Vad gjorde du när du var sjutton år?

Själv kämpade jag varje dag med gymnasiet, som jag bara ville hoppa av. Jag ägnade bitvis mer tid åt att surfa på folkhögskoleprogram, än på plugget (därför gick jag i slutänden fyra år istället för tre). Ännu mer tid gick åt till att dammsuga hyllorna på biblioteket – jag läste ofta 10 diktsamlingar per dag och upptäckte även HBTQ-böcker. Jag var kär för andra gången, men olyckligt. På grund av astma och långvarig depression gick jag gymnasiet på distans, hade inga klasskompisar och umgicks väldigt lite med jämnåriga. Men stegvis började jag komma ut i världen mer, efter flera väldigt tuffa år. Jag gick på mina första andakter hos kväkarna. Jag jobbade på katthem som volontär och fick känna att jag kunde göra skillnad, att jag behövdes och kunde ta ansvar. Och jag hängde mycket på sidan poeter.se där mina dikter blev lästa och där jag hittade vänner genom att läsa deras dikter.

Med den nya asyllagen kommer hundratals ensamkommande ungdomar från 16 år få besked om att dom ska utvisas den dag dom blir myndiga. Istället för att få vara tonåringar kommer dom leva i otrygghet och utan framtidstro.

Alla 17-åringar ska ha rätt till en trygg morgondag. Skriv under för att ändra lagen!

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=11081

Annonser

Inledningsmeningsrecension

Rebecca Solnits essäer i samlingsvolymen ”Gå vilse. En fälthandbok” handlar om färgen blå, musikgenren blues och en ledsen, ”blue”, känslostämning. Men också om vilse, ”lost”, både i betydelsen ”förlorad” och att helt enkelt inte hitta. Och om vilse som ett sätt att leva. Att medvetet tillåta sig själv att gå vilse, för att hitta det förlorade, eller det som hotar att förloras.

Men jag tycker faktiskt att några av inledningsmeningarna på de olika essäerna ger en ännu bättre bild av boken:

”Världen är blå i ytterkanterna och i djupen.”

”I min familj har saker en förmåga att försvinna.”

”Det vackraste i det övergivna sjukhuset var den flagnande färgen.”

”En gång älskade jag en man som påminde mycket om öknen, och innan dess älskade jag öknen.”

”Jag bar sköldpaddan med båda händerna, höll ut den framför mig som en korgosses bibel eller en slagruta medan jag runt i rummets periferi.”

Och en avslutande mening:

”Vi flyger, vi drömmer i mörkret, vi slukar himlen i bitar som är för små för att mätas.”

Bildresultat för lost field guide solnit

”Gå vilse. En fälthandbok” heter i original ”A Field Guide to Getting Lost”. Den utkom första gången 2005, men Sofia Lindelöfs svenska översättnings publicerades 2012 av förlaget Daidalos.

På svenska finns även ”Det avlägset nära” och ”Män förklarar saker för mig”.

”Medierna” granskar granskarna

medierna.png

I dagens medieklimat behövs mer av upplägg som ”Medierna”. Medier som granskar medierna, det vill säga: granskar granskarna. Som intervjuar de som är vana vid att bli intervjuade och ställer samma hårda frågor till dem som de ställer till andra.

Det blir en bra balans. Och det är oerhört intressant. Ingen mediekonsument borde hoppa över att lyssna på Medierna. Jag kastar mig över varje program och får oerhört mycket ut av varje program.

I senaste avsnittet, som släpptes i lördags den 24 september, kan du till exempel höra en intervju med Olle Palmlöf, programledaren som blev kritiserad för att jämföra separatistiskt fika med Ku Klux Klan. Och ett inslag på 12 minuter om den händelsen är precis vad som behövs i en värld där även medier rör sig mot twitter-formatet.

Coacherna

Miniserien ”Coacherna” på SVT Play är nog det roligaste jag sett på länge. Med Lena Endre, Cecilia Frode och Vanna Rosenberg i huvudrollerna. Samtidskommentarer blandas med en intrikat intrig – och massor av humor. Genom en välgjord dramaturgi med tydlig progression mellan avsnitten, där karaktärerna utvecklas (eller snarare invecklas) och saker går åt fanders, blir komiken en extra krydda men tar aldrig över helt.

tmldb