Kristina Lugn – Jag har ett flygfotografi av kärleken

Foto: Ulla Montan

Jag har tidigare läst tre pjäser av Kristina Lugn: Idlaflickorna, Nattorienterarna och Stulna juveler. De två förstnämnda tyckte jag var otroligt bra och även den senare var bra. Jag har ett flygfotografi av kärleken har nått mig som ljudbok (finns i bibliotekets Mediejukebox). Det innebär att jag inte ser orden, bara hör dem – mig veterligen finns den här Lugn-pjäsen inte i tryckt form och det är synd. Väldigt synd. Lugns pjäser bygger så oerhört mycket på dialog, särskilt denna som helt enkelt är en dialog eller snarare två sammanvävda monologer. Och jag vill kunna få fatt på alla de underfundiga, sinnrika formuleringarna, men de glider bara förbi och min läsupplevelse blir inte alls vad den hade kunnat vara. Frågan är hur en pjäs som denna egentligen fungerar på scenen? Jag vet inte, har aldrig satt Lugns pjäser uppsatta. Men jag kan lugnt (ha ha) konstatera att de gör sig mycket bra i manusform, som en slags förtätad, dramatisk poesi.

Betyg: 6/10

Kristina Lugn – Nattorienterarna

Kristina Lugns Nattorienterarna är ganska lik Idlaflickorna, på så sätt att den består av en dialog mellan två personer. Här handlar det dock inte om två personer som glider in i varandra, utan mer om två skilda personligheter, Vera och Bricken, lärarkollegor som möts i en park mitt i natten och pratar vidare, trots att ”godnatt” lyder som en refräng genom pjäsen. Det är bra, det är läsvärt och det är absolut en Lugn-titel jag kan rekommendera! Alla som gillar att läsa pjäsmanus, gillar Kristina Lugn och/eller inte har läst Kristina Lugn borde beställa Nattorienterarna.

Betyg: 8/10


”Krossat hjärta är inte löjligare än till exempel krossat glas och krossade tomater.”

”Jag vägrar att utsätta mig för mina grannar mer. De har spridit ut ett rykte om att jag är ful. Vad har de för rätt att uttala sig om sådant? Tror de att de har blivit konstkritiker helt plötsligt?”

Sex diktsamlingar av Kristina Lugn

Kristina Lugn – Om jag inte (7)

Kristina Lugn – Till min man, om han kunde läsa (6)

Kristina Lugn – Döda honom! (6)

Kristina Lugn – om ni hör ett skott… (6)

Kristina Lugn – Percy Wennerfors (6)

Kristina Lugn – Hej då, ha det så bra! (7)

Nu har jag läst samtliga diktsamlingar av Kristina Lugns hand och fem läste jag inom loppet av några timmar. Därför är det lite svårt att uttala sig om hur de skiljer sig från varandra. Jag vet att ingen av dem var dålig men att de jag läste så tätt inpå varandra blev lidande av snabbläsningen, så de två jag läste ”isolerat” har blivit bättre ihågkomna. Lite kul är att de jag gillade bäst är dels Lugns första, dels hennes tre senaste. Till alla som gillar lyrik och dramatik men har fördomar om Kristina Lugn, eller bara aldrig läst Lugn, rekommenderar jag definitivt ett besök i hens absurdistiska folkhemsdystopier.

 

Tenta på framåtmarsch

Igår vaknade jag klockan två på morgonen och lyckades inte somna om. Istället läste jag fem diktsamlingar av Kristina Lugn och analyserade dem. Sedan satte jag igång att läsa en artikel om Kristeva och skriva ett avsnitt om hur Kristeva och Lugn kan sammankopplas. Därefter satte jag igång med att fixa alla referenser och leta fram relevanta avsnitt i en C-uppsats om Kristina Lugn. Efter lunchen gick jag till sjukhusbiblioteket och lånade den sista diktsamling av Lugn som jag inte hade läst – och så vävde jag in citat ur den också. Nu väntar jag bara på att ett drama av Lugn och en avhandling om Lugn ska trilla ner i brevlådan, förhoppningsvis imorgon eller på måndag. Så jag är snart klar med den här tentan och ännu bättre är att den verkar arta sig bra. Det är verkligen kul att se hur genomgående mina valda teman är i Lugns verk! Näst på tur står Lars Norén och Sonja Åkesson, men då behöver jag införskaffa lite teorilitteratur också så det blir en tur till något universitetsbibliotek. Men först bli klar med Lugn, som jag aldrig läst tidigare och nu tyckt riktigt bra om.

