”Stockholmsvegan” i smakhimlen

Idag lärde jag mig ett nytt ord: ”Stockholmsvegan”. Det är sådana som jag, som helst är veganer men gör lite för många undantag för att kunna kalla sig det. Egentligen.

I alla fall, jag försöker vara så vegansk som möjligt och det blir lättare av att det på sistone kommit många fler veganska produkter. Hälsans kök har mycket fler veganska produkter än förut, liksom Anamma. ”Veggisar”, som innehåller både quinoa, grönkål, broccoli och mynta, var oerhört goda! Det är sällan något så här innovativt och gott dyker upp i frysdisken.

Annars gillar jag verkligen de bollarna med olika grönsaksblandningar som dykt upp också. Men nu hittar jag inte vem som gjort dem…

Återkommer! /Tekoppen

”The Waste Land”, Pink Floyd och Shakespeare

“My nerves are bad to-night. Yes, bad. Stay with me.
Speak to me. Why do you never speak? Speak.
What are you thinking of? What thinking? What?
I never know what you are thinking. Think.”

I think we are in rats’ alley
Where the dead men lost their bones.

“What is that noise?”
The wind under the door.
“What is that noise now? What is the wind doing?”
Nothing again nothing.

“Do
You know nothing? Do you see nothing? Do you remember
Nothing?”
I remember
Those are pearls that were his eyes.

“Are you alive, or not? Is there nothing in your head?”
But
O O O O that Shakespeherian Rag—
It’s so elegant
So intelligent

Den här passagen ur T. S. Eliots ”The Waste Land” har, som slutet antyder, en dialog med Shakespeare (”The Tempest”, eller på svenska ”Stormen”, närmare bestämt).

Men det finns också en sen Pink Floyd-låt som ”pratar med” antingen Shakespeare, eller Eliot, eller båda:

”I think I should speak now”
”Why won’t you talk to me?”
”I can’t seem to speak now”
”You never talk to me”
”My words won’t come out right”
”What are you thinking?”
”I feel like I’m drowning”
”What are you feeling?”
”I’m feeling weak now”
”Why won’t you talk to me?”
”But I can’t show my weakness”
”You never talk to me”
”I sometimes wonder”
”What are you thinking?” 
”Where do we go from here?”
”Where do we go from here?”

(ur ”Keep Talking” på albumet ”The Division Bell”, som släpptes 1994)

Ett allt annat än öde diktland

Jag läste T. S. Eliots ”The Waste Land” för länge sedan, på litteraturvetenskapen. Och var inte så värst jätteimponerad.

Nu läste jag igen. Flera gånger. På både svenska och engelska. Nu förstår jag inte vad jag inte förstod, då. Men det är det härliga med läsning (och årens gång).

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain.

 

*

 

Out of this stony rubbish? Son of man,
You cannot say, or guess, for you know only
A heap of broken images, where the sun beats,
And the dead tree gives no shelter, the cricket no relief,
And the dry stone no sound of water. Only
There is shadow under this red rock,
(Come in under the shadow of this red rock),
And I will show you something different from either
Your shadow at morning striding behind you
Or your shadow at evening rising to meet you;
I will show you fear in a handful of dust.

 

*

 

Unreal City,
Under the brown fog of a winter dawn,
A crowd flowed over London Bridge, so many,
I had not thought death had undone so many.

 

*

 

That corpse you planted last year in your garden,
Has it begun to sprout? Will it bloom this year?
Or has the sudden frost disturbed its bed?
Oh keep the Dog far hence, that’s friend to men,
Or with his nails he’ll dig it up again!

 

*

 

“What shall I do now? What shall I do?
I shall rush out as I am, and walk the street
With my hair down, so. What shall we do to-morrow?
What shall we ever do?”
The hot water at ten.
And if it rains, a closed car at four.
And we shall play a game of chess,
Pressing lidless eyes and waiting for a knock upon the door.

 

*

 

We think of the key, each in his prison
Thinking of the key, each confirms a prison