”Blybröllop” av Sara Paborn

En bibliotekarie som långsamt giftmördar sin make, efter att han har ersatt hennes hembibliotek med ett ”audiorum”. Helt oemotståndligt, särskilt för mig som bibliotekarie!

Det här är verkligen en giftig bok, på alla sätt och vis. Huvudpersonen Irene är så bitter, men samtidigt rationell – och trött på att ta skit. Hon tänker inte tolerera fler kränkningar av sitt livrum, vare sig från den ganska tölpaktiga man hon levt med i trettionio år, eller den nyrekryterade chefen som pratar om kunder och vill börja ha karaoke på bibblan.

Just biblioteksbiten känns inte direkt perfekt researchad – snarare lägger den sig nära vedertagna stereotyper. Men det är kanske vad som behövs för att en bibliotekarie ska bli förståeligt?

Hur som helst: berättelsen om Irene är rolig på ett lågmält och obehagligt sätt. Jag förstår precis varför Irene fjärrlånar böcker om blyförgiftning och sedan lägger blysocker i makens kaffekopp.

Jag lyssnade på ”Blybröllop” som ljudbok, inläst av Anna Godenius. Hennes röst känns helt rätt för att gestalta Irene. Även om det kanske inte är någon direkt komplimang…

Bildresultat för blybröllop

Annonser

”Hustrun” av Meg Wolitzer

Som ung collegestudent på femtiotalet tar Joan en kurs i kreativt skrivande – och förälskar sig i läraren, Joe Castleman. De gifter sig och hon blir hans musa under ett långt äkten- och författarskap.

På nutidsplanet har Joe just fått det prestigefyllda Helsingforspriset och på planet till prisutdelningen bestämmer sig Joan för att lämna honom. Boken är rik på tillbakablickar som ger ett inte så smickrande, men drastiskt och förvånansvärt roligt porträtt av tillvaron som författarhustru i en hård bokbransch.

Mot slutet kommer en vändning som jag tyvärr inte kan avslöja, men som ställer hela berättelsen i ett helt annat ljus…

Hustrun har filmatiserats, med premiär 2017.

Jag rekommenderar också avsnitt 3 av podden ”Speaking of Stories” där Meg Wolitzer samtalar med Jenny Nordberg.

Bildresultat för meg wolitzer hustrun

”Välkommen till Amerika” av Linda Boström Knausgård

Jag hade inte särskilt höga förväntningar på ”Välkommen till Amerika”. Jag har tidigare varit ganska svalt inställd till ”Grand mal” och ”Helioskatastrofen”. Dessutom hade alla bekantingar som läst VtA varit ganska kluvet inställda.

Jag tokälskade den! Hur varje mening är på precis rätt plats. Sorgen, precisionen, mörkret, ordknappheten. Djupet och ytan, samtidigt. Allting outtalat. Mutismen, den märkliga familjen, utvecklingen som samtidigt är så liten och så ofantligt stor.

En av mina största läsupplevelser under 2017.

Bildresultat för välkommen till amerika

Några andra blogginlägg om boken: Enligt O, Feministbiblioteket, Bear Books.

Ny bok med transtema: Caitlyn Jenners självbiografi

Självbiografier är en av de mest livskraftiga genrerna när det handlar om transböcker. Vi har Lili Elbes självbiografi, Christine Jorgensens, och många andra. En av de senaste nytillskotten är Caitlyn Jenners ”Mitt liv” som nyss kom ut på svenska.

Läs en recension av boken hos Lacrimamens

Kolla in fler självbiografier och biografier med transliv i fokus

Bildresultat för jenner mitt liv

”Flickan i Clèves” av Marie Darrieussecq

9789113075228_200x_flickan-i-cleves_pocket

Jag älskade ”Tom är död”, men har inte läst något annat av Marie Darrieussecq. Nu har jag läst ”Flickan i Clèves”, men det finns en viss bakgrundshistoria till den läsupplevelsen. På mitt förra jobb hade jag nämligen kontakt med en lokal bokcirkel som jag skickade boktips till. I sista boktipslistan hade jag med ”Flickan i Clèves”, som bokcirkeln sedan läste. Och hatade. Total-hatade. En medlem skulle slänga boken i soptunnan bara för att ingen annan skulle behöva läsa den.

Självklart var jag tvungen att läsa och se vad det var jag hade tipsat om! Och ja, jag förstår att innehållet kan tyckas väldigt magstarkt. Marie Darrieussecq har skrivit en version av Nabokovs ”Lolita”, men där barnet har huvudrollen – och är aktör. Vi möter Solange, en tolvåring som blivit besatt av att mista sin oskuld, kosta vad det kosta vill. I sin vilja att tillfredsställa det sexuella kliandet – och tillfredsställa män – gör hon vansinnigt destruktiva saker.

Det är ingen munter historia, det här. Men den är välskriven. Och bra! Tycker jag alltså. Bokcirkeln håller inte med… Smaken är som – ja, ni vet vad.

/Tekoppen

”Bluets” av Maggie Nelson

Jag har fortfarande inte läst ”The Argonauts”, men på Shakespeare & Company köpte jag både den och en annan av Nelsons essäistiska verk, ”Bluets”, som var så pass tunn att jag läste ut den under flygresan hem.

130. We cannot read the darkness. We cannot read it. It is a form of madness, albeit a common one, that we try.

”Bluets” utgår från färgen blå och består av 240 stycken numrerade fragment, skrivna under åren 2003-2006. Nelson beskriver hur hon under många år har varit helt besatt av färgen blå och även upplevt sig se den mycket starkare än andra färger, med en intensitet som nästan gör ont.

2. And so I fell in love with a color – in this case, the color blue – as if falling under a spell, a spell I fought to stay under and get out from under, in turns.

Självklart har färgen blå även kopplingar till sinnestillståndet blues, särskilt som författaren skriver i sorgen efter en havererad relation. Nelson använder gärna ordet ”fucking” och betonar sexualitetens råa kraft, men också bottnarna i att bli lämnad, att älska, att begära.

I slutet av boken citeras några rader ur Emily Lou Harris ”Red Dirt Girl” som jag alltid dröjt mig kvar vid när jag hört den låten:

One thing they don’t tell you ‘bout the blues, when you got em,
you keep on falling cause there ain’t no bottom, there ain’t no end

Men självklart har hon också en hel del eget att säga om nedstämdhet:

73. Mostly I have felt myself becoming a servant of sadness. I am still looking for the beauty in that.

Nelsons hennes speciella skrivsätt – att sömlöst glida mellan olika aspekter, att strunta i kronologin, att stundvis låta stilen vara det viktigaste – fungerar ovanligt väl. Jämfört med Rebecca Solnits bok om färgen blå, ”Gå vilse. En fälthandbok” så är det här något helt annat, över huvud taget inte jämförbart. Mer poetiskt, mer mediterande, mindre intellektuellt utforskande.

Jag vet inte om jag kommer att minnas särskilt mycket av ”Bluets” framöver, mer än kanske en stämning, ett sinnestillstånd. Vilket i och för sig är precis vad boken i sig beskriver – och består av.

Modernista ger ut ”Bluets” i oktober, översatt av Viola Bao och med titeln ”Blått”. Att översätts titeln ”Bluets” på något annat sätt vore svårt, eftersom den är en medveten felstavning av franskans ord för blåklint, ”bleuets”.

EPSON MFP imagenelson_blatt_omslag_inb_0