Kristina Lugn – Idlaflickorna

I den tenta jag ska skriva om Kristina Lugn ska jag ha en fråga och den blev klar i och med läsningen av Idlaflickorna:

”Modern, bruden och döden – Hur gestaltas moderskap, död och bröllop i Kristina Lugns dramatik och lyrik?”

Därför kommer den här recensionen att fokusera just på de aspekterna. Men först något om uppsättningen på Dramaten som jag alltså hade köpt biljett till men missade p.g.a. sjukhusvistelse. Dock gick min moster, som även såg den första uppsättningen, dit och kan meddela följande:

Pjäsen skrevs för två av Dramatens då mest framstående skådespelerskor, Sif Ruud och Birgitta Valberg, och hade urpremiär 1993. Om jag 1993 upplevde de två rollfigurerna som färgstarka och som två olika personer så blev upplevelsen av rollfigurerna i den nya uppsättningen blekare och med en undran om vem som var vem eller är det möjligen en och samma person.

Och jo, jag skulle nog satsa ganska mycket på att de faktiskt ÄR samma person. Men först: Döden! Många av dialogerna i Idlaflickorna handlar om dödsrädsla. ”Är jag verkligen den enda […] som inte vågar dö?” frågar Barbro. Lugn framhäver dessutom att redan födelsen är död: ”Varje gång du föder ett barn avkunnar du också en dödsdom.”

Idlaflickorna rör sig mycket kring den döda mamman, Barbros döda mamma som var ”en fullständig idiot. Hon klarade ju ingenting. Hon klarade inte av sin moderskärlek. […] Men dö. Det klarade hon”. Barbro kallar sin barndom för blod och ”undrar om det inte trots allt hade varit bättre för mig om du […] blivit mördad”, för att ”då hade det inte känts så svårt för mig. Att sakna dig.” Mamman ville ”ju inte leva. Du vågade ju inte det. Om du åtminstone hade vågat dö. Då skulle jag ha kunnat längta efter dig.”

Barbro och Lillemor talar dessutom om Lilliemors dotter. Lillemor väntar på nådaskottet och Barbro tänker sig in i dotterns tankar: ”VARFÖR BEHÖVDE MIN MAMMA ETT NÅDASKOTT? HON HADE JU MIG!” – barnet som hinder för att dö. Lillemor säger ”Älskade, älskade lilla flicka! Mitt älskade barn! Jag är din mamma. Jag älskar dig. Jag är hos dig alltid! Jag lovar! Jag är hos dig alltid!” Samtidigt säger Barbro ” Egentligen borde man aldrig fästa sig vid någon […] För förr eller senare […] dör ni. Först lovar ni att ni ska älska mig för evigt. Och sedan dör ni” och även andra av Lillemors egna repliker att detta ’alltid’ är synnerligen relativt och kan handla om något helt annat:

Alltid på jakt efter en lämplig gravplats. Men jag ville inte dö. Jag måste berätta det för min dotter. Jag ville inte lämna henne ensam. Jag ville absolut inte dö. Jag ville bara bli av med mig själv. Jag förstod inte hur egoistisk jag var. […] Jag vill att mitt telefonnummer ska stå på gravstenen. Så att min dotter alltid kan ringa till mig. (min kursiv)”

I Idlaflickorna bär de vuxna sina barndomsjag i hjärtat, men döttrarna är även sina (döda) mödrar i hjärtat. Barbro säger: ”Den döda mamman gallskriker i lillflickans hjärta. […] Hon sitter och gråter i sin dotters hjärta.” I en annan replik säger Barbro ”Nu springer du som en galning i din dotters drömmar. Du sitter och filar på en skilsmässa i hennes hjärta. Du har lagt beslag på hela hennes verklighet. Därför att du inte har någonannan- stans [sic] att bo.” Utanför sin dotters hjärta är mamman hemlös och frågan är om det är först när modern dör eller försvinner som hon verkligen flyttar in i hjärtat hos dottern? Detta leder oss till en annan fråga: vem är egentligen Barbro? Barbro i Idlaflickorna verkar ibland vara en aspekt av Lillemor, ibland hennes syster, men i flera replikväxlingar framställs hon som Lillemors dotter. I kombination med att Barbro liksom Lillemor säger sig vara gift med en man som heter Herrman visar detta på incestuösa aspekter.

