”Flickan i Clèves” av Marie Darrieussecq

9789113075228_200x_flickan-i-cleves_pocket

Jag älskade ”Tom är död”, men har inte läst något annat av Marie Darrieussecq. Nu har jag läst ”Flickan i Clèves”, men det finns en viss bakgrundshistoria till den läsupplevelsen. På mitt förra jobb hade jag nämligen kontakt med en lokal bokcirkel som jag skickade boktips till. I sista boktipslistan hade jag med ”Flickan i Clèves”, som bokcirkeln sedan läste. Och hatade. Total-hatade. En medlem skulle slänga boken i soptunnan bara för att ingen annan skulle behöva läsa den.

Självklart var jag tvungen att läsa och se vad det var jag hade tipsat om! Och ja, jag förstår att innehållet kan tyckas väldigt magstarkt. Marie Darrieussecq har skrivit en version av Nabokovs ”Lolita”, men där barnet har huvudrollen – och är aktör. Vi möter Solange, en tolvåring som blivit besatt av att mista sin oskuld, kosta vad det kosta vill. I sin vilja att tillfredsställa det sexuella kliandet – och tillfredsställa män – gör hon vansinnigt destruktiva saker.

Det är ingen munter historia, det här. Men den är välskriven. Och bra! Tycker jag alltså. Bokcirkeln håller inte med… Smaken är som – ja, ni vet vad.

/Tekoppen

”Bluets” av Maggie Nelson

Jag har fortfarande inte läst ”The Argonauts”, men på Shakespeare & Company köpte jag både den och en annan av Nelsons essäistiska verk, ”Bluets”, som var så pass tunn att jag läste ut den under flygresan hem.

130. We cannot read the darkness. We cannot read it. It is a form of madness, albeit a common one, that we try.

”Bluets” utgår från färgen blå och består av 240 stycken numrerade fragment, skrivna under åren 2003-2006. Nelson beskriver hur hon under många år har varit helt besatt av färgen blå och även upplevt sig se den mycket starkare än andra färger, med en intensitet som nästan gör ont.

2. And so I fell in love with a color – in this case, the color blue – as if falling under a spell, a spell I fought to stay under and get out from under, in turns.

Självklart har färgen blå även kopplingar till sinnestillståndet blues, särskilt som författaren skriver i sorgen efter en havererad relation. Nelson använder gärna ordet ”fucking” och betonar sexualitetens råa kraft, men också bottnarna i att bli lämnad, att älska, att begära.

I slutet av boken citeras några rader ur Emily Lou Harris ”Red Dirt Girl” som jag alltid dröjt mig kvar vid när jag hört den låten:

One thing they don’t tell you ‘bout the blues, when you got em,
you keep on falling cause there ain’t no bottom, there ain’t no end

Men självklart har hon också en hel del eget att säga om nedstämdhet:

73. Mostly I have felt myself becoming a servant of sadness. I am still looking for the beauty in that.

Nelsons hennes speciella skrivsätt – att sömlöst glida mellan olika aspekter, att strunta i kronologin, att stundvis låta stilen vara det viktigaste – fungerar ovanligt väl. Jämfört med Rebecca Solnits bok om färgen blå, ”Gå vilse. En fälthandbok” så är det här något helt annat, över huvud taget inte jämförbart. Mer poetiskt, mer mediterande, mindre intellektuellt utforskande.

Jag vet inte om jag kommer att minnas särskilt mycket av ”Bluets” framöver, mer än kanske en stämning, ett sinnestillstånd. Vilket i och för sig är precis vad boken i sig beskriver – och består av.

Modernista ger ut ”Bluets” i oktober, översatt av Viola Bao och med titeln ”Blått”. Att översätts titeln ”Bluets” på något annat sätt vore svårt, eftersom den är en medveten felstavning av franskans ord för blåklint, ”bleuets”.

Bildresultat för nelson bluetsBlått

”Mödrarnas söndag” av Graham Swift

En elegant roman, kort och med fokus på en enda dag, fast som återblick. Jane Fairchild, nu nittio år och författare, minns en dag på 1920-talet som kom att förändra hennes liv. Det var mödrarnas söndag och som tjänsteflicka fick hon ledigt för att besöka sin mor, men hade ingen att besöka.

