I fjol i Marienbad

968full-last-year-at-marienbad-screenshot last-year-at-marienbad lastyearatmarienbad11 mar2

Originaltitel: L’Année dernière à Marienbad

Regissör: Alain Resnais

Manus: Alain Robbe-Grillet

Denna filmklassiker från 1961 är mycket bra – men mycket märklig. Den inleds med att samma text läses upp ett stort antal gånger samtidigt som vi ser olika scenerier från ett hotell. Sedan ser vi människor, som sitter mycket stilla. Länge. Och så börjar historien, lite i taget, tills den är igång och obönhörligt skrider vidare. En kvinna träffar på hotellet en man. Han påstår att de träffades för ett år sedan, men hon säger sig inte minnas detta. Han envisas, söker upp henne, berättar gång på gång mer och mer om samtal de haft. Hon kan inte sluta lyssna, dras in och till slut är det mycket oklart vad som har hänt och inte hänt, vad som är minne och fiktion.

Alain Resnais har också, bland annat, gjort ”Hiroshima mon amour” där Duras skrev manus och den här filmen har också en klar Duras-känsla.

Obligatorisk läsning

Instagram media by litteraturmagazinet - Har just läst ut Shailja Patels "Migritude" på en solbelyst parkbänk. Kan verka mysigt, men "Migritude" är inte alla mysig. Det är en bok om kolonialism och rasism. Om kvinnors villkor. Om att växa upp som indiskättad minoritet i ett Kenya märkt av brittisk ockupation. Om att migrera till ogästvänliga vidder. Starkt. Obligatorisk läsning! #hyllning #boktips #politik #antirasism / #seb_lm

Har just läst ut Shailja Patels ”Migritude” på en solbelyst parkbänk. Kan verka mysigt, men ”Migritude” är inte alla mysig. Det är en bok om kolonialism och rasism. Om kvinnors villkor. Om att växa upp som indiskättad minoritet i ett Kenya märkt av brittisk ockupation. Om att migrera till ogästvänliga vidder. Starkt. Obligatorisk läsning!

Häftigaste konsten någonsin!

Var på Christian Larsen galleri idag, för att titta på en utställning med Robert Mapplethorpe. Och det var fina bilder, jag gillar honom – men jag blev ännu mer fängslad av några enstaka konstverk av Christian-Pontus Andersson. Extremt annorlunda, både läskigt och märkligt tilltalande. Här går det att titta på hans människoliknande dockor och uppstoppade djur i underliga samspel

Billie!

Billie the Vision and the Dancers är ömsom vemodiga, ledsna, melankoliska – ömsom sprudlande lyckligt ”vi ger skiten i allt och bara dansar”. De vågar trampa snett på gränserna till det alltför patetiska. De ger allt. Jag bara måste älska dem!

Happy End på Stadsteatern

Peter Gardiner i Happy End. Premiär 31 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Förra helgen såg jag och sambon musikalen ”Happy End” på Stadsteatern. Ursprungligen skriven 1929 av Dorothy Lane (synonym för Elisabeth Hauptmann) i samarbete med Bertolt Brecht och Kurt Weill. Här är själva handlingen omskriven en del, men grundstoryn består. Ett gäng kriminella styrs av en gåtfull kvinna, Damen i grått, som ger dem diverse order om vem de ska mörda och hur olika brott ska begås. Hon har ett kännetecken: ber hon någon ”om eld” så kommer den personen att vara död inom tre timmar…

Pjäsen handlar, förenklat, om vad som händer när gängets ledare blir kär i Hallelujah-Lilian, som är en av de mest karismatiska krafterna i den lokala Frälsningsarmén. Det är i sin helhet en ganska fånig historia med en del djup men ännu mer billiga intrigtricks. Det speciella med Stadsteaterns uppsättning är:

1) Alla roller spelas av män

2) Alla männen är i drag

Redan i sitt ursprung finns här starka musikalnummer, till exempel ”Surabaya Johnny”. Här är det dessutom massa vogue inbakad och så förstås en massa överdoser av fjollig femininitet. Robert Fux och Peter Gardiner kände jag igen sedan tidigare och de är helt enkelt spektakulära här, men alla andra gör också extremt bra ifrån sig.

Det är hejdlöst roligt, även om jag hör andra i publiken gå därifrån i pausen eller säga att de inte vet om de ska skratta eller gråta. Jag har superkul. Jag älskar att skådespelarna hälsar på publiken, sjunger och dansar både före, i pausen och efter, går fram och tillbaka mellan stolsraderna och till och med bjuder publiken på popcorn.

En översvallande glad skådis i drag som ger mig en näve popcorn kan jag aldrig låta bli att falla för! Och när jag går hem från ”Happy End” önskar jag i mitt stilla sinne att världen kunde få styras av stolta fjollor.

Happy End. Premiär 31 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.