En kvinna träffar på hotellet en man. Han påstår att de träffades för ett år sedan, men hon säger sig inte minnas detta. Han envisas, söker upp henne, berättar gång på gång mer och mer om samtal de haft. Hon kan inte sluta lyssna, dras in och till slut är det mycket oklart vad som har hänt och inte hänt, vad som är minne och fiktion.

Alain Resnais har också, bland annat, gjort ”Hiroshima mon amour” där Duras skrev manus och den här filmen har också en klar Duras-känsla.

Obligatorisk läsning

Instagram media by litteraturmagazinet - Har just läst ut Shailja Patels "Migritude" på en solbelyst parkbänk. Kan verka mysigt, men "Migritude" är inte alla mysig. Det är en bok om kolonialism och rasism. Om kvinnors villkor. Om att växa upp som indiskättad minoritet i ett Kenya märkt av brittisk ockupation. Om att migrera till ogästvänliga vidder. Starkt. Obligatorisk läsning! #hyllning #boktips #politik #antirasism / #seb_lm

Har just läst ut Shailja Patels ”Migritude” på en solbelyst parkbänk. Kan verka mysigt, men ”Migritude” är inte alla mysig. Det är en bok om kolonialism och rasism. Om kvinnors villkor. Om att växa upp som indiskättad minoritet i ett Kenya märkt av brittisk ockupation. Om att migrera till ogästvänliga vidder. Starkt. Obligatorisk läsning!