Inger Alfvén – Berget dit fjärilarna flyger för att dö

Den här boken försökte jag läsa när jag var kanske 16 år men jag tyckte att den verkade tråkig och gav upp ganska genast. Förra året köpte dock både jag och sambon varsitt ex av Alfvéns bok. Sambons ex började jag läsa när vi besökte hans uppväxtort där delar av hans bokuppsättning fortfarande befinner sig. Jag kom några kapitel och ville läsa vidare så starkt att jag blev förtvivlad när boken visade sig vara obefintlig i min packning på bussen hem. Som tur var hittade jag mitt eget ex i bokhyllan och hann åtgärda den o(färdig)lästa boken innan 2011 tog slut.

Berget dit fjärilarna flyger för att dö är berättelsen om en medelålders man med en fortskridande, i längden dödlig muskelsjukdom, gissningsvis MS eller kanske ALS – det framgår inte och är väl egentligen inte viktigt. Det viktiga är att mannen bor på vårdhem sedan hans sambo hittat en ny partner och blivit gravid. Själv fick han aldrig några barn. Han sitter i sin rullstol, blir bytt på, har kateter och vet att han snart ska dö – men inte HUR snart. Han har ingen makt över sitt eget slut. Han har försökt ta livet av sig, men räddats av sambon och vården. Nu är hans enda hopp en kvinna som engagerar sig i dödshjälpsdebatten. Hon har lovat att ta hans liv, men när? Hon vill intervjua honom först och vara säker på att han verkligen har bestämt sig. Och dagarna går. Månaderna. Och hann vill ju bara dö! Eller egentligen vill han ju inte det. Egentligen vill han att kvinnan som ska döda honom ska älska honom istället. Tillbringa hans sista tid med honom. Men det är inget alternativ. Är döden då det enda alternativet?

Alfvéns språk är snårigt, komplicerat och mycket som sägs är gåtfullt, saker dubblerar sig och blandas samman, huvudpersonen rymmer andra existenser (Kraken, den oinbjudne) och i hans barndomsminnen tycks jaget vara identiskt med Pojken som jaget iakttar. Jag gillar det. Att inte alltid förstå allting. Och jag gillar att Alfvén är så snårig även i innehållet, den infekterade frågan om liv, död och makt. Dödshjälp. Alfvén ger inga svar. Jag sitter och både önskar att huvudpersonen ska få sin vilja igenom och önskar att han istället kunde få en värdig fortsättning på sitt liv som sjuk. Jag läser om en vård jag själv tar del i. Får se det från vårdtagarens inre. Det berikar. Trots att, eller kanske för att, vare sig huvudpersonen eller andra inblandade är särskilt sympatiskt beskrivna. Och på slutet gråter jag en skvätt, det erkänner jag villigt. Slutet som både är bra, poetiskt och lite för bra, lite för poetiskt, kunde ha slutat några meningar tidigare.

Som sista bok 2011 var det här en stor upplevelse.

Betyg: 7/10

Hanna Stenström – Långvårdsliv

Jag kanske är den enda som tänker så, men samtidigt som jag inte alls har någon lust med att bara skriva om det som alla andra läser och recenserar – jag vill ha mina klassiker, bortglömda antikvariatsböcker, smala titlar. Lite Alfhild Agrell och diverse nutida som inte blivit (tillräckligt) uppmärksammat. Men ibland tänker jag ändå, när jag ska köpa en bok eller välja läsning, att jag styrs av vad jag tror att den här bloggens läsare är intresserade av. Och nu har jag fått ett bevis på varför det inte spelar någon roll.

Jag har ju en god vän vars mor gick bort och efterlämnade massor med böcker. En del av dem har jag och vännen hunnit gå igenom och ett par tre flyttkartonger med böcker har hamnat i mitt källarförråd. En av de böcker som följde med till Råcksta, och en av väldigt få som fick följa med upp i lägenheten direkt, heter Långvårdsliv. En diktsamling från 1989. Debutbok som sedan aldrig följts upp skönlitterärt, även om författaren Hanna Stenström – som är präst – har skrivit en fackbok om islam och kristendom samt suttit i redaktionen för en religionsvetenskaplig antologi. Långvårdsliv finns i nuläget i ett enda exemplar inom Stockholms Stadsbibliotek så chansen för att bara råka snubbla över den är försvinnande liten. Men det gjorde jag. Och mitt intresse för att läsa både skönlitteratur och facklitteratur om vårdyrken och omsorg gjorde att den blev min läsning nu i veckan.