Istället träffade hon sin älskare, sonen i grannhuset, en sista gång innan hans överdådiga bröllop skulle gå av stapeln – och blev kvarlämnad ensam i hans hem. Nacken gick hon omkring och blev medveten om sig själv på ett sätt hon inte varit förut. Kanske var det just den dagen som gjorde henne till författare, men ändå kommer hon aldrig att skriva om den.

Kön och klass alltså, skrivet i en slags ”stream of conciousness”. Om jag inte hört så många hylla den här romanen hade jag nog älskat den. Nu hade jag snäppet för höga förväntningar. Men läsvärd – absolut. Och bättre än det mesta. Bara inte så bra som jag hade hoppats på…

Ljudboken i inläsning av Julia Dufvenius kan varmt rekommenderas.

graham-swift-modrarnas-sondag

Agneta Pleijel – ”Doften av en man”

”Doften av en man” skildrar sextio- och sjuttiotalet, decennium av stor social förändring. Agneta flyttar till Göteborg, direkt från föräldrahemmet, för att studera litteraturhistoria och etnografi. Inom sig bär hon ett enormt hål av otillräcklighet, som hon försöker täppa till med sysselsättning – och med kärlek.

När pojkvännerna inte hållit måttet och hon står ensam hamnar hon till slut i ett självdestruktivt mönster, där sex blir ett sätt att straffa sig själv. Ångesten är bedövande och barndomen spökar, med moderns ständigt dåliga mående och en idoliserad fader som inte längre bryr sig om henne.

Samtidigt blir hon kulturjournalist, kulturchef, mamma, fru, dramatiker. Först i fyrtioårsåldern ger hon ut sin första diktsamling – och sedan kommer romanen, den första av många.

Innan dess har hennes ställning som intellektuell kvinna har varit i vägen för skrivandet, för det egna språket. Känslan av att aldrig riktigt räknas – men också makens uttryckliga missnöje och vägran att ge henne ett eget rum, både bokstavligt och bildligt.

Det här är en i alla bemärkelser stor självbiografisk roman. Om att verka som kvinna i männens värld, om beroendet av att bli älskad, om relationerna som förgiftas av allting runtomkring – och samtidigt förgiftar. Om känslighet och styrka, dåligt självförtroende och jävlar anamma. Om föräldrar, vänner, älskare, kollegor. Utlämnande, men också med en rejäl näve självkritik och genomskådande av de egna drivkrafterna.

Berättarperspektivet är speciellt, med en nutida Agneta som talar om sig själv som yngre. I nutidsperspektivet finns ett jag som talar om ett hon, i imperfekt. Annars är det en hon som skildras – i presens. Och det funkar faktiskt.

Jag hade inte börjat i rätt ände, med ”Spådomen”, som skildrar uppväxten. Det kommer jag definitivt att göra nu – och att på andra sätt försöka fylla igen de ganska gigantiska hålen i min läsning av Pleijels böcker.

doften-av-en-man.png

”Scener ur ett äktenskapornas planet” av Kalle Mattsson

För ett par år sedan kom ”Robocoprah Winfrey”, Kalle Mattsons första bok med hans sammanblandningar av kända personers namn och ansikten. Den var småkul – i sina bästa stunder. Däremellan kändes den helt meningslös.

Sedan dess har jag sett bilder av Mattsson som jag tyckt bättre om, till exempel just ”Scener ur ett äktenskapsornas planet” och ”Ayn Randers Borg”. Och visst håller den nya boken, med namnet ”Scener ur ett äktenskapornas planet”, högre klass. Ansiktsbilderna är ofta lite mer crazy och därmed även roligare. Filmaffischerna är också ett roligt nytillskott.

Men många av ansiktsbilderna faller platt – vissa för att jag inte ens känner igen personerna, andra för att jag inte tycker att det blir så roligt. Jag kan ju konceptet, så det krävs något mer än två sammansmälta namn och ett ansiktscollage för att framkalla fniss.

