Bästa biljettbokningen + pjäsplanering

Biljetter bokade till ”Karl Gerhard”, där Rickard Wolff spelar denne svenske sångmästare. Det kan bara bli hur jävla bra som helst!

Dessutom har vi lagt in ett larm i mobilen för att komma ihåg att boka biljett till ”Happy End”, med Robert Fux i huvudrollen i en pjäs om queera människor i 1930-talets Chicago.

Dessutom ska vi nog på den moderna versionen av Ibsens ”Folkfiende” (som jag läste i pjäsform för några veckor sedan), regi Alexander Mørk-Eidem och med både Leif André och Kajsa Ernst.

”Bibeln” i Niklas Rådströms version med bästa Gunilla Röör lockar också…

Vi får helt enkelt passa på innan jag fyller 26 i november. Då blir biljetter mycket dyrare :/

Vilja pjäser ska du se i höst?

Övertydlig teater, tyvärr

Igår såg jag Unga Turs pjäs ”Ett uppror!”, regisserad av Aleksa Lundberg. I rollerna: Stefan Skärlund, Anna-Karin Håkansson, Victor von Schirach och Alexander Ohakas. Tidigare har jag sett Aleksa Lundbergs självbiografiska pjäs ”Infestus” och verkligen gillat, så jag såg fram emot ”Ett uppror!”. Först trodde jag att jag skulle se en uppsättning av Jean Genets ”Jungfruleken”, men mitt under repetitionerna verkar en ny pjäs ha växt fram som mer renodlat handlar om trans och transkamp. Det lät ju bra!

På scenen får vi se de fyra skådespelarna agera ut erfarenheter. Sina egna, eller andras. De byter också roller titt som tätt. Den transfoba blir själv en transperson och tvärtom. En transkvinna och en cisman möts, de vill båda ha sex, men cismannen kan inte riktigt bestämma sig för om han faktiskt kan ha sex med henne. Hon är ju ”egentligen” kille, blir han bög då? Senare beskriver han hur han ser på samhället: att man inte får säga någonting längre. Det har gått för långt, nu när man inte ens får stå för vad man tycker. En skådespelare är vare sig kvinna eller man, men det går inte an, hen får hela tiden bara höra att hen borde vara mera manlig. Skådespelarna är extremt duktiga i kroppspråk och minspel men replikerna verkar inte alltid vara färdigrepeterade. Det är mycket stakanden.

Pjäsen borde definitivt ha kommit med en triggervarning! Det första jag möts av i salongen är att en av skådespelarna läser upp namn på mördade transsexuella och på vilka sätt de mördades. Det är illa nog. Sedan följer en våldtäkt, en fysisk misshandel och diverse psykisk misshandel. Massor av transfoba, extremt nedvärderande skällsord. För alla som själva har varit med om liknande eller dagligen lever med risken att bli det hade det varit väldigt värdefull att vara mer förberedd på vad som komma skall.

Samtidigt är det dessa mycket jobbiga scener som är pjäsens styrka. Då brinner det verkligen till. Däremellan blir det mycket någon slags föreläsningar och monologer som ofta är övertydliga. Visa oss detta istället för att säga det! Försöken att lära ut transkunskap fallerar på att genomgången är för snabb, summarisk och komplicerad för att någon utan transkunskap ska lära sig. Vill ni verkligen lära ut – ge oss broschyrer. Vi som kan definitionerna känner snarare att vi inte är målgruppen. Målgruppen sägs rakt ut vara politiker. Kommer de till pjäsen?

Jag menar absolut inte att förringa transkamp på något sätt. Det som sägs här måste sägas mer i samhället, men kanske inte just på en teaterscen. Dels för att det inte fungerar så bra ihop med den övriga konstnärligheten, det är tråkigt med höglästa debattartiklar när en förväntar sig teater. Dels för att det helt enkelt når för få jämfört med andra medium, som debattartiklar eller liknande. Så låt det rena upprepandet av viktiga fraser ske på annat håll. När det finns en scen och fyra skådisar – agera ut! För det sker ju här, men inte genomgående.

