A Solitary Blue

Cynthia Voigt fanns på alla bibliotek när jag växte upp. Nu ser jag henne i utrangeringshyllorna. Det är synd och skam på torra land, för böckernas bäst-före-datum är långtifrån passerat. A Solitary Blue heter Solo för gitarr på svenska, i en översättning som känns torrtråkig jämfört med originalets flytande, fräscha och lättlästa språk.

När vi först möter huvudpersonen, Jeff, är han sju år och kommer hem till ett tomt hus. Hans mamma har rest och kommer inte tillbaka. Jeffs distanserade pappa, ”Professorn”, låtsas inte om det som hänt och Jeff gör sig lika känslokall. Efter flera år hör hans mamma plötsligt av sig och vill att han ska bo hos henne över sommaren. Jeff lär sig vad glädje är, men den som nästan spricker av kärlek är väldigt sårbar.

I ASB är få ting enkla. Bokens huvudtema är utveckling – att få mark under fötterna och lära sig lita på andra människor, trots att vi aldrig är så utelämnade som i en relation. Jag är inte längre överväldigande kär i denna bok, men den är bra och lika slukarvänlig nu som då.

Annonser

6 reaktioner till “A Solitary Blue

  1. Åh, jag ÄLSKADE Cynthia Voigts böcker när jag var i 11-12-13-årsåldern och jag läste dem om och om igen! De står fortfarande i min bokhylla, jag borde nog läsa dem igen nu som vuxen.

  2. Jag läste en del Voigt när jag var 12-13, men jag tror egentligen att hon var lite för krävande för mig då. Jag har gått tillbaka och läst om en del av böckerna, men framför allt läst många av dem jag inte läste första gången. nu tycker jag att de är jättebra. Man kanske borde ha varit femton snarare än tolv?Solo för gitarr hör till dem jag läste för några år sedan. jag gillar hur så många av hennes böcker hänger ihop lite löst, i och med Tillerman-släkten och deras vänner. Inget som kräver att du har läst de andra, utan mera en blinkning till dem som har gjort det.Förra sensommaren läste jag för övrigt Lyckans hjul (bloggade om de npå konsonantmylla), den var fin. Åh. Nu vill jag läsa Voigt igen, och jag som just var till biblioteket…

  3. Hej ika! Jag läste böckerna både som 12-13-åring och som 15-åring och uppskattade dem båda gångerna. Har du läst David and Jonathan? When She Hollers? The Runner? De tre – och ASB – är Voigts bästa enligt mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s