Intressant poesitips från Litteraturbanken

Prenumererar du på Litteraturbankens nyhetsbrev? Om inte – gör det! I senaste nyhetsbrevet, som jag klipper ur nedan, fanns tips från Dick Claésson om en väldigt intressant poet vid namn Kerstin Söderholm. Och hennes samlade verk, såväl dikter som dagboksanteckningar, fanns att ladda ner från Litteraturbanken. Jag ska absolut försöka läsa dem framöver🙂

”Luta ditt huvud
tätt intill tingen!
Röster där ljuda, främmande rop –
bedjande toner,
ångestfull längtan,
ljusnande sorl.
Stämmor där kämpa att läsas ur dunklet,
vaknande, trevande,
letande, frågande
stämmor, som längta att tolkas i ord.”

Med dessa rader inleder Kerstin Söderholm (1897–1943) sitt författarskap. Året är 1923 – Edith Södergrans dödsår – och Söderholms invokation i debutsamlingen Röster ur tingen kan läsas som ett profetiskt manifest, en diktarens metodiska avsiktsförklaring. Söderholm kommer att tillbringa sitt diktarliv mitt i den nordiska modernismens kärna. Men hon förblir, i sin dikt, den egna rösten trogen. Det omvärldens larm som de efterlämnade dagböckerna speglar – den ställvis prosaiska författartillvaro som Söderholm genomlever – når till dikten endast som eko och klangdjup. Allt är, för Söderholm, en stämmornas strid. Allt är genomlysning av ting och liv. Tre år senare, i Mot ljuset på bergen (1926), är diktjaget ett raster, ett finkalibrerat mätinstrument:

 
”Jag vill vara så tyst,
att skogarnas ljung
kan susa genom mig.
 
Jag vill vara så grå,
att stenarnas högtid
kan tala ur mig.”
Söderholm blir, som hon skriver i en dedikation i Göteborgs universitetsbiblioteks exemplar av diktsamlingen, ”den mörkt- och ljustskådande Sfinxen”. Hon vänder blicken och tanken inåt. Ur detta djup hämtar hon sitt gods.

Där dikternas jag är inlevelse och maskspel speglar dagböckernas subjekt ett demaskerat inre. Dagböckerna är ett projekt som löper över trettio år, och den postuma publiceringen är förberedd av Söderholm själv. Detta är ett annat slags spegling, ett annat slags raster än det som dikterna utgör: här är tillvaron dechiffrerad vardag och jaget ett psykologiskt objekt. Här, i dagboksanteckningarna, betraktar jaget sfinxen. Det är, i huvudsak, tiden mellan krigen som skildras: en av ett våldsamt förflutet präglad pausering, skuggsatt av den kommande katastrofens obevekliga nattmörker. I sin sista diktsamling, Mörkret och människan (1941) – utgiven två år före självmordet – tecknar Söderholm sin värld genom samtidens stämsång:

”[l]ivet är halvhunger, jäkt, misstroende,
dragiga rum och grannarnas radio”
Dagbokens språk har här blivit diktens språk. De många stämmorna skrivs fram genom ett till synes konstlöst tilltal. I ”Omvärdering” konstaterar diktjaget:
”Allt har blivit så främmande och stort,
och det kan hända
att vi stannar ett ögonblick på gatan
för att se oss omkring.”
Så blir Söderholms dikt detta ögonblick, detta undantag, genom en blick som får tillvaron att stelna till tablå, till mätbart inre djup.
”Åter slummer. Onda drömmar.
Någonting har skett för längesedan
– när jag ännu nästan var ett barn,
någonting jag aldrig mera
kunde vakna helt ifrån till livet.Det finns mörka, underliga skogar tätt invid oss
där vi vandrar.
Sorgsna bruna blommor växer där i dälden.
Det finns blinda lagar man ej borde varsna
alltför tidigt.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s