Elin Ruuth – Fara vill

Ställ dig på allvar frågan: Vad vill du ha? Just du, just nu. Vill du ha:

a) En episk roman, eller kanske till och med ett romanepos
b) En diktsamling med rim och rytm och natur
c) En novellsamling fylld av Berättelser med stort B
Om ja till a, b eller c: Läs inte Fara vill av Elin Ruuth. Men om du vill ha:

– Betraktelser dragna till sin spets, snurrade några varv kring det verkliga och det möjliga, prydda med surrealistisk rekvisita, omöjliga att få in i fållor men desto roligare att betrakta när de fritt får fara omkring och leka med språket, världen, vidden av allt…

Märks det att jag gillar den här boken? För det gör jag. Även om den tog högst en timme att läsa och kanske inte var av den sorten som stannar kvar i minnet särskilt väl, så finns det egentligen bara en rättvis akt: att köpa Fara vill och läsa några sidor varje dag.
Betyg: 8/10

Nedräkning

Terminen har redan startat i en extrakurs (den om litteratur och genus) medan den startat idag i huvudkursen (littvet-kand) och imorgon i Foucault-kursen. Om Foucault-kursen alls drar igång, alltså, för den verkar helt död. Och själv känner jag mig helt hjärndöd som inte ens förstod en väns skämt igår: ”I väntan på Foucault” som ju självklart syftar på, ja ni vet vilken pjäs av Samuel Beckett. Själv fattade jag n-a-d-a.

Igår kom en tjock fin antologi med feministiska litteraturanalsyser och jag blev alldeles salig. Härförleden läste jag också en bok som jag kom på att jag läst en analys av förra året, och vet ni vad?! Jag fick lust att läsa analysen igen!! Något har hänt med mig. Förut brukade jag alltid hoppa förorden i böcker, nu tycker jag att de är enormt intressanta: de ger ju nycklarna till Tolkningen. Jag har nog alltid läst litteraturvetenskap mest för skönlitteraturens skull (förutom Foucault som jag blev frälst på förra våren) men nu börjar teorin verka riktigt intressant den också. Jag känner mig som en groda som blivit kysst av litteraturvetenskapen. Det ni.

Och om fem timmar sitter jag på upprop och svarar Ja, här är jag, jag ska gå den här kursen. Och sedan har hösten börjat.

Katherine Mansfield – Bliss and other stories

Den här boken hittade jag för trettio kronor på Hallongrottan tidigt i somras. Katharine Mansfield var en nyzeeländsk författare som gav ut fyra novellsamlingar och detta är alltså en av dem. Ganska genast när jag läst blev jag helt tagen – bergtagen, förtrollad, av stämningen, av språket. Det påminner verkligen om Tjechov i Damen med hunden men det är också sitt alldeles egna. Visserligen börjar samlingen lite trögt med långa noveller som jag inte blir så väldigt förtjust i, men sedan kommer det igång ordentligt och mot slutet finns några riktiga favoriter, som A Dill Pickle och Relevations.

Helhetsbetyg: 8/10

Varför skriver jag den här recensionen? Åh, kanske mest för att rättfärdiga att jag köpte Mansfields samlade noveller på Adlibris igår. Men för 42 kronor kräver det ju i själva verket ingen rättfärdelse alls.

Läs mer här om Katherine Mansfield och läs några noveller på prov

Sommarsummering

Nu är sommaren nästan alldeles slut. Den blev lite annorlunda än planerat för min del, det vill säga en månad på sjukhus istället för hårt inkomstbringande arbete. Det hela rundades dock av väldigt fint med en skåneresa och en lugn vecka hemma som jag kunde ägna åt att träffa vänner, besöka nyinvingda Biblioteket Plattan, skaffa kurslitteratur, gå på gratisyoga och annat smaskigt.

Nu är det ett tufft höstschema som gäller. C-kurs i litteraturvetenskap fr.o.m. imorgon, samtidigt två små extrakurser på distans (”Genus, litteratur och medier” samt ”Makt och motstånd – en introduktion till Michel Foucault”). Får se om jag orkar båda (eller ens en). Jag är lite trött och sliten ännu. Men resa till London ska det bli, flytt hemifrån ska det bli (kanske inte riktigt på heltid men ändå) och en C-uppsats ska jag minsann skriva. Sådetså!

