I fjol i Marienbad

968full-last-year-at-marienbad-screenshot last-year-at-marienbad lastyearatmarienbad11 mar2

Originaltitel: L’Année dernière à Marienbad

Regissör: Alain Resnais

Manus: Alain Robbe-Grillet

Denna filmklassiker från 1961 är mycket bra – men mycket märklig. Den inleds med att samma text läses upp ett stort antal gånger samtidigt som vi ser olika scenerier från ett hotell. Sedan ser vi människor, som sitter mycket stilla. Länge. Och så börjar historien, lite i taget, tills den är igång och obönhörligt skrider vidare. En kvinna träffar på hotellet en man. Han påstår att de träffades för ett år sedan, men hon säger sig inte minnas detta. Han envisas, söker upp henne, berättar gång på gång mer och mer om samtal de haft. Hon kan inte sluta lyssna, dras in och till slut är det mycket oklart vad som har hänt och inte hänt, vad som är minne och fiktion.

Alain Resnais har också, bland annat, gjort ”Hiroshima mon amour” där Duras skrev manus och den här filmen har också en klar Duras-känsla.

Obligatorisk läsning

Instagram media by litteraturmagazinet - Har just läst ut Shailja Patels "Migritude" på en solbelyst parkbänk. Kan verka mysigt, men "Migritude" är inte alla mysig. Det är en bok om kolonialism och rasism. Om kvinnors villkor. Om att växa upp som indiskättad minoritet i ett Kenya märkt av brittisk ockupation. Om att migrera till ogästvänliga vidder. Starkt. Obligatorisk läsning! #hyllning #boktips #politik #antirasism / #seb_lm

Har just läst ut Shailja Patels ”Migritude” på en solbelyst parkbänk. Kan verka mysigt, men ”Migritude” är inte alla mysig. Det är en bok om kolonialism och rasism. Om kvinnors villkor. Om att växa upp som indiskättad minoritet i ett Kenya märkt av brittisk ockupation. Om att migrera till ogästvänliga vidder. Starkt. Obligatorisk läsning!

Häftigaste konsten någonsin!

Var på Christian Larsen galleri idag, för att titta på en utställning med Robert Mapplethorpe. Och det var fina bilder, jag gillar honom – men jag blev ännu mer fängslad av några enstaka konstverk av Christian-Pontus Andersson. Extremt annorlunda, både läskigt och märkligt tilltalande. Här går det att titta på hans människoliknande dockor och uppstoppade djur i underliga samspel

Billie!

Billie the Vision and the Dancers är ömsom vemodiga, ledsna, melankoliska – ömsom sprudlande lyckligt ”vi ger skiten i allt och bara dansar”. De vågar trampa snett på gränserna till det alltför patetiska. De ger allt. Jag bara måste älska dem!

Happy End på Stadsteatern

Peter Gardiner i Happy End. Premiär 31 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Förra helgen såg jag och sambon musikalen ”Happy End” på Stadsteatern. Ursprungligen skriven 1929 av Dorothy Lane (synonym för Elisabeth Hauptmann) i samarbete med Bertolt Brecht och Kurt Weill. Här är själva handlingen omskriven en del, men grundstoryn består. Ett gäng kriminella styrs av en gåtfull kvinna, Damen i grått, som ger dem diverse order om vem de ska mörda och hur olika brott ska begås. Hon har ett kännetecken: ber hon någon ”om eld” så kommer den personen att vara död inom tre timmar…

Pjäsen handlar, förenklat, om vad som händer när gängets ledare blir kär i Hallelujah-Lilian, som är en av de mest karismatiska krafterna i den lokala Frälsningsarmén. Det är i sin helhet en ganska fånig historia med en del djup men ännu mer billiga intrigtricks. Det speciella med Stadsteaterns uppsättning är:

1) Alla roller spelas av män

2) Alla männen är i drag

Redan i sitt ursprung finns här starka musikalnummer, till exempel ”Surabaya Johnny”. Här är det dessutom massa vogue inbakad och så förstås en massa överdoser av fjollig femininitet. Robert Fux och Peter Gardiner kände jag igen sedan tidigare och de är helt enkelt spektakulära här, men alla andra gör också extremt bra ifrån sig.

