Något jag skrev för ganska så länge sedan

jag vandrar vilse. bara går & går & men kommer aldrig någonstans. gatunamnen okända. inga riktmärken. lite skrämsel i maggropen men eftersom dagen inte deppar blir det mest upprymdhet. över allting, himlen & träden, knattefotbollslagen som irrar solbländade och försöker fånga boll. till sist hittar jag en tunnelbanestation & letar mig fram genom gångar där inget lyse fungerar, som en labyrint under något spökslott i böckerna man läste när elva år gammal var man. finner spärrarna men de spottar ut mitt månadsmärke och skriker åt mig. ställer mig i långlång kö. pensionärer tar väldeliga tid på sig. när det ska strax bli min tur går en snygging igenom ja tränger sig helt enkelt. undrar om det är på grund av utseendet som spärrvakten låter gå eller om spärrvakter helt enkelt blir totalt trötta på samma sätt som även dem mest varmhjärtat välvillige djurskötare stundom tänker men avliva varenda jävel då det finns ju ändå så många. undrar om det är så det är eller om spärrvakten gillar snyggingar helt enkelt. och sedan kommer det ändå inget tåg för någon olycka och jag blir lite surtrött och tänker att spärrvakten kunde ha sagt det så hade jag väl tagit pendeln istället, det hade varit tusen gånger bättre för nu får jag vänta jättejättelänge på tunnelbanan. 

Sugen på att vara med i en antologi?

Brombergs förlag har gett ut en poesiantologi, ”Hallon och bensin”, som nu ska följas upp med en ny antologi. Fram tills 1 september kan den som vill skicka in texter. Så alla som skriver, hör opp!

Här är mer information

Dagens dikt

Sötma av socker i min hungriga mun
som längtar efter allt som är förbjudet
Motstridiga viljor i mitt härjade huvud
som har tappat både böckerna och buden

 

Sötma av honung, sötma av kött
Det finns så många brott att begå
Och det finns ytterst lite att luta sig mot
när solen skiner världen så rå

 

Så blåslaget blottad, så avklädd och kall
är världen i människoljus
Där allting jag säger, tänker och gör
förloras i människobrus

Dagens novell

Det kom inte plötsligt, det där som jag inte riktigt kan nämna vid namn. Insikt? Känsla? Beslut? Fan vet! Det kom i alla fall inte alls som någon blixt från klar himmel. Det hade växt sig starkare undan för undan. När vi började leta på nätet efter en ny bostad kan jag inte ha känt det så övertygande starkt – eller så gjorde jag det faktiskt, men vägrade ta det på allvar, vägrade se det som en anledning till att avstyra flyttplaner. Och så fortsatte vi leta. I ett och ett halvt år letade vi. Trettio visningar. Och antingen var vi inte nöjda eller så vann vi inte budgivningen, men först nu fick vi vår lägenhet. En underbar trea på femte våningen med loftgång och fina välplanerade rum och välrenoverat och fräscht och luftigt och lättmöblerat och ljust och rymligt (ja, jag klipper och klistrar från mäklarens textkräk). Och det var en väldigt fin lägenhet och det som skulle bli mitt arbetsrum var ett förträffligt sådant på hela tjugotre kvadrat med hyfsat snygga tapeter. Men ändå kände jag så starkt min insikt, min känsla, mitt beslut. Starkare och starkare nu. Men inte nog starkt för att jag skulle ta bladet ifrån mun, hindra henne – mig – oss – från att skriva på kontraktet, ta lån, hindra nedpackningen av allt vi samlat på oss under sjutton års samvaro.

Till slut var vi på plats i lägenheten och skulle börja packa upp. Hon gick till badrummet, jag stod kvar i mitt arbetsrum bland alla kartonger, stoppade händerna i fickan, tog upp dem, iakttog mina nagelband – och kände plötsligt att nu. Nu var det dags. Nu kunde allting berättas. Ja, så fort hon trädde över tröskeln skulle jag se henne djupt i ögonen och bara få det ur mig.

”Det är slut. Det fungerar inte längre. Inte alls. Faktiskt inte. Jag är ledsen att omständigheterna behövde bli just dessa, men i alla fall. Jag går nu. Här, du kan ta min uppsättning nycklar så hörs vi mer om någon dag och diskuterar detaljerna, jag slafar väl hos Kristian så länge. Ja, tack för alla dessa år. Lycka till då.”

Så kom hon ut från badrummet. Gick in i köket. Ropade på mig.

”Lennart! Kom nu! Vi måste sätta igång förstår du väl.”

Jag knöt handen. Öppnade den igen. Och gick ut i köket för att hjälpa henne packa upp.

