”Domaren” av Ian McEwan

Jag har inte läst Ian McEwan förut, men har tänkt göra det och köpt en del på second hand. Nu skaffade jag provperiod på Storytel och skulle hitta böcker att testa. ”Domaren” (The Children Act) dök upp, så jag började lyssna. Handlingen var spännande och språket flöt oftast på bra, åtminstone i översättning och uppläsning – textoriginalet kan jag inte uttala mig om.

Intrigen: en överrättsdomare i Storbritannien som har en kris i sitt äktenskap får dessutom ett knivigt fall på sitt bord. En nästan myndig pojke vägrar blodtransfusioner, för att han är uppväxt i Jehovas Vittnen. Sjukhuset vill rädda hans liv, vilket inte är möjligt utan att ge honom blod. När kan en människa egentligen förstå sin situation? Vem ska bedöma och bestämma över liv och död?

Domaren Fiona gör det ödesdigra misstaget att träffa den unge Adam Henry, innan hon avgör hans öde. Svallvågorna efter det mötet färgar resten av handlingen. En tankeväckande bok som kanske inte välter världen över ända för mig som läsare, men är bra och tämligen djup underhållning. Dessutom fick den mig att läsa på om Storbritanniens rättssystem, vilket var väldigt lärorikt.

Boknördsspel och biblioteskfördomar

Det här var ju kul. Särskilt eftersom jag leder! #boknörd #sällskapsspel #frågesport

Jag och sambon är på landet och spelar ”Boknörd – 265 frågor för bokälskare”. Vissa är löjligt lätta, andra väl svåra. Både deckare och poesi finns med. Och biblioteks- och litteraturvetenskap. Kul! Särskilt eftersom jag vinner hela tiden…

Men den här förmaningen om att inte spela på bibliotek känns bara trist. Jag ser gärna grupper av besökare som sitter och spelar ”Boknörd” på bibblan! Så länge de inte gör det i tysta rummet så…

Alltså jag skulle älska om folk satt och spelade Boknörd på bibblan. Eller vad säger du @anitahoglund ? #bibliotek #fördomar

Jo, just det! Pride

På Pride i förra veckan deltog jag som moderator i ett seminarium om HBTQ i ungdomslitteraturen. Stjärnorna på scen var Anna Ahlund och Sara Lövestam.

Anna Ahlund debuterade i juni med Du, bara. En bok för unga och unga vuxna om sextonårige John som blir kär i artonårige Frank, samtidigt som Johns storasyster Caroline har blicken på samma kille… Det här är en bok där frågan om kön, sexualitet, läggning helt enkelt aldrig väcks. Ingen funderar på det faktum att John och Frank är två killar. Inte de själva, inte omgivningen. Deras kärlek är helt självklar, pirrig och läskig. Sexscenerna är väldigt saftiga – jag har nog aldrig sett en ungdomsboksförfattare (och knappt en vuxenboksförfattare heller) som tar det på samma allvar. Ahlund berättade att hon haft en motbild: böcker där det står något i stil med ”sedan hånglade vi hela eftermiddagen”. Det är helt enkelt oerhört dålig gestaltning.

Omslagsbild: Du, bara

Snyggt omslag designat av Sepidar Hosseini

Sara Lövestam har, efter debuten med Udda för sju år sedan, skrivit så många bra böcker att det är svårt att inte häpna (och bli oerhört avundsjuk). Förra året kom ungdomsboken Som eld, om romanen mellan Lollo och Anna. I september kommer Skarven, en kapitelbok för ålder 9-12 (alltså Hcg enligt SAB-systemet) om tre barn på gränsen till tonåren som löser ett brott. En av dem är Johanna, som kallas för Johan men som nu har bestämt sig för att berätta vad hon egentligen heter. Ett genomgående tema i Lövestams författarskap är nämligen, som hon konstaterade under seminariet, transpersoner som löser brott. Tidigare exempel är Liv i I havet finns så många stora fiskar och förstås den papperslöse detektiven Kouplan i Sanning med modifikation och Önska kostar ingenting.

Sara Lövestam - Skarven (inbunden 2016)

Observera färgmatchingen mellan omslagen…!

Och här är vi i full aktion, fångade av Piratförlagets instagram-konto:

Seminarium

Här har Anna Ahlund bloggat om seminariet och här har Suzann Larsdotter, sexolog, gjort detsamma (med fokus på Lövestams författarskap, men hon har utlovat ett till inlägg om Du, bara)

/Homolobbyn

4 korta bokrapporter

Anne Carson är alltid speciell – och häftig. ”Antigonick” är en omdiktande översättning av Sofokles antika drama Antigone. Här börjar huvudpersonen citera Hegel så fort hon kommer åt…

Anne Carson är härligt originell. Här en "översättning" av Antigone där huvudpersonen citerar Hegel så fort hon får möjlighet... #poesi #dramatik #översättning #boktips

Hassan Blasim var på Botkyrka Internationella Bokmässa förra året. Nu har jag äntligen läst hans novellsamling ”Irakisk Kristus”. Precis den väl utdelade käftsmäll som alla beskrivit. Noveller i mästerklass!

Hassan Blasims "Irakisk Kristus". Noveller när de är som bäst #noveller #hyllning #boktips

Jag har läst en del av Noréns tidigare dikter och en gång i tiden skrivit en analys av smutsens betydelse i Salomé. Sfinxerna. Nya Stoft är, rent estetiskt, något helt annat. Oerhört vackert på ett omsorgsfullt levande sätt.

Lars Noréns "Stoft" är, så att säga, ren poesi. En lugnande, livgivande koffeininjektion av läslyckorus #poesi #diktsamling #norén #boktips

I vissa recensioner av Århundradets kärlekskrig har den verkat väldigt lovande, i andra inte. Men självklart ville jag bilda mig en egen uppfattning och läste denna versberättelse som e-bok via Storytel. Bitvis intressant, visst, men alldeles för lång för sitt innehåll och ”Hon” har så rätt jämt att hon inte blir intressant. Men som pjäs kan det här nog bli väldigt mycket mera häftigt. (Jag gillade inte Tikkanens Århundradets kärlekssaga heller, på grund av hur uppoffringen glorifieras där. Här har den inte samma gloria, men kvinnan som ger upp sig själv för en man som inte verkar förtjäna det är väl annars dessa böckerna främsta gemensamma tema.)

Halvvägs igenom Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig". Lite matt. Misstänker att den kunde ha varit kortare. Men den som läser får se #snackis #halvvägs #läsrapport #läsning