Häftigaste konsten någonsin!

Var på Christian Larsen galleri idag, för att titta på en utställning med Robert Mapplethorpe. Och det var fina bilder, jag gillar honom – men jag blev ännu mer fängslad av några enstaka konstverk av Christian-Pontus Andersson. Extremt annorlunda, både läskigt och märkligt tilltalande. Här går det att titta på hans människoliknande dockor och uppstoppade djur i underliga samspel

Billie!

Billie the Vision and the Dancers är ömsom vemodiga, ledsna, melankoliska – ömsom sprudlande lyckligt ”vi ger skiten i allt och bara dansar”. De vågar trampa snett på gränserna till det alltför patetiska. De ger allt. Jag bara måste älska dem!

Happy End på Stadsteatern

Peter Gardiner i Happy End. Premiär 31 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Förra helgen såg jag och sambon musikalen ”Happy End” på Stadsteatern. Ursprungligen skriven 1929 av Dorothy Lane (synonym för Elisabeth Hauptmann) i samarbete med Bertolt Brecht och Kurt Weill. Här är själva handlingen omskriven en del, men grundstoryn består. Ett gäng kriminella styrs av en gåtfull kvinna, Damen i grått, som ger dem diverse order om vem de ska mörda och hur olika brott ska begås. Hon har ett kännetecken: ber hon någon ”om eld” så kommer den personen att vara död inom tre timmar…

Pjäsen handlar, förenklat, om vad som händer när gängets ledare blir kär i Hallelujah-Lilian, som är en av de mest karismatiska krafterna i den lokala Frälsningsarmén. Det är i sin helhet en ganska fånig historia med en del djup men ännu mer billiga intrigtricks. Det speciella med Stadsteaterns uppsättning är:

1) Alla roller spelas av män

2) Alla männen är i drag

Redan i sitt ursprung finns här starka musikalnummer, till exempel ”Surabaya Johnny”. Här är det dessutom massa vogue inbakad och så förstås en massa överdoser av fjollig femininitet. Robert Fux och Peter Gardiner kände jag igen sedan tidigare och de är helt enkelt spektakulära här, men alla andra gör också extremt bra ifrån sig.

Det är hejdlöst roligt, även om jag hör andra i publiken gå därifrån i pausen eller säga att de inte vet om de ska skratta eller gråta. Jag har superkul. Jag älskar att skådespelarna hälsar på publiken, sjunger och dansar både före, i pausen och efter, går fram och tillbaka mellan stolsraderna och till och med bjuder publiken på popcorn.

En översvallande glad skådis i drag som ger mig en näve popcorn kan jag aldrig låta bli att falla för! Och när jag går hem från ”Happy End” önskar jag i mitt stilla sinne att världen kunde få styras av stolta fjollor.

Happy End. Premiär 31 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Julie Otsuka – When the Emperor was Divine

Vad händer med vår bräckliga tolerans när världen står i brand? Överlever vår känsla för andras människovärde den rädsla och misstänksamhet som ett världskrig innebär?

Julie Otsukas senaste bok, ”The Buddha in the Attic”, skildrar i vi-form ett kollektiv av japanska kvinnor. Hennes debutbok ”When the Emperor was Divine” har istället ett koncentrerat fokus, där några få individer lodas på djupet och många scener utarbetas in i minsta detalj. Olika kapitel kretsar särskilt kring någon av medlemmarna i den familj som skildras, samtidigt som de övriga alltid finns med i bilden, som aktörer eller som saknad, minnen, skuggor.

Detta grepp ger upphov till en hel annan berättelse än när Otsuka i ”The Buddha in the Attic” ger oss en mening per person och låter oss få uppleva en hel tid, en stor mängd människor. Samtidigt är det i stort sett samme ämne som skildras, även om det hanteras med annan berättarteknik. I båda böckerna belyser Otsuka hur amerikanska japaner blev behandlade under andra världskriget – och det är verkligen ingen vacker historia. Med tanke på hur osynliga dessa berättelser hittills har varit är det definitivt på tiden att de kommer upp i ljuset och blir omtalade.

När ”The Emperor was Divine” tar sin början är pappan i familjen redan internerad. Samma dag som bomberna föll över Pearl Harbor blev han hämtad, utan att få klä om till annat morgonrock och tofflor. Han fick ta med sig en tandborste – inget mer. Som alla japaner misstänktes han för förräderi. Nu har det blivit resten av familjens tur att ryckas upp ur sin bekanta värld. Den lilla normalitet de har lyckats upprätthålla, trots pappans frånvaro och en växande fientlighet, krossas av ett plakat som kungör att de på ett visst datum måste infinna sig för tranport till annan ort. Mamman gör alla förberedelser som tänkas kan, inklusive att döda hunden. Därefter får mamma, son och dotter åka tåg ut i Utahs brännheta öken. I tre år ska baracker utan någon form av hemtrevnad vara det enda hem de har. En kollektiv bestraffning drabbar alla som anses ha fel rötter.

”The Buddha in the Attic” slutar med att japanerna lämnar orten och ingen vet vad som händer med dem – en ovisshet som visar på det faktum att ingen visste om japanerna, som varit grannar och vänner, ens var i livet under den tid då de måste visas i läger. Här får vi däremot en bild av den långsamma, smärtsamma återanpassningen efter krigets slut. Ingenting kan bli som förut, eftersom alla är ärrade av vad som har skett. Hur kan en människa känns sig hemma i samhället efter att en gång ha pekats ut som ovälkommen?

Är det något som Otsuka sätter fokus på så är det just hur människor som har ”assimilerats”, blivit en del av ett annat land än sitt hemland eller fötts av föräldrar med rötter i en annan världsdel, inte ses som fullvärdiga medborgare. Inte i vardagen, när de inte ens kan äta på vilken restaurang som helst, för att bara vissa går med på att servera japaner. Definitivt inte när kriget är ett faktum och de kan förknippas med fienden. Då blir etniciteten, som aldrig har varit oviktig, det enda som spelar någon roll.

Det här är en hemsk berättelse, full av detaljer att förfäras över. Det märks att Otsuka har tagit del av många berättelser, men gjort dem till sin egen. I denna täta kortroman samspelar språkkänsla med berättarpatos. Efter två särpräglade och viktiga böcker från en vässad författare ser jag definitivt fram emot Otsukas nästa bok – vare sig den dröjer kvar i samma ämnessfär eller utforskar andra horisonter.

Nånting måste gå sönder (film)

Nånting måste gå sönder är Ester Martin Bergsmarks första spelfilm, efter de konstnärliga dokumentärerna Maggie vaknar på balkongen och Pojktanten. Eli Levén, som också var med och gjorde Pojktanten, har varit med i manusskrivandet och även skrivit boken som Nånting måste gå sönder bygger på: Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. Om jag minns boken rätt så är filmen ganska fri i sitt sätt att hantera berättelsen. Bergsmark och Levén ser boken, den nya filmen och Pojktanten som en trilogi och de hänger verkligen samman med och fördjupar varandra.

I centrum för filmen står Sebastian, en ung kvinna som egentligen är Ellie men inte har tagit itu med sitt namnbyte än. Ellie jobbar på lager och försöker tackla en vardag där hennes sätt att bryta mot könsnormerna utsätter henne för ständiga risker. Hon blir gång på gång misshandlad och utsatt för verbala och fysiska övergrepp. Främst är män som ser hennes könsöverskridanden som ett hot. Ellie spelas på ett enormt starkt och vackert sätt av Saga Becker. Det är svårt att förstå att Becker inte har varit aktiv som skådespelerska tidigare. Hon är så självklar om Ellie.

Handlingen tar fart när Ellie möter en ung man, Andreas (Iggy Malmborg). Hon tycker att de hör ihop och han verkar också känna sig knuten till henne. Men. Andreas har svårt att hantera att Ellie inte är som han förväntar sig att en kvinna han älskar ska vara. Att hon är så mycket mer än någon norm och att att hennes kropp inte är den kropp som han är van vid att samspela med. ”Jag är inte bög”, säger Andreas. Ellie svarar ”Jag är inte heller bög” och Andreas undrar ”Men vad fan är du egentligen?” Det är helt enkelt ingen enkel kärlek. Det står väldigt mycket i vägen. Kan de någonsin överbygga den klyftan?