Detta är utsökt poesi, ofta på orimmad vers. Det mesta handlar om Stenströms sju år inom långvården, den tidens äldrevård. En skilsmässa finns också med och de religiösa referenserna är ymniga. Det stör mig lite, men mest blir jag helt tagen av det allvarliga men livsbejakande innehållet parat med en superb språkkänsla. En av mina största läsupplevelser i år.

Betyg: 9/10

Ildikó Márky – Orter långt från varandra

Den här boken verkade mycket lovande, kort och poetisk, en persons tankar efter att hens partner har slutat tala till följd av en olyckshändelse som kanske var ett självmordsförsök. Huvudpersonen tänker igenom deras liv tillsammans och partnerns exil från födelselandet, men själva drivkraften saknas. Jag blir inte intresserad. Det stampar för stilla. Det är inte spännande och behöver så inte vara, men det är inte riktigt någonting alls. Massor av hopp i tiden och få saker känns riktigt relevanta att berätta, trots det korta formatet. Jag hade väntat mig betydligt mer av en bok med den angelägna intrigen – och en så talande titel.

Betyg: 5/10

Pernilla Glaser – Robson

Den här boken hittade jag på en loppis och konstaterade att den antagligen kunde vara riktigt BOATS eller riktigt bra. Det rör sig om en självbiografisk berättelse där författarens sambo dör i cancer när de både är strax över tjugo år gamla. Hur är då boken – BOATS eller bra? Både och, skulle jag vilja påstå. Ibland lite för mycket, ibland riktigt ”gripande” och definitivt ingen läsning jag går oberörd ifrån.

Betyg: 6/10

Inger Edelfeldt – Betraktandet av hundar

Det här är en kortroman där huvudpersonen skriver till sin terapeut efter att ha stått i sitt fönster och skrikit utan att själv minnas det. Huvudpersonen får någon form av medicinering, antipsykotisk antar jag, och boken är ett grävande i relationer, uppväxt och känslolager. Det är en obehaglig berättelse med en obehaglig berättare och jag kommer hela tiden att tänka på Doktor Glas. Samma sorts opålitiliga, osympatiska berättarröst. Jag kan absolut rekommendera Betraktandet av hundar, vare sig du har läst Edelfeldt innan, eller inte!

Betyg: 7/10

Överblivna recensioner från 2010

Dylan Thomas – 18 Poems (januari) 8/10
Riktigt bra! Snårig engelska dock; jag är rädd att jag går miste om mycket och jag vet att det finns en översatt version av den här debutdiktsamlingen, så jag tror att jag ska ta och parallell-läsa den mot originalet. Det är vådan med att läsa på originalspråk – att en nog går miste om minst lika mycket som vid översatt läsning.

Tove Ditlevsen – En sibyllas bekännelser (februari) 5/10
Alltså, jag gillar Tove Ditlevsen. Jag gillar Tidigt om våren och Gift. Jag gillar Tove Ditlevsen om sig själv. Jag ska läsa Toves samlade dikter och har tre fler romaner på lut – men det här är inte mycket pynt för julgranen. Det mesta har jag läst förut i ovan nämnda böcker och resten kan jag gott vara utan.

Asterdal & Tillberg – Liv och lust i vården, vårdarbetare berättare (mars) 6/10
En alldeles utmärkt bok för den som har tänkt sig att arbeta i vården, vilket ju var fallet för mig i mars. Jag gillar blandningen av yrkesgrupper. Dock känns den ganska ”intern”.

Noah Widqvist – Att springa (november) 6/10
En monolog om mobbning, trans och mod. Bra läsning för transtema-intresserade.

Tove Jansson – Dockskåpet (december) 7/10
Jag gillar Tove Jansson och jag gillar alldeles särskilt den janssonska novellistiken. Detta är inte TJ:s allra starkaste novelllsamling, men den är väl läsvärd!

