Denna dag som är idag…

…ägnar jag mig åt pluggning, tedrickning och läsning. Som vanligt. Men vad kan passa bättre på självaste Världsbokdagen än att med ett lyckligt leende läsa Baudelaire och med en salig suck lägga ifrån sig pocketen när den sista dikten sorgligt nog är läst? Det ondas blommor kommer jag att återvända till gång på gång tills 99 % av raderna är understruckna med rött bläck. Det finns inte en enda dålig dikt i hela boken, trots att den innehåller mer än hundra dikter. Inte ens i de dikter som täcker flera sidor finns svaga verser.

Jag tror inte att kvaliteten beror enbart på Baudelaire i egen hög person – även översättaren Ingvar Björkesson måste ha åstadkommit ett mästerverk, för när jag läser engelska översättningar som knappt lyckas rimma förundras jag än mer över att jag hittar cirka 3 nödrim i hela boken. Han är i gott sällskap dessutom, för såväl Gunnar Ekelöf som Hjalmar Gullberg, Dan Andersson och åtskilliga andra har tolkat Baudelaire.

Allting stämmer. 10 poäng av tio, 100 poäng av hundra. Ingen besvikelse, bara sötma och extas. Jag har sällan stött på så fulländade upplevelser och nästan enbart inom poesin: Tuija Nieminen Kristoferssons dikt i D:ets mage, Tranströmers Den halvfärdiga himlen, Sonja Åkessons Hästens öga, Marie Lundquists Astrakanerna, Bei Daos Färdskrivaren. Men det är länge sedan nu och därför är jag än mer överväldigad över att få en ny favorit att sälla till de gamla utslitna. Snart kommer pocketen att vara sönderläst. Köp! Själv ska jag surfa runt en stund på Fleurs’ Du Mal och förbanna mig själv för att jag inte kan franska.

À la pâle clarté des lampes languissantes,
Sur de profonds coussins tout imprégnés d’odeur
Hippolyte rêvait aux caresses puissantes
Qui levaient le rideau de sa jeune candeur.

Jane Austen – Mansfield Park

Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla – man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut – men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.

Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är – som min mamma föraktfullt utbrast – ett mähä.

Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.

Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.

Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.

Jane Austen – Förnuft och känsla

Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa.  När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.

Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.

Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret – hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: ”Typisk 1800-tals chick lit … Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger.”Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.

Ännu ett Lilldjuret-citat: ”Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna.” Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.

Jag fick blodad tand och läste Övertalning – som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.

Ett dockhem på Dramaten

Nu har jag äntligen sett min favoritpjäs spelas på scenen. Förväntningarna infriades inte. Det blev för mycket komedi, ofta riktigt farsartat. Beslutet att blanda nutid och 1800-tal fungerar inte fullt ut: samtidigt som Nora handlar på NK och går i kortkort så har kvinnor inte rätt att låna pengar. Kunde regissören, Sofia Jupither, inte ha gjort en genomgående modernisering eller helt enkelt låtit bli och frossat i allt det tidstypiska? Detta märkliga mellanting förvirrar mig.

Skådespelarna var bra, hela bunten, även om Anna Björks Nora framstår som hysterisk. Allra mest behållning hade jag av Doktor Rank (Peter Engman). Även Thorvald, Leonard Terfelt, är utsökt – det vill säga vidrig – i sin slippriga roll som förminskare av hustrun. När jag läste pjäsen kunde jag nog aldrig tänka mig hur rent ut sagt äckligt det skulle kännas att sitta i publiken och åse det så kallade äktenskapet, höra alla repliker om sånglärka och ”lilla Nora”.

Visst var uppsättningen sevärd, men jag blir inte av med känslan av att det kunde ha gjorts bättre, mycket bättre. Under applåderna efteråt verkade scenteknikerna retas genom att dra för och ifrån ridån gång på gång så att skådespelarna måste buga igen och igen. Publiken blev liksom allt vildare för varje gång och började stampa i golvet, Anna Björk såg totalt förvirrad ut och Peter Engman – som i början vägrat buga och sett väldigt avmätt ut – log till slut. Själv skrattade jag stort och det blev pjäsens bästa ögonblick.

På väg hem hade jag tjugo minuter lediga tills pendeltåget skulle gå. Passade på att genomsöka Pocketshops sortiment och när jag såg att Brorsan är mätt av Mirja Unge har kommit i pocket kunde jag inte låta bli att hala upp femtiolappen som den kostade. Jag hörde Unge läsa en av novellerna ur boken på Göteborgs poesifestival 2007 och det var en uppläsning som gav mig rysningar av både välbehag och obehag samtidigt.