Främst förstår jag inte riktigt idén med att presentera den här sortens seriekonst-ish i bokform. Den gör sig betydligt bättre som viralt fenomen, eller som följetong i en tidskrift. När alla bilderna ska samsas tar de ut varandra. Läsningen tar inte lång tid och att återvända till boken igen känns inte som någon särdeles lockande idé.

Det här är snarare en bok att kasta fram på fester. Om alla som bläddrar är lite lagom uttråkade och halvberusade kan den säkert roa ett sällskap i upp till tjugo minuter.

Tack till Galago för friex!

”Oväder” av Tuvalisa Rangström & Clara Dackenberg

 

Tuvalisa Rangström debuterar som bilderboksförfattare i och med ”Oväder”, som är illustratören Clara Dackenbergs andra bilderbok. Illustrationerna är också den största behållningen med boken – konstnärliga, uttrycksfulla, detaljerade och med en känsla av såväl fart som fläkt. Huvudpersonen Tussen, liksom bokens andra personer, framstår som olika små knytt, mer eller mindre lika katter, björnar eller människor.

Tussens vante blåser bort, vilket gör Tussen arg. Hen klättrar upp i himlen på en stege och börjar bråka med ovädersmolnen, men träffas av blixten och slungas till en gigantisk hittegodsavdelning. Till slut kan Tussen gå därifrån med sin vante – men strax utanför dörren dyker det upp andra som fryser. Eftersom ”Tussen vet hur det känns” lånas vanten direkt ut och på sista bilden vinkar Tussen hejdå till ett litet knytt som krupit ner i vanten. Sensmoralen står på baksidan: ”Ibland måste man själv blåsa bort för att hitta det som är försvunnet.”

Den språkliga nivån växlar: från inledande ”Småsnår skälver. Morrhår darrar” till fraser som kastas runt av vinden, till exempel ”Ta in utemöblerna!” Här finns också onomatopoetiska drag, som när ovädret ylar ”Moouuuiii!!!” – ovädret är förresten ett moln med ansiktsdrag. Och rena fantasiord: ”Hupp foff? Nipp nipp! Nån har lapprat min foff!”

Jag kan inte bedöma hur ett barn hanterar språknivån och dess olika lager, men å andra sidan är jag övertygad om att barn inte har samma behov som vuxna av att behöva förstå precis allt – och en högläsare som gör ett ordentligt jobb kan ladda den här texten med mycket spänning, eftersom den med sina olika röster inbjuder till innovationer. Tack vare sin komplexitet tror jag att ”Oväder” kan bli betydligt bättre läsning än många mer endimensionella böcker.

Tack till Mirando för friex!

Omslag_Ovader_web

Lisa Ewald – ”Måste carpa”

maste-carpa

Lisa Ewald debuterade i bokform 2013, med seriealbumet ”Allt kommer bli bra”. Nu kommer uppföljaren, ”Måste carpa”. Medan ”Allt kommer bli bra” var väldigt konstnärlig rör sig ”Måste carpa” mer mot stripp-formatet. Här finns ett antal olika slags serier: bildsatta chakra-meditationer, avlånga skissblockssidor med ett porträtt och taglines, parodier på Lisa och Sluggo, collage med Barbie-bilder, med mera. Dessutom finns längre serieberättelser, ibland i samarbete med Hanna Stenman.

Samtidigt som vi bjuds på en stor bredd är den röda tråden tydlig. Det handlar om självhjälpsretorik och utseendehets, men inte med fokus på negativa känslor, utan peppigt på ett samtidigt helt icke-peppigt sett. Det kan handla om fraser som ”Vad fan spelar det för roll med en slimmad kropp, jag vill ha en strimma hopp” eller ”Dålig hy, orka bry”.

Ett härligt, snyggt, arty och helt hejdlöst rolig seriealbum. Ewald var stark redan i debuten, men betydligt starkare här. ”Måste carpa” är ett uppfriskande vitamintillskott som jag med glädje ordinerar till alla som någonsin brytt sig om sitt utseende, haft svårt för att ta till dig käcka fraser som ”Carpe diem!” eller känt hopplöshet över samtiden.

Tack till Galago för friex!