John Donne, klämtande klockor och icke-öar

Jag har njutit av John Donnes poesi, både på engelska och i Gunnar Hardings svenska översättning (i ”Skabrösa elegier och heliga sonetter”). Särskilt gillar jag de riktigt skabrösa/skamlösa ungdomsdikterna om älskog, kroppsvätskor och loppor.

Men jag hade inte förstått att det är John Donne som ligger bakom både uttrycket ”ingen människa är en ö” och Hemingways romantitel ”For Whom the Bell Tolls” (”Klockan klämtar för dig”). Bägge i ett enda svep:

No man is an island, entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main; if a clod be washed away by the sea, Europe is the less, as well as if a promontory were, as well as if a manor of thy friend’s or of thine own were; any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind, and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.

Eller, i den översättning som finns på Wikipedia (vems?):

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.

Ur ”Meditation XVII”, i ”Devotions upon Emergent Occasions” från 1623.

STR17POET_331045k

Annonser

Inledningsmeningsrecension

Rebecca Solnits essäer i samlingsvolymen ”Gå vilse. En fälthandbok” handlar om färgen blå, musikgenren blues och en ledsen, ”blue”, känslostämning. Men också om vilse, ”lost”, både i betydelsen ”förlorad” och att helt enkelt inte hitta. Och om vilse som ett sätt att leva. Att medvetet tillåta sig själv att gå vilse, för att hitta det förlorade, eller det som hotar att förloras.

Men jag tycker faktiskt att några av inledningsmeningarna på de olika essäerna ger en ännu bättre bild av boken:

”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen.”

”I min familj har saker en förmåga att försvinna.”

”Det vackraste i det övergivna sjukhuset var den flagnande färgen.”

”En gång älskade jag en man som påminde mycket om öknen, och innan dess älskade jag öknen.”

”Jag bar sköldpaddan med båda händerna, höll ut den framför mig som en korgosses bibel eller en slagruta medan jag runt i rummets periferi.”

Och en avslutande mening:

”Vi flyger, vi drömmer i mörkret, vi slukar himlen i bitar som är för små för att mätas.”

Bildresultat för lost field guide solnit

”Gå vilse. En fälthandbok” heter i original ”A Field Guide to Getting Lost”. Den utkom första gången 2005, men Sofia Lindelöfs svenska översättnings publicerades 2012 av förlaget Daidalos.

På svenska finns även ”Det avlägset nära” och ”Män förklarar saker för mig”.

Dagens citat

Belize: Prophet birds, Roy. Piles of trash, but lapidary like rubies and obsidian, and diamond-colored cowspit streamers in the wind. And voting booths. And everyone in Balenciaga gowns with red corsages, and big dance palaces full of music and lights and racial impurity and gender confusion. And all the deities are creole, mulatto, brown as the mouths of rivers. Race, taste and history finally overcome. And you ain’t there.

Roy Cohn: And Heaven?

Belize: That was Heaven, Roy.

Ur kultpjäsen (och filmen!) ”Angels in America: A Gay Fantasi on National Themes”, som bland annat innehåller ett fiktivt porträtt av den inte lika fiktiva advokaten Roy Cohn.

Bildresultat för angels in america

Bildresultat för angels in america

 

 

Läsning i skuggan av livet

Jag är i Bryssel. Skulle ha åkt hem igår, men så blev det inte, på grund av terrordåden. Tack och lov hade jag bokat en flight vid femtiden på kvällen och inte vid åttatiden på morgonen. Nu försöker jag fördriva tiden tills jag vet något om hur, och när, jag kan komma hem. Allt är än så länge väldigt oklart.

Större delen av gårdagen kändes det osmart att gå ut, så jag följde nyhetssändningarna non-stop. Men på kvällen fick jag ro att läsa ut två böcker som jag redan var mitt uppe i. ”En underjordisk dagbok” av Dostojevskij (samma som i tidigare översättningar kallas ”Anteckningar från källarhålet”) och ”Konst: Essäer om extas och skamlöshet” av Jeanette Winterson.

Dostojevskijs korta och ganska tidiga bok om en elak och vidrig man var riktigt bra och intressant på många sätt och vis. Jag har tidigare inte läst mer än ”Brott och straff” och det var länge sedan, men nu kom jag på vad jag tyckte om med Raskolnikov: rösten som är så personlig och stark och verkligen sveper med sig berättelsen utanför alla ramar. Så är det här också. Huvudpersonen känns levande i allt sitt hat och självhat.

Wintersons konstessäer var tyvärr ganska uppblåsta och självförhärligande i tonen på ett sätt som inte gav mig samma glädje som hennes prosa. Sättet att såga allt realistiskt skrivande och alla ”vanliga romaner”. Hylla Konstnären som någon som har en Vision och direkt kunna säga vad som är (och inte är) KONST. Inte se något värde i något som inte är KONST. Samtidigt beklaga sin icke-litterära uppväxt och se ner på alla som inte kan sin litteraturhistoria utantill.

Men det fanns en del bra citat:

”Konsten kräver långa tidssträckor. I likhet med katter har böcker ingen armbandsklocka.”

”Vem som helst kan dra ner på kraften – det är inte så man skapar en mjukt rundad ton. En mjukt rundad ton som fungerar på oss är en stark ton som konstnären utsatt för väder och vind.”

”[…] författares verk är inte en kartläggning av deras kön, sexualitet, mentala och fysiska hälsa. Vi tänker ju inte värva dem till flottan – vi försöker bara bekanta oss med deras verk.”