Lillemor väntar på att hennes man, Herrman, ska ”komma hem och ge mig nådaskottet”. Snart, upprepar Lillemor och den ekande Barbro, ska Lillemor vila trygg – ”i den hemska kistan”, likkistan, brudkistan som Herrman har snickrat. Det talas också om brudklänningar, men ”min fina klänning / den är ju som en svepning […] nu ska jag gå på bete / i den hemska hagen / där borta ovan molnen”. Även bröllopsklänningen kopplas alltså också till döden och för Lillemor är det helt naturligt att säga ”Adjö […] Det rustas till bröllop”. Barbro ekar: ”Nu ska jag stå brud i min grymmaste klänning” och Lillemor svarar ”Det rustas till bröllop i Glömskans katedraler”. Bröllopet blir lika med död, födelsen blir lika med död, modern är död och Barbro är syster, dotter och Lillemor. Samtidigt. Det här är en märklig men angelägen pjäs som berör mig betydligt mer än Stulna juveler.

Betyg: 8/10

Kristina Lugn – Stulna juveler

Vad handlar Stulna juveler om? En psykiater som våldtar sin patient och sedan friar? En analysand som blivit kär i och ska gifta sig med sin analytiker? En analytiker som tänker gifta sig med sin analysands dotter? En ST-läkare som blir kär i sin handledares dotter? En änkling som bara kan älska den döda? Allt, på samma gång! Det blir lite rörigt och väldigt absurt, men språkhanteringen är superb! Barnet längtar efter någon som ”klipper av banden mellan mödrar och barn” och ”befriar mig från mitt modersmål”. Majvor, poet och analysand, lovar att ”riva praktiskt taget hela svartbygget i mitt hjärta” – ”Det enda jag sparar är källarförrådet”. Här finns klara kopplingar till Freud och det undermedvetna. Camilla vars mamma begått självmord säger att ”Den stora högtiden för dem som älskar de döda är att ingen kan ta dem ifrån oss längre, inte ens de själva.”

Huvudperson är alltså poeten Majvor Lysén-Axén och Lugn driver med kroppsfixerad lyrik när hon låter analytikern imitera Majvors poesi: ”Moderkakan. Dubbelhakan. Underfettet. Lossnar från skelettet.” Karaktärerna kan rätt vad det är brista ut i rimmande sång och vissa partier är rena poesin. Det är nog min största invändning – att detta är mer poesi än dramatik, att språket hamnar i centrum och handlingen i skymundan. Samtidigt är det som sagt lite rörigt och om inte Nattorienterarna och Idlaflickorna får mig att ändra åsikt kommer jag nog att föredra Lugn i rollen som poet.

Betyg: 5/10

Teater Brunnsgatan 4 – Det sitter någon på vingen

Lite onödigt kanske att skriva om en pjäs som har slutat att gå, men jag vill ändå samla mina intryck nu när jag sysslar så mycket med Lugn. Det sitter någon på vingen innehåller nämligen sånger av Allan Edwall och dikter av Kristina Lugn. Allan Edwalls sånger framförs av tre spexande skådespelare som spelar diverse instrument och dessutom använder ett kylskåp på de mest märkliga sätt: att sitta och bada i, att kliva igenom som om kylskåpsdörren ledde till ett stort rum. Det blir mycket skratt även om jag bara kände igen en Edwall-visa, den rimmande om barn med bland annat följande vers:

Den lille snälle Algot
han ville hjälpa mor,
så Algot tog en tallkott
och mata lillebror.
Nu blir det smisk i alla fall,
din brorsa kunde blitt en tall,
sa mor till lille Algot
som ville hjälpa till.

Den sången – eller åtminstone vissa av verserna, alla är inte lika rumsrena – fanns i en versbok vi fick av skolan på lågstadiet. Den har jag fina minnen av. Tove Janssons visa om Misan, Nils Ferlins dikt om att ens tak är någon annans golv och I en sal på lasarettet.

Men tillbaka till Det sitter någon på vingen. Mina littvetar-analytiska ögon fick mig att sen något som jag kanske inte hade tänkt på annars. Det fanns nämligen inga kvinnor i scen, förutom i form av en byst mot slutet. Medan mannens (Allan Edwalls) verk framfördes på scen, av manliga skådespelare, framfördes kvinnans (Kristina Lugns) verk som uppspelade röstinspelningar någonstans i kulissen. Det kändes ganska märkligt, när jag väl hade tänkt på det.