Happy End på Stadsteatern

Peter Gardiner i Happy End. Premiär 31 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Förra helgen såg jag och sambon musikalen ”Happy End” på Stadsteatern. Ursprungligen skriven 1929 av Dorothy Lane (synonym för Elisabeth Hauptmann) i samarbete med Bertolt Brecht och Kurt Weill. Här är själva handlingen omskriven en del, men grundstoryn består. Ett gäng kriminella styrs av en gåtfull kvinna, Damen i grått, som ger dem diverse order om vem de ska mörda och hur olika brott ska begås. Hon har ett kännetecken: ber hon någon ”om eld” så kommer den personen att vara död inom tre timmar…

Pjäsen handlar, förenklat, om vad som händer när gängets ledare blir kär i Hallelujah-Lilian, som är en av de mest karismatiska krafterna i den lokala Frälsningsarmén. Det är i sin helhet en ganska fånig historia med en del djup men ännu mer billiga intrigtricks. Det speciella med Stadsteaterns uppsättning är:

1) Alla roller spelas av män

2) Alla männen är i drag

Redan i sitt ursprung finns här starka musikalnummer, till exempel ”Surabaya Johnny”. Här är det dessutom massa vogue inbakad och så förstås en massa överdoser av fjollig femininitet. Robert Fux och Peter Gardiner kände jag igen sedan tidigare och de är helt enkelt spektakulära här, men alla andra gör också extremt bra ifrån sig.

Det är hejdlöst roligt, även om jag hör andra i publiken gå därifrån i pausen eller säga att de inte vet om de ska skratta eller gråta. Jag har superkul. Jag älskar att skådespelarna hälsar på publiken, sjunger och dansar både före, i pausen och efter, går fram och tillbaka mellan stolsraderna och till och med bjuder publiken på popcorn.

En översvallande glad skådis i drag som ger mig en näve popcorn kan jag aldrig låta bli att falla för! Och när jag går hem från ”Happy End” önskar jag i mitt stilla sinne att världen kunde få styras av stolta fjollor.

Happy End. Premiär 31 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

”Karl Gerhard” på Stadsteatern

cb_karl_gerhard

Rikard Wolff som Karl Gerhard. Det kunde bara bli underbart bra! Och ja, jag är nöjd med pjäsen som helhet. Sångnumren, tragiken, spänningen, humorn. Jag är glad att jag och min sambo tillsammans med en annan icke-pensionerad person drog ner medelåldern i den knökfullsatta salongen. Jag gillar Karl Gerhard och jag gillar Rikard Wolff.

Men. En del saker har jag att säga kring hur Karl Gerhards biografi har använts.

Pjäsen har två tidsperioder: 1940 och sedan 1950-1964, där den senare perioden liksom snabbspolas.1940 sätter Karl Gerhard upp den kontroversiella revyn Gullregn, 1950-1964 är han gammal och fattig och dör. Ungefär.

Jag tycker att det är synd att det utmålas som att när revyn Gullregn, som innehöll sången ”Den ökända hästen från Troja” fick spelförbud så gav Karl Gerhard upp och sedan gick det bara utför. Vad jag kan läsa mig till så fortsatte revyn att spelas men med munkavle på den stora dalahästen som stod i centrum för rekvisitan och istället för ”Den ökända hästen från Troja” lästes själva förbudet upp. Jag önskar att den upproriskheten hade fått finnas med. Dessutom hade Karl Gerhard framgångar senare också.

Dessutom är mycket i Karl Gerhards liv väldigt sammanpressat, eftersom det mesta utspelas kring Gullregn (alltså 1940) och det blir som att allting måste hända just DÅ, istället för när det egentligen hände. Handlingen presenteras som en fantasi, men hur mycket är det rimligt att fantisera med någons liv?

Som att Zarah Leander ska ha lämnat Sverige i samband med premiären för Gullregn. Vad jag läser mig till så lämnade hon Sverige flera år tidigare. Sången ”I skuggan av en stövel” som här framställs som att den skrevs för henne i samband med Gullregn sjöng hon 1936, innan hon lämnade Sverige – men inte sedan, eftersom den kritiserade Tyskland, där hon blev stjärna.

Karl Gerhard hade tre fruar, men just i samband med Gullregn hade han ingen, vad det tycks. Det har han dock i pjäsen och de presenteras som gifta 1950, medan hans sista äktenskap upplöstes 1936. Här kallas hans adoptivdotter Fatima för Matilda. Hette hon så också? Jag vet inte. Hon spelas fortfarande av ett barn när Karl Gerhard död – i verkligheten var hon då 20 år gammal.

