Obehagligt bra bok

Obehagligaste boken någonsin. Om Malte som far illa och som vuxna utnyttjar. Och så Iakttagaren, som ser och förstår, men inser att hon aldrig själv har vågat leva. En gång i tiden svek hon sin enda vän. Nu vill hon inte svika. En femtonårig hackare har också förstått vad som försiggår, men människor är svårare att förstå sig på än datorer…

Många nivåer vävs samman skickligt och spännande. En eloge till Sara Lövestams andra bok, från 2011. Tur att jag har 3 titlar kvar från hennes hand, de ska jag snart sluka!

Tatueringsfundering

Funderar på att täcka över mina tatueringar med löv/blad. Problemet är att de enda stiliserade löv/blad jag hittar som är stora, svarta (vilket behövs av praktiska skäl) och ser ut som löv är… lönnlöv. Och jag vet inte om det blir lite väl hipsterironiskt att ha sitt efternamn på armarna…

Viktig bok

Vi har ”Sexualpolitiska nyckeltexter” på köksbordet, vilket innebär att såväl steriliseringslagen som 1700-talets porrpoesi finns nära till hands – liksom sexköp, aids, lesbisk front, oäkta barn och mycket annat. Sexualitet har alltid varit ett område där samhället synliggörs.

Snörvel och fräs

IMG_3087c

Jag har en minst tio år gammal, nästan helt svart katt som inte är sitt vanliga jag. För exakt ett år sedan tog jag bilden ovan, när Tom sommarsolade. Nu ligger han under en fåtölj och fräser. Fräset låter väldigt snörvligt…

Hans vanliga jag består i att gärna bli klappad litegrann – men helst inte av mig, sambon går bättre. Sen får det banne mig vara nog. Mer social än så är inte Tom. Och det har vi full förståelse för.

Efter att först ha varit hemlös och sedan ha tillbringat tre år isolerad i ett rum utan kontakt med andra katter och med mycket lite människokontakt, är vi bara glada åt att Tom sedan han kom till oss har lärt sig fräsa och spinna. Att han inte bara är en katthög, som han var när vi fick honom.

Dessutom har Tom varit en alldeles utmärkt pappa till vår katt Lucy, som tyvärr dog förra året. Vår katt Miso är helt såld på Tom – det är inte 100 % besvarat, men han tvättar henne grundligt och myser med henne varje dag. Ibid och Tom har blivit bra lekkamrater sedan Ibid flyttade in.

Så hände något. Tom slutade leka med Ibid. Han, som tidigare hade snott Misos mat så gott han kunde, lät nu Miso äta upp hans mat. Sedan märkte vi att han snörvlade och rann i ögonen.

Iväg med Tom till djursjukhuset, alltså. 20 minuters jakt för att ens få in honom i en bur. Hos veterinären fick han så mycket lugnande att han sov innan han kunde bli undersökt och blodprov kunde tas.

Väl hemma fick vi mata honom, men fick åtminstone i honom käk. Vi väntade oroligt på samtalet med provsvaren. Vad var det för fel? Det visade sig att han turligt nog inte verkar ha någon allvarlig kattsjukdom som FIP, FIV eller FeLV. Däremot har han en kraftig infektion.

Igår fick vi åka igen och nu orkade han inte ens bli jagad särskilt länge. Klämbur igen, nersövd igen, antibiotikainjektion. Nu får han antibiotika i maten. Jag får INTE mata Tom, men sambon får åtminstone. Så nu hoppas vi att det kan få vända. Att Tom slipper sitta i bur och somna sådär konstigt igen.

Men han har åtminstone tyckt om att få sitta i bur på gräsmattan i sommarsolen och vänta på taxin…

Tomheten efter uppsatsen

I fredags var det inlämning på uppsatsen.

Nu på fredagen som kommer får jag veta om jag går upp.

I så fall är det opponering fredagen därefter.

Känns konstigt att ha klivit över den tröskeln. Uppsatsinlämningen.

Inte för att mitt liv direkt är tomt utan uppsatsen…

Jag har mina recensioner att skriva och andra böcker att läsa.

Jag ska börja jobba heltid igen, istället för sjuttiofem procent.

Jag har fortfarande inte lyckats rodda i allt med mitt nya personnummer.

Jag har en lång lista. Telefonsamtal att ringa. Mejl att skriva.

Och som om det inte räckte så har vår underbart fina katt Tom gått och blivit sjuk.

Det innebär djursjukhusbesök och massa annat pyssel.

Så tomt är det egentligen inte.

Men ändå.

Lite tomt känns det…

Laura Marling!

Var på Laura Marling-konsert i onsdags. Har lyssnat på henne ett par år men aldrig sett henne live. Hon var oerhört rockig och häftig och alla hennes nya låtar blev bara ännu bättre än på skivan. Hon gjorde snabbversioner och långa sömlösa räckor där låt gled över i låt. Och vilken scennärvaro! Micken trilskades, men det gjorde liksom inget.

Hennes röst är väldigt speciell. Både ljus och mörk. Växlar mellan allt, i ena stunden gullig och i nästa elak, i ena stunden viskande och i nästa stund ett skrik. Och även om Laura Marling är rockigare än någonsin så är det aldrig någon klassisk rock, utan egensinnigt folkligt, bluesigt, Marlingskt.

På väg ut säger en snubbe till sin flickvän, med anledning av att det står ordningsvakter i lokalen:

”Det är alltid massa poliser på plats när det är sådana här introverta tjejer som spelar. Alltså, fan vad torr hon var!”
”Jag tyckte helhetsintrycket var jättebra”, säger flickvännen.
”Ja, hon var snygg, men det var ju inte det jag kom för.”
”Men JAG tyckte faktiskt att det var bra!”
Flickvännen låter gråtfärdig.

Ja hujademej. Den som tycker att Laura Marling är torr och introvert borde vi hitta på någon diagnos på, förutom ”man” som inte tycks tillräcklig eller nödvändig och därmed inte helt kausal…

Här är lite videos, inte just från i onsdags dock: