Någonstans inom oss

Jag tyckte mycket om Erik Lindegrens ”mannen utan väg” när jag läste den, för – inser jag nu – åtta år sedan. Det känns som igår… Hur som, i förra veckan hittade jag en av hans senare diktsamlingar, ”Sviter”, på Myrorna. Den fick följa med mig hem och blev genast läst.

Jo, ”Sviter” innehåller intressant och emellanåt också njutbar poesi. Men jag förstår varför inledningen till dikten ”Arioso” är det som många minns av Lindegren. Den är så citerbar – och när det handlar om att beröra så är den verkligen i en klass för sig:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu.

Det var också givande att läsa resten av ”Arioso”, för den är mycket längre. Det säger något om vad vi använder av en poet. Vad vi glömmer. Lindegren var en av de viktigaste poeterna bland de modernistiska 40-talisterna. Idag omnämns ”mannen utan väg” fortfarande som ett banbrytande verk, men de som läst Lindegrens samlade dikter är nog lätträknade.

Samtidigt finns inledningen till ”Arioso” med i massor av dödsannonser. Där lever ett andetag av hans diktning, vilket är mer än vad många andra kan skryta med. Att bli flitigt citerad i dödsannonser är kanske det allra bästa sättet att verkligen vara aktuell som poet?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s