Det är hejdlöst roligt, även om jag hör andra i publiken gå därifrån i pausen eller säga att de inte vet om de ska skratta eller gråta. Jag har superkul. Jag älskar att skådespelarna hälsar på publiken, sjunger och dansar både före, i pausen och efter, går fram och tillbaka mellan stolsraderna och till och med bjuder publiken på popcorn.

En översvallande glad skådis i drag som ger mig en näve popcorn kan jag aldrig låta bli att falla för! Och när jag går hem från ”Happy End” önskar jag i mitt stilla sinne att världen kunde få styras av stolta fjollor.

Happy End. Premiär 31 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Julie Otsuka – When the Emperor was Divine

Vad händer med vår bräckliga tolerans när världen står i brand? Överlever vår känsla för andras människovärde den rädsla och misstänksamhet som ett världskrig innebär?

Julie Otsukas senaste bok, ”The Buddha in the Attic”, skildrar i vi-form ett kollektiv av japanska kvinnor. Hennes debutbok ”When the Emperor was Divine” har istället ett koncentrerat fokus, där några få individer lodas på djupet och många scener utarbetas in i minsta detalj. Olika kapitel kretsar särskilt kring någon av medlemmarna i den familj som skildras, samtidigt som de övriga alltid finns med i bilden, som aktörer eller som saknad, minnen, skuggor.

Detta grepp ger upphov till en hel annan berättelse än när Otsuka i ”The Buddha in the Attic” ger oss en mening per person och låter oss få uppleva en hel tid, en stor mängd människor. Samtidigt är det i stort sett samme ämne som skildras, även om det hanteras med annan berättarteknik. I båda böckerna belyser Otsuka hur amerikanska japaner blev behandlade under andra världskriget – och det är verkligen ingen vacker historia. Med tanke på hur osynliga dessa berättelser hittills har varit är det definitivt på tiden att de kommer upp i ljuset och blir omtalade.

När ”The Emperor was Divine” tar sin början är pappan i familjen redan internerad. Samma dag som bomberna föll över Pearl Harbor blev han hämtad, utan att få klä om till annat morgonrock och tofflor. Han fick ta med sig en tandborste – inget mer. Som alla japaner misstänktes han för förräderi. Nu har det blivit resten av familjens tur att ryckas upp ur sin bekanta värld. Den lilla normalitet de har lyckats upprätthålla, trots pappans frånvaro och en växande fientlighet, krossas av ett plakat som kungör att de på ett visst datum måste infinna sig för tranport till annan ort. Mamman gör alla förberedelser som tänkas kan, inklusive att döda hunden. Därefter får mamma, son och dotter åka tåg ut i Utahs brännheta öken. I tre år ska baracker utan någon form av hemtrevnad vara det enda hem de har. En kollektiv bestraffning drabbar alla som anses ha fel rötter.

”The Buddha in the Attic” slutar med att japanerna lämnar orten och ingen vet vad som händer med dem – en ovisshet som visar på det faktum att ingen visste om japanerna, som varit grannar och vänner, ens var i livet under den tid då de måste visas i läger. Här får vi däremot en bild av den långsamma, smärtsamma återanpassningen efter krigets slut. Ingenting kan bli som förut, eftersom alla är ärrade av vad som har skett. Hur kan en människa känns sig hemma i samhället efter att en gång ha pekats ut som ovälkommen?

Är det något som Otsuka sätter fokus på så är det just hur människor som har ”assimilerats”, blivit en del av ett annat land än sitt hemland eller fötts av föräldrar med rötter i en annan världsdel, inte ses som fullvärdiga medborgare. Inte i vardagen, när de inte ens kan äta på vilken restaurang som helst, för att bara vissa går med på att servera japaner. Definitivt inte när kriget är ett faktum och de kan förknippas med fienden. Då blir etniciteten, som aldrig har varit oviktig, det enda som spelar någon roll.

Det här är en hemsk berättelse, full av detaljer att förfäras över. Det märks att Otsuka har tagit del av många berättelser, men gjort dem till sin egen. I denna täta kortroman samspelar språkkänsla med berättarpatos. Efter två särpräglade och viktiga böcker från en vässad författare ser jag definitivt fram emot Otsukas nästa bok – vare sig den dröjer kvar i samma ämnessfär eller utforskar andra horisonter.