En hemstad – Kristian Lundberg

Det är länge sedan jag läste ljudböcker, men nu när jag håller på med uppsatsen är det en del rutingrejer som jag kan göra medan jag har något spännande i öronen. I veckan lyssnade jag mig igenom 7 timmar långa ”En hemstad” av Kristian Lundberg. Han läser själv upp på ett alldeles underbart sätt.

Det är hemskt och starkt om att vara barn mitt i en enorm fattigdom, med en galen mamma och vänner som var dömda redan när de föddes. Klass och det omöjliga i att ta sig ut, för det finns ingen frihet.

Centralgestalt i boken en pedofil som förstört livet för en av Lundbergs vänner och som därför ägnas mycket hat. Tyvärr kallas han genomgående, oändligt många gånger kallas för ”bögen”. Det beskrivs hur Lundberg misshandlar både honom och ”knackar” män som har sex med män. Misshandel som inte problematiseras inom boken.

Jag förstår berättelsen, men jag blir ändå illa berörd.

Rörelse, stelhet och styrka – ett alltför påklätt urval

Utställning: Robert Mapplethorpe

Galleri: Christian Larsen, Stockholm

Den amerikanske fotografen Robert Mapplethorpe föddes 1946 och dog redan 1989 i aidsrelaterade komplikationer. När galleri Christian Larsen ställer ut ett mindre urval av Mapplethorpes fotografier har de, till skillnad från Fotografiska Museets utställning 2011, valt bort alla kontroversiella, homoerotiska nakenbilder där lack och könsorgan står i centrum. Istället dominerar porträtt, flankerade av stilleben.

När Mapplethorpe avbildar blommor eller föremål finns alltid en rörelse i bilden. Komponenter strävar åt olika håll och ger upphov till dynamik. Det är alltid välkomponerat – men aldrig alltför stelt. Blommorna vänder sig åt helt olika håll. Skuggorna spelar och lever sitt eget liv. Vattnet i en vas reflekterar ljuset på egensinniga, skimrande sätt.

Bilden ”Flower arrangement” från 1984 liknar barockens blomstermålningar, men medan de skulle se livlösa ut om de återgavs i svartvit får Mapplethorpes bild en spänning genom sina olika nyanser, trots att samtliga tillhör gråskalan.

Här finns också representanter för Mapplethorpes experimentella stilleben, som snarare är djupt originella än lätt igenkännbara från konsthistorien. ”Watermelon and Knife” från 1985 är ett exempel på denna estetik. Ur en vattenmelon med dess melerade yta sticker en stor kniv upp. Tillsammans bildar frukten och kniven en slags triangel och runt frukten syns rökslingor som snarare slingrar sig än nöjer sig med att vara stillastående.

Ett annat, inte lika radikalt men ändå spännande exempel, är den betydligt tidigare ”Shell and Chrystal” från 1976. En stor snäcka tycks vända ryggen åt åskådaren och där en öppning antyds i skalet ligger ett kristallsmycke. Trots att titeln pekar på ett tomt skal framstår kristallen som levande – helt enkelt en annan sorts snigel.

Rent numeriskt är det porträtten som dominerar på utställningsväggarna. Mest berömd är ett av Mapplethorpes porträtt av sångerskan Patti Smith, som han stod mycket nära. Bilden är egentligen uselt komponerad och rörig, jämfört med Mapplethorpes övriga stilrenhet, men tillsammans med Smiths chockade uttryck blir det smutsiga och fula en annan form av komplexitet i bilden.

I tre bilder på Lisa Lyon, alla från 1982, syns hon först stående framför havet, klädd i klänning och med en amerikansk flagga hängande på sin utsträckta arm – en medvetet klichémässig bilden av den starka representanten för en nation. I en annan bild står hon naken med rumpan bakåtdragen, brösten framskjutna, armarna utsträckta och ögonen slutna. Här är hennes muskler i fokus och uttrycker en total kontroll över kroppen. Den tredje och sista bilden av Lyon är helt annorlunda: här står hon inne på en herrtoalett, hopsjunken och döljer ansiktet. All styrka är borta, nakenheten står för sorg istället för styrka.

De övriga porträttbilderna avbildar män. Andy Warhol, Robert Rauschenberg med flera står rakt upp och ner framför kameran. Bilderna är inte direkt mästerverk – snarare vardagliga porträtt. Av de avklädda männen märks bara två och då har skarpt beskurna bilder valts. Av Alistair Butler ser vi övre delen av hans bröstkorg och halsen, av Ken Moody ser vi inget mer än en pekande arm.

Här märks den stora bristen i en annars stark utställning, med en alltid lika sevärd fotograf. Att låta en så stor del av urvalet bestå av porträtt, som skulle ha kunnat finnas på vilket bokomslag som helst, ger inte rättvisa åt spännvidden och det explosiva i Mapplethorpes konstnärskap. Här finns starka bilder av nakna kvinnor, men de avklädda männen saknas nästan helt. Konstnären tycks ha tråkigt bland de korrekta herrporträtten och som åskådare är det svårt att uppbåda entusiasm.

Kanske vill galleriet ge fokus åt något annat än det redan sönderutforskade, kontroversiella och därmed tacksamma i Mapplethorpes konstnärliga gärning – men resultatet blir att blommorna och tingen bjuder på mer liv än människorna.

(Recension skriven för kritikkurs.)

Tofeta

Tofeta ska vara som fetaost, fast vegansk. Den liknar i konsistensen mera en mozzarella och påminner mycket om tofu – men är helt klart enormt mycket smaskigare än tofu att äta som den är. Jag gjorde mackor med Tofeta och soltorkad tomat. Smakens! Ska även funka bra i pajer etc. P

Priset var högt i den butik där jag hittills har hittat denna Astrid och aporna-produkt, nämligen Coop på Centralen. Jag betalar ogärna 42 kronor för en så liten ”ost”. Men den har inte lång hållbarhet så nu kunde jag köpa den för 19 kronor när datumet höll på att gå ut och det är den helt klart enormt värd!