Jag älskar den här filmen. Dess berättelse om trans. Dess skådespelarinsatser (nästan alla, i alla fall!). Dess konstnärlighet. Visst finns det brister, som att en person är mycket närvarande i halva filmen och sedan bara försvinner utan förklaring, vilket jag inte tolkar som avsiktligt menar, utan snarare som ett resultat av att den skådespelaren hoppade av. Men Nånting måste gå sönder bekräftar verkligen vad jag redan visste:

Att Ester Martin Bergsmark är Sveriges mest intressanta regissör just nu.

img2.tv4cdn.se N-gonting_m-ste_g-_s-nder N-gonting_m-ste_g-_s-nder1 N-gonting_m-ste_g-_s-nder3

En av de bästa filmer jag sett – Petra von Kants bittra tårar

 

Jag har sett en enda Fassbinder-film förut och den var lite speciell, eftersom den byggde på ett tidigt manus av honom, som han själv aldrig gjorde till film. Filmen spelades in efter hans död (2000) och då på franska. Dess svenska namn är ”Vattendroppar på brännande stenar” och den handlar om en yngre man som påbörjar ett förhållande med en äldre man. Först ser allting romantiskt ut, men snart börjar deras relation bli rejält destruktiv och när dessutom en kvinna och en transvestit kommer i bilden blir allting komplicerat. Jag såg den filmen för ganska många år sedan och minns att jag tyckte att den var enormt märklig, inte direkt något jag kunde gilla. Samtidigt – jag har inte glömt den!

Förra veckan läste jag manuset till ”Petra von Kants bittra tårar”. Jag brukar läsa pjäsmanus och uppskatta det sättet att tillägna sig en pjäs, men här blev jag väldigt besviken. Det kändes kort, fattigt och ganska outvecklat. Nu när jag har sett filmen (som Fassbinder regisserade 1972) och förstår att allting som gör den så bra finns mellan raderna, framkommer inte ens i texten, bara i bilden, i agerandet.

Det här är en teaternära film. Den utspelas i ett enda rum med få (sex) personer inblandade. Tidningarna, telefonen och ringklockan på dörren är det som förbinder rummet med världen utanför. Det känns ibland som en inspelad teaterpjäs, men samtidigt utnyttjar Fassbinder verkligen filmmediet – att han kan bestämma precis vad vi ser.

Det här är också en extremt estetisk film. Färgerna, kläderna, inredningen – allting är svindlande vackert. Bara människorna är ibland ganska så fula, men den bild vi ser är alltid fängslande i sin extrema estetik.

Få filmer klarar Bechdel-testet. Ni vet, att två kvinnor i filmen ska tala med varandra – och inte tala om en man. Här finns sex kvinnor, inga män. Kvinnorna talar emellanåt om män, men däremellan talar de om varandra och sig själva. Huvudpersonen, Petra von Kant, är en trettiofemårig modetecknerska som nått framgång i livet och håller på att skilja sig från sin andra man. När hennes gamla vän Sidonie återvänder till Tyskland och introducerar en ung kvinna, Karin Thimm, blir Petra genast kär.

Petra och Karin inleder en relation, men Karin är tjugotre och uppenbart bara ute efter att utnyttja Petra och sedan gå vidare. Petra försöker gå vidare, men det är svårt. Nu har hon ingen tillit kvar till någon alls. I marginalerna, men alltid med, finns Marlene, Petras sekreterare som hon alltid behandlar som luft – eller som skit. Kommer Marlene någonsin att ta till orda?

Kvinnorna dominerar den här pjäsen helt och hållet. Samtidigt är det som att filmen, kameran, utnyttjar dem ganska rejält. Deras utseende, deras kroppar, deras förföriskhet. Jag gillar att det bara är kvinnor med och att de inte är särskilt sympatiska, någon av dem. De får vara fula, elaka, hemska och själviska.

Allt sammantaget, innehållet och framförandet – och kombinationen av båda – så är detta en av de bästa filmer jag någonsin har sett. Nu ser jag fram emot mer Fassbinder!

BildBildBildBild

De 25 vackraste låtarna – Nummer 10

Steeleye Span – Black-Jack Davy

He rode east and he rode west
All in the morning early
Until he spied his lady fair
Cold and wet and weary

Why did you leave your house and land
Why did you leave your baby
Why did you leave your own wedded lord
To go with the Black Jack Davy

Det är något särskilt med folkmusik. Bra folkmusik kan vara så jäkla bra (dålig folkmusik, däremot, kan vara så jäkla dålig!). Här sätter introt stämningen och den stämningen, den känslan, av förlust ekar hela vägen i Maddy Priors sång.

allaroundmyhat_6155055_nl