Om jag tittar på min läslista inför sommaren så såg den ut såhär:

  • Något av Torgny Lindgren
  • Något av Herta Müller
  • ”Strangers” av Graham Robb
  • ”Nick och Norahs oändliga låtlista”
  • ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?”
  • Ulla Isaksson – ”De två saliga”
  • Cilla Neuman – ”Vad ser du nu?”
  • Anders Johnsson – ”Nonfiction”
  • Kerstin Ekman – ”Mordets praktik”
  • Lina Wolff – ”Många människor dör som du”
  • Homeros – ”Illiaden”
  • Virginia Woolf – “The Waves”
  • Christine Falkenland – “Trasdockan”
  • Lotta Lundberg – “Låta sig hända”
  • Cora Sandel – ”Alberte och friheten”

De fetstilta är alltså dem jag har levt upp till. Och det är jag nöjd med.

Nu är det dags. Låt oss hösta!

Iselin C. Hermann – Prioritaire

Det här är en bok som jag läst här och där om att den skulle vara så attans bra, så till sist blev den oemotståndlig. Tyvärr levde verkligheten inte riktigt upp till förväntningarna. Texten är ibland vacker och poetisk, men de långa sidorna upp och ner med sexfantasier kändes bara banala och pinsamma. Slutet är ju onekligen twistat, men den helomvändningen kommer lite för sent för att rädda spektaklet. Nej, Iselin C. Hermann och jag är inte bokbästisar.

Betyg: 5/10

Edith Södergran – Dikter

Edith Södergrans första diktsamling heter, som så många poesidebuter, just Dikter. Jag vet inte varför jag fick sådan lust efter Edith att jag gick och betalade överpris på Akademibokhandeln för hennes samlade i pocket. Tidigare har jag läst kanske halva, men inte blivit så förtjust. Nu fastnade jag direkt, som en fluga i vaniljglasyr.

Intressant är att det är just i debuten som många dikter återfinns av de jag verkligen förknippar med Edith. ”Dagen svalnar”, till exempel, som vi väl alla tvingats läsa i skolboksantologier, men som håller väl. ”Jag är främmande i detta land”, utropar jaget (dikten Jag), ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum” uropat det igen med queer-aktig röst (Vierge moderne) och om Gud uttalar det sig på mångahanda vis (dikten Gud). En dröm om matriarkat skymtar i Violetta skymningar ur vilken Louise Boije af Gennäs hämtat titeln ”Stjärnor utan svindel” (se tidigare inlägg).

Här finns också en av mina absoluta favoriter. Stjärnorna. Se nedan:

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Relationen man-kvinna skymtar fram igen, som i Dagen svalnar, som i Violetta skymningar, när Edith talar om en man som kom och gick och trodde på ingenting och hon utropar: ”Om mitt barn icke lever är det hans…” (Vi kvinnor).

Hon talar om livet och döden, om lyckan och smärtan och i en dikt som jag tryckte mot mitt hjärta när jag var ung och dum skriver hon att smärtan är bättre än lyckan (Smärtan). Lätt för en trettonåring att ta till sig. När Edith ska skriva en Kristen trosbekännelse skriver hon: ”lyckan är korset som blev rest för alla”. Hur nu lyckan kan vara ett kors, eller korset kan vara en lycka… jo, om man svärmar för smärtan kan det nog synas så och det gjorde nog Edith och det gjorde nog jag för tack-gud-snart-tio-år-sedan men dikterna, dikterna, i denna bok nämnd Dikter – de är starkare än smärta. De tål mer än så.

Det myllrar av Herta (ja, förlåt min humor)

Jag skrev lyriskt om Herta Müller här i juli och jag är inte mindre lyrisk nu, efter att ha läst två böcker till: Hjärtdjur och Barfota februari. Hjärtdjur finns i pocket, Barfota februari är en av de tidigaste som gav ut på svenska och är inte heller en roman utan en samling berättelser. Jag såg också, till min sorg, att Kungen bugar och dödar var en serie föreläsningar. Inte fel, men inte vad jag vill ha när jag förväntar mig ha köpt en roman. Idag köpte jag dock Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, inbunden för femtio kronor (och som del av ett kombinationserbjudande där jag kunde plocka två böcker till och bara betala en hundring för dem alla – Jag förbannar tidens flod och Än jublar fågelsången).

Om Hjärtdjur har jag inte så mycket att säga. Den var väldigt poetisk och vissa delar av den sitter verkligen kvar i sinnet, men jag blandar nog ihop det Herta jag läst hittills – den första boken (Redan då var räven jägare) har lämnat mest efter sig. Jag har Andningsgunga hemma som lånebok, men kanske ska jag vänta med Herta så att det blir mera utspritt? Barfota februrari var också läsvärd, absolut, och egentligen vill jag läsa allt av Herta, även de tidiga som bara finns i biblioteksmagasin. De är definitivt värda det!