I pjäsen är Karl Gerhard och Göthe Ericsson sambor redan på Gullregn-tiden, gör slut men återförenas 10 år senare. De presenteras som jämnåriga och det görs en poäng av att Göthe är gammal och tunnhårig samtidigt som Karl Gerhard är otrogen med unga män. I själva verket hade Göthe 30 år yngre och hade varit 15 år gammal vid revy-tiden, men han och Karl Gerhard blev ett par först när Göthe var 20 år. Varför får inte Göthe vara yngre i pjäsen?

Sådana frågor kan jag inte låta bli att ställa. Men jag har lyssnat mycket på Karl Gerhard efter pjäsen, i alla fall – och det är ju bra :)

Bästa biljettbokningen + pjäsplanering

Biljetter bokade till ”Karl Gerhard”, där Rickard Wolff spelar denne svenske sångmästare. Det kan bara bli hur jävla bra som helst!

Dessutom har vi lagt in ett larm i mobilen för att komma ihåg att boka biljett till ”Happy End”, med Robert Fux i huvudrollen i en pjäs om queera människor i 1930-talets Chicago.

Dessutom ska vi nog på den moderna versionen av Ibsens ”Folkfiende” (som jag läste i pjäsform för några veckor sedan), regi Alexander Mørk-Eidem och med både Leif André och Kajsa Ernst.

”Bibeln” i Niklas Rådströms version med bästa Gunilla Röör lockar också…

Vi får helt enkelt passa på innan jag fyller 26 i november. Då blir biljetter mycket dyrare :/

Vilja pjäser ska du se i höst?

Övertydlig teater, tyvärr

Igår såg jag Unga Turs pjäs ”Ett uppror!”, regisserad av Aleksa Lundberg. I rollerna: Stefan Skärlund, Anna-Karin Håkansson, Victor von Schirach och Alexander Ohakas. Tidigare har jag sett Aleksa Lundbergs självbiografiska pjäs ”Infestus” och verkligen gillat, så jag såg fram emot ”Ett uppror!”. Först trodde jag att jag skulle se en uppsättning av Jean Genets ”Jungfruleken”, men mitt under repetitionerna verkar en ny pjäs ha växt fram som mer renodlat handlar om trans och transkamp. Det lät ju bra!

På scenen får vi se de fyra skådespelarna agera ut erfarenheter. Sina egna, eller andras. De byter också roller titt som tätt. Den transfoba blir själv en transperson och tvärtom. En transkvinna och en cisman möts, de vill båda ha sex, men cismannen kan inte riktigt bestämma sig för om han faktiskt kan ha sex med henne. Hon är ju ”egentligen” kille, blir han bög då? Senare beskriver han hur han ser på samhället: att man inte får säga någonting längre. Det har gått för långt, nu när man inte ens får stå för vad man tycker. En skådespelare är vare sig kvinna eller man, men det går inte an, hen får hela tiden bara höra att hen borde vara mera manlig. Skådespelarna är extremt duktiga i kroppspråk och minspel men replikerna verkar inte alltid vara färdigrepeterade. Det är mycket stakanden.

Pjäsen borde definitivt ha kommit med en triggervarning! Det första jag möts av i salongen är att en av skådespelarna läser upp namn på mördade transsexuella och på vilka sätt de mördades. Det är illa nog. Sedan följer en våldtäkt, en fysisk misshandel och diverse psykisk misshandel. Massor av transfoba, extremt nedvärderande skällsord. För alla som själva har varit med om liknande eller dagligen lever med risken att bli det hade det varit väldigt värdefull att vara mer förberedd på vad som komma skall.

Samtidigt är det dessa mycket jobbiga scener som är pjäsens styrka. Då brinner det verkligen till. Däremellan blir det mycket någon slags föreläsningar och monologer som ofta är övertydliga. Visa oss detta istället för att säga det! Försöken att lära ut transkunskap fallerar på att genomgången är för snabb, summarisk och komplicerad för att någon utan transkunskap ska lära sig. Vill ni verkligen lära ut – ge oss broschyrer. Vi som kan definitionerna känner snarare att vi inte är målgruppen. Målgruppen sägs rakt ut vara politiker. Kommer de till pjäsen?

Jag menar absolut inte att förringa transkamp på något sätt. Det som sägs här måste sägas mer i samhället, men kanske inte just på en teaterscen. Dels för att det inte fungerar så bra ihop med den övriga konstnärligheten, det är tråkigt med höglästa debattartiklar när en förväntar sig teater. Dels för att det helt enkelt når för få jämfört med andra medium, som debattartiklar eller liknande. Så låt det rena upprepandet av viktiga fraser ske på annat håll. När det finns en scen och fyra skådisar – agera ut! För det sker ju här, men inte genomgående.

Den totala medvetenheten om att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti kan jag förstås bara applådera och den monolog som handlar om SD:s historia får gärna vara hur övertydlig som helst. För den behövs. Men den behövs även utanför den här scenen och dit hoppas jag att Lundberg och övriga inblandade tar med sig den.

