Vad gjorde du när du var sjutton år?

Själv kämpade jag varje dag med gymnasiet, som jag bara ville hoppa av. Jag ägnade bitvis mer tid åt att surfa på folkhögskoleprogram, än på plugget (därför gick jag i slutänden fyra år istället för tre). Ännu mer tid gick åt till att dammsuga hyllorna på biblioteket – jag läste ofta 10 diktsamlingar per dag och upptäckte även HBTQ-böcker. Jag var kär för andra gången, men olyckligt. På grund av astma och långvarig depression gick jag gymnasiet på distans, hade inga klasskompisar och umgicks väldigt lite med jämnåriga. Men stegvis började jag komma ut i världen mer, efter flera väldigt tuffa år. Jag gick på mina första andakter hos kväkarna. Jag jobbade på katthem som volontär och fick känna att jag kunde göra skillnad, att jag behövdes och kunde ta ansvar. Och jag hängde mycket på sidan poeter.se där mina dikter blev lästa och där jag hittade vänner genom att läsa deras dikter.

Med den nya asyllagen kommer hundratals ensamkommande ungdomar från 16 år få besked om att dom ska utvisas den dag dom blir myndiga. Istället för att få vara tonåringar kommer dom leva i otrygghet och utan framtidstro.

Alla 17-åringar ska ha rätt till en trygg morgondag. Skriv under för att ändra lagen!

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=11081

Rasism 1928 – och idag

Biblioteksbladet 1928, lektörsomdöme av Carl van Vechtens ”Negrernas himmelrike”:

Denna roman från den stora negerstaden Harlem i U. S. A. gör anspråk på att vara autentisk, en sak, varom det för anmälaren är omöjligt att yttra sig. Ytterst intressant är i alla händelser skildringen av representanterna för denna ras, som väl kunna tillägna sig de vitas yttre civilisation och alla deras laster men som stå främmande för denna kulturs inre betingelser. Får man tro förf., äro de bildade negrernas problem av synnerligen tragisk art, därför att de nya idealen äro oförenliga med deras barbariska drifter.

Så mycket som hänt sedan dess. Och så lite.

Sättet att dela upp människor i olika grupper, baserad på etnicitet och hudfärg, är tyvärr precis densamma.

Vi är mer medvetna idag om rasism, men också väldigt blinda om den dyker upp på lite för nära håll.

Vi ser att det här citatet är förkastligt. Men ser vi alla gånger då vi själva på samma sätt inte ser alla människor som lika mycket värda? Alla gånger då vi tänker att det finns bättre och sämre människor?

Det här är 88 år sedan. Jag hoppas att vi inte behöver vänta i 88 år innan alla uttryck för rasism som möter oss dagligen framstår som lika absurda som det här citatet.

När moskéer brinner

När individer utan empati, eggade av empatilös politik i en empatilös tid, riskerar andras liv genom att kasta brandbomber mot lokaler där människor vistas, lokaler som råkar vara religiösa – då är det dags att påminna sig själv och alla andra om vissa grundläggande värderingar som vi inte får tappa bort.

Allas rätt till sin egen tro och att få utöva den.

Allas rätt till att tala vilka språk som helst och alla andras medvetenhet om att språk alltid är rikedom, alltid är tillgång och resurs.

Allas rätt till trygghet, rätt att rota sig, rätt att slippa rädsla för rasism.

Vi är tyvärr långtifrån att dessa rättigheter är en självklarhet och om vi någonsin ska nå dit så behöver vi kämpa!