”Bluets” av Maggie Nelson

Jag har fortfarande inte läst ”The Argonauts”, men på Shakespeare & Company köpte jag både den och en annan av Nelsons essäistiska verk, ”Bluets”, som var så pass tunn att jag läste ut den under flygresan hem.

130. We cannot read the darkness. We cannot read it. It is a form of madness, albeit a common one, that we try.

”Bluets” utgår från färgen blå och består av 240 stycken numrerade fragment, skrivna under åren 2003-2006. Nelson beskriver hur hon under många år har varit helt besatt av färgen blå och även upplevt sig se den mycket starkare än andra färger, med en intensitet som nästan gör ont.

2. And so I fell in love with a color – in this case, the color blue – as if falling under a spell, a spell I fought to stay under and get out from under, in turns.

Självklart har färgen blå även kopplingar till sinnestillståndet blues, särskilt som författaren skriver i sorgen efter en havererad relation. Nelson använder gärna ordet ”fucking” och betonar sexualitetens råa kraft, men också bottnarna i att bli lämnad, att älska, att begära.

I slutet av boken citeras några rader ur Emily Lou Harris ”Red Dirt Girl” som jag alltid dröjt mig kvar vid när jag hört den låten:

One thing they don’t tell you ‘bout the blues, when you got em,
you keep on falling cause there ain’t no bottom, there ain’t no end

Men självklart har hon också en hel del eget att säga om nedstämdhet:

73. Mostly I have felt myself becoming a servant of sadness. I am still looking for the beauty in that.

Nelsons hennes speciella skrivsätt – att sömlöst glida mellan olika aspekter, att strunta i kronologin, att stundvis låta stilen vara det viktigaste – fungerar ovanligt väl. Jämfört med Rebecca Solnits bok om färgen blå, ”Gå vilse. En fälthandbok” så är det här något helt annat, över huvud taget inte jämförbart. Mer poetiskt, mer mediterande, mindre intellektuellt utforskande.

Jag vet inte om jag kommer att minnas särskilt mycket av ”Bluets” framöver, mer än kanske en stämning, ett sinnestillstånd. Vilket i och för sig är precis vad boken i sig beskriver – och består av.

Modernista ger ut ”Bluets” i oktober, översatt av Viola Bao och med titeln ”Blått”. Att översätts titeln ”Bluets” på något annat sätt vore svårt, eftersom den är en medveten felstavning av franskans ord för blåklint, ”bleuets”.

Bildresultat för nelson bluetsBlått

Yoko Tawadas essäer

Tawadas roman ”Det nakna ögat”, som om på svenska 2014, är en läsupplevelse jag sent ska glömma. Sedan dess har jag velat läsa essäsamlingen ”Talisman/Förvandlingar”, utgiven på Ariel förlag 2009 – särskilt som jag haft två vänner som påmint mig då och då om att jag borde läsa.

Nu har jag läst denna samling av essäer (Talisman) och föreläsningar (Essäer). Vissa av texterna i ”Talisman” är snarare litterärt högtstående noveller och väldigt häftiga. Andra är något torrare. Men jag fascineras av Tawadas poetiska sätt att närma sig essägenren – och det nästan etnologiska sätt hon utforskar det tyska samhället. Hon flyttade till Tyskland 1982 och började plötsligt fundera över rösters betydelse. Samtidigt blev hon akut medveten om att hon aldrig förut hade lagt märke till hår- och ögonfärger.

Ett stort tema i essäerna är också de språkliga skillnaderna mellan tyska och japanska. Hur hon är van vid att läsa bilder som genast säger henne vad de föreställer, men skräms av instabiliteten i bokstäver som först vid en viss kombination säger någonting – det räcker att flytta, ta bort, lägga till enstaka tecken för att budskapet ska bli ett helt annat.

Vidden av det språkliga främlingskapet drabbade mig som starkast i en av föreläsningarna. Tawada beskriver en uppläsning av en text, där hon reflekterade över ord med två O i sig. Någon i publiken påpekar att hennes eget förnamn också innehåller två O och förstå då inser hon att hon aldrig har slutat tänka på sitt namn som två bilder. Att det för henne aldrig kommer att innehålla två O.

Publicerad: 2010 (på svenska)

En hyllning till Solnit

Bästa essäsamlingen! Älskar Solnits sätt att väva ihop livet och världen till en enda berättelse #rebeccasolnit #essäer #böcker #litteratur #läsning

Jag har läst allt mer essäer de senaste åren. Jag har läst och tyckt om två andra essäsamlingar av Solnit – ”Män förklarar saker för mig” och ”Gå vilse. En fälthandbok”. Men jag blev helt golvad av ”Det avlägset nära”, som tar avstamp i hur Solnit sitter med en hög aprikoser på golvet, från mammans trädgård – mamman har just hamnat på demensboende. Aprikoserna ligger och ruttnar som ett dåligt samvete och påminner om hennes livlånga krångliga relation till mamman.

Samlingen består av 13 essäer där 10 är dubbletter, så boken både inleds och avslutas med en essä som heter ”Aprikoser”. Alla essäerna är sammanvävda med varandra som en enda stor berättelse om Solnits liv, liv hon kommer i kontakt med, miljöer och erfarenheter, läsningar… och det blir till slut en berättelse om varför vi berättar berättelser. Plus att en extra essä löper längs varje sida, längst ner – som en evig fotnot.

Ett läsmåste! Och jag bara måste läsa allt av Solnit som jag ännu inte läst…

Originaltitel: ”The Faraway Nearby”
Publicerad: 2013, på svenska 2014