Marie Norin – Kupa

Marie Norin är sedan två år tillbaka en av mina absoluta favoritpoeter, med sina egensinniga diktsamlingar Världsrekord utanför Madrid och – håll i er nu! – Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet. Hon skriver lakoniskt, en underdrifternas poesi som egentligen bara borde angå henne själv men gör mig helt betagen. Här finns inga metaforer, inget effektsökeri. Författarinnan skriver sina iakttagelser, säger: ”Läs om du har lust”. Hon är så obekymrad om min uppmärksamhet att hon genast får den. Norin arbetar med ett grepp som inte är ett grepp, en stil som känns ärlig.

Norins första roman, Kupa, är en Kafkaliknande undergångssaga, mindre än 100 sidor lång. Det adjektiv som passar bäst är nog ”intressant”. Bokens berättarjag befinner sig i ingenstans för att skriva Madams memoarer. Dimman döljer allting utanför huset och betjänten Herr O går spökskrivaren på nerverna. Hans hälsa börjar vackla, temperaturen stiger, oavbrutet regnande skapar översvämning. Konturerna löses upp, galenskapen segrar, allting spårar ur med hjälp av språket som ibland blir riktigt komiskt: kroppen känns som mjukost, Herr O:s blick är slapp som hos en urmjölkad ko, bokstäver är små spindlar som springer över pappret. Det är hejdlöst synd om bokens hjälplösa berättarjag. Liksom Kafkas karaktärer behåller han en förnuftsstyrd inställning som är nödvändig för berättelsen.

Jag skulle vilja påstå att Kupa är okonventionell, modig och stor; oumbärlig läsning för alla som vill få sina cirklar rubbade.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s