Nu när medierna rapporterar om grova människobrott och övergrepp i Syrien sitter jag och läser mina inlägg från resan dit 2009. Jag häpnar över att jag kunde trivas så väl i en diktatur. Jag minns det som var konstigt, det som skvallrade om läget under den välpolerade ytan. Mest iögonfallande var kanske allas ständiga försäkringar om hur bra allting var. Syrien var det bästa landet som fanns, alla var lyckliga, det var jämställt, det fanns inga problem eller konflikter. Samtidigt berättade en person vi träffade för en – enbart en – person om helt andra saker. Att kurder inte fick pass och därför inte kunde lämna landet. Att han kände många som godtyckligt fängslats, misshandlats, torterats. Jag minns också känslan av att komma hem från Syrien och läsa på mer om det jag sett. Insikten om att alla hotell och restauranger jag varit på med största säkerhet ägdes av regimtrogna krafter, för att all vinst från turismen skulle gå till rätt personer. Att regimen säkerligen visste exakt vad vi européer gjort under vår syriska vecka. Mycket motstridiga intryck sitter jag med i knäet, nu två år senare. Mest av allt en sorg över att alla underbara människor jag mötte i Syrien nu måste gå igenom denna kris – men också ett hopp om att det kanske kan vara början på något nytt. Demokrati. Äkta jämlikhet.
Kategoriarkiv: Syrien
Blandade bilder från Syrien
Typisk turistfälla
Paulus
Kycklingar till salu. De hade en tendens att ramla ner på marken.
Norsk tidningsartikel om syrisk censur som satt uppnålad på en husvägg.
Ormar till salu i en djuraffär.
Europeer i Syriens sol
Saida Zeinab
Reserapport Syrien
Resan till Syrien var ren turism – god mat, shopping, sightseeing. Samtidigt fanns det en allmänbildande botten. Vi som reste ville diskutera vår tro och möta andras tro, både inom kristendom och islam. Varje år möts unga kväkare från Europa och Mellanöstern för att fira påsk och umgås, men hittills har en sådan påskträff aldrig skett i Mellanöstern.
”Kväkare” eller ”quaker” är det vardagliga namnet på medlemmar av Vännernas Samfund (The Religious Society of Friends). Vännernas Samfund bildades i England på 1650-talet. Idag finns det 350 000 kväkare världen över varav cirka 100 i Sverige. Jag är alltså en av dem. Kväkarna ser ganska olika ut i olika länder och själva idén med kväkarnas tro är att det finns en stor spridning inom gruppen. Därför får jag plats trots att jag snarare är buddhist än kristen. Den som vill lära sig mer kan läsa vidare här.
Vi träffade en shia-imam, en sunni-imam, en maronit-präst, en bysantisk präst. Vi besökte tre moskéer, gick till platsen där Paulus döptes, klättrade uppför ett berg till ett gammalt kloster, satt på katolsk påskmässa i en kyrka från 300-talet. Vi diskuterade vår egen tro och vår syn på andras tro. I slutet av veckan diskuterade vi hur vi hade påverkats. Då hade vi träffat människor som menar att Syrien är ett land att vara stolt över, ett jämställt land, ett fredligt land, ett tolerant land. Vi hade också insett att det fanns människor med helt andra historier. Vi hade haft föreläsningar om situationen för irakiska flyktingar i Syrien, om kväkarnas historia i Mellanöstern, om staten Israels historia. Vi hade åkt till Qunaitra, FN-zonen nära Golanhöjderna, och sett minfält. Taggtråd. Bombade ruiner. Kulhål. Vi blev illa berörda både av våldet och av det faktum att platsen verkade finnas kvar och visas upp som ett sätt att hålla hat vid liv.
Nu är jag tillbaka i Sverige. Jag saknar böneutropen. Jag saknar mycket. Jag har gått omkring med huvudduk flera dagar i sträck och totaltrivts. Jag har lärt mig några ord på arabiska och hoppas att jag inte glömmer dem alltför fort. Jag har suttit på ett berg och sett solen gå ner över Damaskus. Jag längtar tillbaka men känner mig samtidigt väldigt säker på att jag aldrig åker till Syrien igen. Däremot har jag fått en större vilja att se mer av världen.
Bildbevis är på väg!
Intryck Syrien
Ett litet matt inlägg efter att jag kommit hem sent i natt och ägnat dagen åt att prata om Syrien med alla som vill lyssna, läsa igenom hundra mejl och ett antal inlägg ur bloggosfären. Jag har inte hunnit samla intrycken tillräckligt mycket för att skriva något ordentligt, men mitt spontana intryck är: wow! Så mycket har varit helt nytt för mig, jag har aldrig varit i Mellanöstern och överhuvud taget har jag inte rest utanför Europa de senaste tio åren.
Jag är helt tagen av hur stor skillnad det är mellan Sverige och Syrien på så många olika sätt. Jag har verkligen fått perspektiv och ser med helt nya ögon på allting i Sverige som jag har tagit för givet. Samtidigt tittar jag runt och tycker att alla inbundna svenskar verkar sura som ättika i jämförelse med den extrema generositeten och vänligheten i Syrien. Det är en diktatur, ingen diskussion om saken, men människorna – som ofta lever i fattigdom – verkar blomstra som någon slags överlevnadsinstinkt, för att väga upp bristen på frihet och resurser. Till skillnad från oss som har det mesta men ändå så sällan verkar kunna uppleva genuin glädje.
Det välkomnandet jag fick i Syrien skulle ingen syrier som kommer till Sverige någonsin mötas av. Det gör mig sorgsen. Ärligt talat längtade jag hem mycket av tiden i Syrien, men nu saknar jag värmen hos både människor och klimat. Jag vill tillbaka till solskenet och mina 27 reskamrater.
Flygfärdig
Imorgon bär det av. Jag har packat allt sånt där som kan behövas: Näsdukar, läppsyl, ficklampa, batterier, el-adapter, huvudvärkstabletter, våtservetter, insektsmedel, solglasögon. Och så böcker på engelska. Kiran Desai, The Inheritance of Loss. Daphne du Maurier, Flight of the Falcon. Charlotte Brontë, Vilette. Alla tre är sådana där böcker som väntat i evighet på att bli lästa. Nu är det dags för åtminstone någon av dem.
Det känns lite nervöst att åka med förkylning och skrällhosta som får lungorna att värka. Men jag tänker inte stanna hemma, även om vare sig förkylning eller hosta blev bättre av att jag råkade låsa mig ute utan mobil igår och satt i kylan i nittio minuter. Egentligen känner jag mest för att gå och lägga mig och sova. I ett år eller så.
När jag satt där och frös och hostade läste jag i alla fall Invasion! av Jonas Hassen Khemiri, så det var inte helt borslösad tid. Det är nog omöjligt att slösa bort tid i Khemiris sällskap. Men mer om det någon annan gång.