Dagens dikt

Det ännu osagda vilar mellan oss
en koloss på stenfötter

Uttalat av torra läppar
lägger orden sig till ro
i hängmattan oss emellan

Alla dessa försök att nå
någonting strax utom räckhåll
Tusen tyglade skrik
Små spräckliga stenar

som jag andlös strör ut
på en stig där jag vet

att du passerar

Det gick bra, faktiskt

Jag hade alltså mitt livs första textuppläsning av egen text igår på Hallongrottan och det gick bara bra. Vi var tre som läste och ungefär 7 i publiken förutom de som var inblandade på något sätt i antologin. Lagom litet, kände jag. Enligt min sambo, som satt i publiken, läste jag inte konstigt på något sätt och jag är väldigt nöjd med att bara ha kommit av mig en gång och till och med orsakat ett skrattutbrott som byggde på roligheter i texten och inte på min klumpighet. Det tog lite andan ur mig ibland, men det gick BRA och jag fick ett presentkort på Hallongrottan som jag väldigt gärna vill utnyttja! Nu ska jag sätta igång igen med att försöka bearbeta den längre bok som min femsidorstext var ett utdrag ur. De senaste dagarna har jag läst igenom och ändrat en del och efter en genomläsning till blir det dags för förlagens vargkäftar igen. Aldrig ge upp. Det är väl det som allting handlar om.

Mentalt maratonlopp

Imorgon ska jag läsa upp en text på Hallongrottan. En väldigt personlig text. Dessutom skriven för ett år sedan, vilket innebär att den inte stämmer så jätteväl med min självbild idag. Och jag är väldigt glad för chansen att få läsa upp, jag tänker inte gå miste om den – jag slarvade bort min första chans i ren scenskräck – men nu har jag provläst texten för sambon och jag skulle ha behövt ta andningspaus mellan varje ord. Varje stavelse. Gud så jag flåsade. Varje stycke var som att springa maratonlopp och det är ett antal sidor och jag ska läsa HELA. På scen. Jag som darrar redan i viloläge. Herregud. Och finns det en mikrofon med i bilden så smäller jag av. Det räcker med att stå på en scen och säga runda ord. Jag vill inte behöva tänka på att tala för lågt eller för högt eller för nära. Jag vill helst inte behöva tänka alls. Jag har bara en känsla av att jag kommer att vara en svettpöl imorgon kväll.

Produktiv dag

Jag har jobbat vidare med ett skrivprojekt idag och börjat på ett nytt. Det känns bra. Men framförallt har jag läst. Några kapitel till i en Murakami-bok jag började på för några veckor sedan. Femtio sidor i en bok jag började på idag. Och 110 sidor, det vill säga hälften, av en bok jag lite skamset köpte på bokrean och inte riktigt har vågat ta i med tång. För det är ju en BOATS. Men den är också väldigt fängslande. Egentligen vet jag inte varför. Den är inte så spektakulär eller originell eller jättespännande. Den bara får mig att vilja läsa vidare. Och det känns otroligt skönt. Vilken sorts bok det än rör sig om.

Trans-antologi

En annan kul sak med besöket i Hallongrottans tält på Pride var att jag för första gången såg antologin Det är vår tur nu! som består av självbiografiska texter om transsexualitet, intergenderism etc., ja helt enkelt allt bortom tvåpersonsnormen och cisnormen (cis – motsatsen till trans). Det roliga med den antologin är jag har med ett bidrag (som råkar heta ”Killen med fittan”. Japp!). Och nu höll jag alltså i den boken första gången. Visst, jag har varit med i antologier förut, men då i diktform och definitivt aldrig en självbiografisk berättelse om något så viktigt som könsidentitet. Tanken är att jag även ska ha en uppläsning under releasefesten och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla nervositeten inför det. Att stå inför folk och läsa en text som handlar om kropp, kön och känslor. Jag som darrar som ett asplöv redan i vanliga fall…

På skrivfronten lite nytt

Jag har läst en del på sistone men skrivit desto mindre. Några dikter ibland, inte mycket mer. Jag har tre olika manus inne hos ännu fler förlag och blir galen av att vänta på svar. Jag var väldigt glad ett tag över att jag skulle få läsa upp en text under Pride, men nu verkar det som om jag ska jobba hela Prideveckan ute på landet så det känns ganska tråkigt. Men antologin där jag har med den text jag skulle ha läst upp kommer alla fall att släppas 25 juli så det ser jag definitivt fram emot! Dessutom har jag skickat in ett bidrag till Riksteaterns projekt Nytext och uppmanar alla andra som har en pjäs på lager att göra detsamma Dessutom kan alla haikuskribenter göra som jag och skicka in haikuer till Haikuhille. Och Umeå Novelltävling ska vi inte glömma.

Ja, jag lovar, jag ska skriva om böcker också… snart