Alla inspelade röster med feministikoner fallerar på att det som sägs inte känns speciellt genomtänkt för att passa in i pjäsen. Jag tar till mig de starka, utagerade scenerna. Men jag är inte lika förtjust i resten. En skådespelare har dessutom i princip blivit utan utrymme vilket känns onödigt. Jag håller i stora drag med Svenska dagbladet om att ”Upproret försvinner bakom pedagogiken”. Dessutom reagerar jag på att alla monologer talar, gång på gång, om (typ) ”Den vite heterosexuelle cismannen med viss funktionsuppsättning”. Men var är klassperspektivet? Hur kan en pjäs få med alla delar av det intersektionella, förutom klass?

Greppet med att försöka få med funktionalitet känns lite malplacerat. Ska det gå vägen räcker det inte med några omnämnanden och en inspelad röst. Ska en verkligen få med hela spektrat kanske det faktiskt är dags att inte bara ha vita personer med viss funktionsuppsättning på scenen. Det är inget absolut krav förstås – men det hade varit bra, om vi nu inte bara snackar kön.

Bild

Arnold!

  • Av: Harvey Fierstein
  • Översättning: Edward Af Sillén
  • Regi: Olof Hanson

Jag och två goda vänner såg ”Arnold” på Stadsteatern i tisdags. Jag visste att Rikard Wolff spelade huvudrollen. Annars visste jag egentligen ingenting.

Första akten: Arnold (Wolff) dragar på scen, drar lama stå-upp-skämt. Ed (Gerhard Hoberstorfer) börjar ragga väldigt klantigt. Men därefter ser vi Arnold telefonjaga Ed, helt utan självdistans eller självrespekt. Ed är inte intresserad. Ed har hittat Linda. Han ska vara hetero nu.

Andra akten: Nu har vi fyra personer på scenen. Arnold, Ed, Linda (Ann-Sofie Rase) och Arnolds snuskigt unge älskare Simon (Björn Elgerd). Alla har en docka som är läskigt lika dem själv. Det är dockorna som agerar, snarare än skådespelarna. Dockorna knullar med varandra. Replikerna blandas, interfolieras, vem talar egentligen med vem? Begären riktar sig åt alla håll och känslornas förvirring är total.

Tredje akten: Arnold har kommit över Simons död (hatbrott) och lever nu i en lägenhet som är uppbyggd så att vissa rum bara ses i en enorm spegel som är vinklad över scenen. Hos Arnold bor Ed, som har lämnat Linda, och David (Olof Mårtensson) – en femtonåring som Arnold vill adoptera. David är gay och behöver en förebild. Så kommer Arnolds mamma (Meg Westergren) som i alla år tigande har accepterat sin son. Nu blommar plötsligt alla konflikter och fördomar fram i ljuset. Samtidigt är tonen nästan farsartad.

Akterna är mycket olika varandra, som olika pjäser med en gemensam röd tråd: Arnold. Alla skådespelare gör helt suveräna jobb. Jag gillar musikens roll och att den är live med en kombinerad pianist och gitarrist på scen. Pjäsen fångar så mycket av HBTQ-kulturen, från darkrooms till kärnfamiljsförsök. Översättningen har rotat allting i en svensk kontext på ett mycket snyggt sätt.

Jag älskar den här pjäsen.

Orlando på Stadsteatern

Image

”Orlando” är en svår bok – faktiskt en av de Virginia-böcker som jag har haft svårast att ta till mig. Jag tycker om den, men jag behövde läsa halva innan jag kom in i den och jag har bara läst den på svenska. Jag var en aning skeptisk till huruvida den verkligen skulle kunna funka om en enmanspjäs/monolog och när Robert Fux började recitera långa textstycken suckade jag och tänkte att det här kan aldrig fungera.

Men det kom igång ordentligt – och det nästan direkt. Fux kunde betona och berätta precis rätt, så att uppmärksamheten aldrig äventyrades, trots mening som staplades på mening. Enkelt skådespel i övrigt, enkel rekvisita, väl valda textpartier för det mesta – men jag saknade några, till exempel var Shel (Orlandos make) för sällan omtalad och scenen där han och Orlando igenkänner varandra som ”könsbytare” vore fin att se, även med en person på scen.

Helt klart en väldigt speciell och helt enkelt oförglömlig teaterupplevelse – särskilt sådant som att Fux satte sig bredvid en man på första bänk, lade armen om honom och talade till honom med ansiktet väldigt nära hans och då och då rörde vid honom. Länge. Tänk att vara med om det på närmsta håll! Fux har för övrigt den helt rätta överklassfjolligheten och ambivalensen mellan könsuttryck för att kunna spela Orlando, både man och kvinna. Och han är läskigt bra på att recitera. Hur minnas? Hur få till flytet och berättandet så bra?

Sådant här gör mig glad!