Den totala medvetenheten om att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti kan jag förstås bara applådera och den monolog som handlar om SD:s historia får gärna vara hur övertydlig som helst. För den behövs. Men den behövs även utanför den här scenen och dit hoppas jag att Lundberg och övriga inblandade tar med sig den.

Alla inspelade röster med feministikoner fallerar på att det som sägs inte känns speciellt genomtänkt för att passa in i pjäsen. Jag tar till mig de starka, utagerade scenerna. Men jag är inte lika förtjust i resten. En skådespelare har dessutom i princip blivit utan utrymme vilket känns onödigt. Jag håller i stora drag med Svenska dagbladet om att ”Upproret försvinner bakom pedagogiken”. Dessutom reagerar jag på att alla monologer talar, gång på gång, om (typ) ”Den vite heterosexuelle cismannen med viss funktionsuppsättning”. Men var är klassperspektivet? Hur kan en pjäs få med alla delar av det intersektionella, förutom klass?

Greppet med att försöka få med funktionalitet känns lite malplacerat. Ska det gå vägen räcker det inte med några omnämnanden och en inspelad röst. Ska en verkligen få med hela spektrat kanske det faktiskt är dags att inte bara ha vita personer med viss funktionsuppsättning på scenen. Det är inget absolut krav förstås – men det hade varit bra, om vi nu inte bara snackar kön.

Bild

Arnold!

  • Av: Harvey Fierstein
  • Översättning: Edward Af Sillén
  • Regi: Olof Hanson

Jag och två goda vänner såg ”Arnold” på Stadsteatern i tisdags. Jag visste att Rikard Wolff spelade huvudrollen. Annars visste jag egentligen ingenting.

Första akten: Arnold (Wolff) dragar på scen, drar lama stå-upp-skämt. Ed (Gerhard Hoberstorfer) börjar ragga väldigt klantigt. Men därefter ser vi Arnold telefonjaga Ed, helt utan självdistans eller självrespekt. Ed är inte intresserad. Ed har hittat Linda. Han ska vara hetero nu.

Andra akten: Nu har vi fyra personer på scenen. Arnold, Ed, Linda (Ann-Sofie Rase) och Arnolds snuskigt unge älskare Simon (Björn Elgerd). Alla har en docka som är läskigt lika dem själv. Det är dockorna som agerar, snarare än skådespelarna. Dockorna knullar med varandra. Replikerna blandas, interfolieras, vem talar egentligen med vem? Begären riktar sig åt alla håll och känslornas förvirring är total.

Tredje akten: Arnold har kommit över Simons död (hatbrott) och lever nu i en lägenhet som är uppbyggd så att vissa rum bara ses i en enorm spegel som är vinklad över scenen. Hos Arnold bor Ed, som har lämnat Linda, och David (Olof Mårtensson) – en femtonåring som Arnold vill adoptera. David är gay och behöver en förebild. Så kommer Arnolds mamma (Meg Westergren) som i alla år tigande har accepterat sin son. Nu blommar plötsligt alla konflikter och fördomar fram i ljuset. Samtidigt är tonen nästan farsartad.

Akterna är mycket olika varandra, som olika pjäser med en gemensam röd tråd: Arnold. Alla skådespelare gör helt suveräna jobb. Jag gillar musikens roll och att den är live med en kombinerad pianist och gitarrist på scen. Pjäsen fångar så mycket av HBTQ-kulturen, från darkrooms till kärnfamiljsförsök. Översättningen har rotat allting i en svensk kontext på ett mycket snyggt sätt.

Jag älskar den här pjäsen.

Orlando på Stadsteatern

Image

”Orlando” är en svår bok – faktiskt en av de Virginia-böcker som jag har haft svårast att ta till mig. Jag tycker om den, men jag behövde läsa halva innan jag kom in i den och jag har bara läst den på svenska. Jag var en aning skeptisk till huruvida den verkligen skulle kunna funka om en enmanspjäs/monolog och när Robert Fux började recitera långa textstycken suckade jag och tänkte att det här kan aldrig fungera.

Men det kom igång ordentligt – och det nästan direkt. Fux kunde betona och berätta precis rätt, så att uppmärksamheten aldrig äventyrades, trots mening som staplades på mening. Enkelt skådespel i övrigt, enkel rekvisita, väl valda textpartier för det mesta – men jag saknade några, till exempel var Shel (Orlandos make) för sällan omtalad och scenen där han och Orlando igenkänner varandra som ”könsbytare” vore fin att se, även med en person på scen.

