Erik Sjöberg – Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod:
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn:
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn
och då blev all världen mig trång.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag än åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himmelens borg,
och jag därför intet begär.

Av Erik Sjöberg, 1794-1829, tyvärr ganska bortglömd i dessa dagar. ”Stämningen i hans dikter är äkta; formen något kärf och stundom vanvårdad” (fnys!!) enligt Svensk litteraturhistoria i sammandrag från 1904. Samlade dikter från något antikvariat ligger högt upp på min måste-lista för tillfället.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s