Helt klart en väldigt speciell och helt enkelt oförglömlig teaterupplevelse – särskilt sådant som att Fux satte sig bredvid en man på första bänk, lade armen om honom och talade till honom med ansiktet väldigt nära hans och då och då rörde vid honom. Länge. Tänk att vara med om det på närmsta håll! Fux har för övrigt den helt rätta överklassfjolligheten och ambivalensen mellan könsuttryck för att kunna spela Orlando, både man och kvinna. Och han är läskigt bra på att recitera. Hur minnas? Hur få till flytet och berättandet så bra?

Sådant här gör mig glad!

Aleksa Lundberg – Infestus

Aleksa Lundberg är en svensk skådespelerska som har valt att vara helt öppen med sin transbakgrund och bland annat synts mycket i tvångssteriliseringsdebatten. Det behövs öppna transpersoner, även om jag mer än väl förstår dem som hellre slipper exponera den aspekten och därmed behandlas annorlunda än cispersoner.

Lundberg har en egen pjäs, ”Infestus”, om trans och könsroller. Det är sällan den spelas, åtminstone nära mig, men nu ägde en uppspelning rum på Teater Galeasen under Scenkonst Z-festivalen. Jag var mycket mån om att finnas på plats. Den lilla transkultur som finns i Sverige gäller det verkligen att ta tillvara på!

”Infestus” är en timme lång, men full av känslor. Först möter vi ett barn som inte kan förstå varför alla tycker att det är en kille. Måste det vara en kille? Sedan en tonåring som inte heller trivs med att behöva vara sitt medfödda kön. Sist en vuxen kvinna som har genomgått könskorrigering och kan se på världen både utifrån att vara transperson, att vara kvinna – och att anses  vara man.

Därmed handlar det också mycket om könsroller, om vad manligt och kvinnligt innebär, om manliga privilegier. Lundberg spelar upp mansrollen och kvinnorollen, får oss att skratta men väcker också obehag. Hon balanserar i högklackat längs en tänkt lina på golvet medan en röst läser upp paragraferna hon måste leva upp till för att inte verka alltför manlig. Ta aldrig plats. Hävda dig för guds skull inte – aldrig någonsin.

Skådespelartalangen i denna enpersonsshow är tydlig hela vägen, från det blyga och naiva barnet till den vuxnas pendlingar mellan entusiasm och förtvivlan. Lundberg spelar också upp sexscener med sig själv som enda medverkande, visar på både lust och övergrepp. Hon sjunger den där hemska låten ”Vi är pojkarna som busar” – som man och som kvinna. Skillnaden är avgrundsvid.

De skratt som känts självklara i början av pjäsen klingar av under den smärta som sexscenen övergår i – och när Lundberg berättar om olika situationer då hon blivit hotad och misshandlad är det omöjligt att ha kul, svårt att göra annat än att försöka andas. Stämningen är tät. Pjäsen är mycket sevärd och superbt spelad.

Efteråt berättar Lundberg att hon håller på med en längre pjäs. Den ser jag verkligen fram emot!

Teater-tips

ALEKSA LUNDBERG

Aleksa är 31 år och firar, i och med föreställningen på Galeasen och Scenkonst Z, 5 år med sin föreställning “Infestus”.

Hon är utbildad vid skådespelarutbildningen på Högskolan för Scen och musik i Göteborg.

Förutom “Infestus” har hon även medverkat i b.la “Vargtimmen” på Dramaten, “En midsommarnattsdröm” på Teater Halland och nu senast i “Trust” på Teater Galeasen.

Infestus
“Det är skillnad på skit och Pannkaka! Amanda föds som Martin och får på sin resa från man till kvinna erfara att, även om vi eftersträvar alla  människors lika värde, så är vi fortfarande läskigt nära vår egen historia av att dela upp oss i grupper och sätta varierande prislappar utefter grupptillhörighet.”

Scenkonst Z-festivalen, på tisdag 23/7 20.00-21.00. Jag tänker nog gå!