Per Olov Enquist – Till Fedra (december) 6/10
Jag är väldigt förtjust i Jean Racines version av Fedra/Faidra så jag ville gärna läsa P.O.:s tagning av samma material, efter att ha läst och gillat Tribadernas natt. Det här är bitvis intressant men ärligt talat, Racine gör det bättre. I slutet finns POE:s kommentarer som är väldigt utförliga och tolkande och det stör mig lite; är det författaren som ska tolka sitt eget verk?! Å andra sidan står här mycket som jag inte själv skulle ha tänkt på.

Gabriela Mistral – Dikter (december) 6/10
En läsvärd nobellpristagare, här i översättning av Hjalmar Gullber. Om natur, ”kvinnlighet”, ”moderskap” och ja, väl skrivet. En nobellpristagare som borde bli läst betydligt mer än vad som är fallet!

Katarina Samuelson – Ludenben

Katarina Samuelsons Ludenben är väldigt intressant skriven och skildrar ätstörningar på ett stilistiskt sett mera vågat och givande sätt än vad jag tidigare stött på. Dock finns det ett kapitel som går ifrån Samuelsons annars så experimentella språkbruk och rakt på sak kritiserar vården. För mig krockar detta rakt-på-sak med det experimentella; jag tycker inte riktigt att båda ryms i samma bok, även om de var för sig är intressanta.

Kerstin Ekman – Knivkastarens kvinna

Jag har inte läst mycket Kerstin Ekman (i pricip bara Hunden och Mordets praktik när jag tänker efter, och läst långt i men aldrig läst ut Änglahuset) och den diktberättelsen från 1990 är kanske en liten udda titel. Det är en berättelse om psykisk sjukdom, mentalsjukhus och en påtvingad abort. Det är starkt men det är väldigt, väldigt svårgripbart och svårgenomträngligt. Jag gillar nog Ekmans poetiska språk bättre i lite mer lättfattlig prosaform.

Betyg: 6/10

Ingrid Elam och Amalie Skram

I går skrev Ingrid Elam i DN om skildringar av psykisk sjukdom – att det mer och mer blir de psykiskt sjuka som själva för ordet. Jag kan inte riktigt se att det finns stöd för den tesen (artikeln tog bara upp en bråkdel av det senaste decenniets böcker på området) men Elam får en guldstjärna i min himmel för att hen lät hela historieskrivningen om psykisk sjukdom ta sin början med Amalie Skrams Professor Hieronimus som jag skrev B-uppsats om och planerar att ev. skriva D-uppsats om.

Amalie Skram skildrade alltså sin egen sjukdom och sin vistelse som fånge utan mänskliga rättigheter på den tidens ändå förhållandevis progressiva sinnessjukhus. Mer kan en läsa här.

Joyce Carol Oates – Livets uppkomst

Oh så glad jag blev när jag hittade Livets uppkomst på Stadsbibliotekets vagn med nyss tillbakalämnade böcker – en kortroman av Oates, från 1991. Då var jag en treåring som inte alls läste Oates, men nu läser jag gärna denna gigant. Det som gjorde mig glad var dock inte att det stod Oates på ryggen, för jag har många Oates hemma, utan att det var en KORT bok. Med sina 115 sidor kändes den som ett mera rimligt läsprojekt mellan all kurslitteratur än Blonde och alla andra Oates man/en/jag borde läsa. Jag har läst ett par tre kortromaner av Oates förut: den underbara Våld. En kärlekshistoria, den stilistiskt spännande och även handlingsmässigt spänningsfyllda Mörkt vatten, den i mitt tycke halvbraiga Djur. Kort sagt: en kortroman signerad Oates kändes som en perfekt idé.

Livets uppkomst handlar om Kathleen som dödar första gången redan när hon är i nioårsåldern och som samtidigt knappt själv lyckas överleva sin fars misshandel. Efter ett antal fosterfamiljer blir hon sjukvårdsbiträde – och dödsängel. Här kanske det spelar in att jag har tillbringat sex veckor som praktikant på ett äldreboende, för jag kan verkligen leva mig in i miljön. (Så har Oates också beskrivit sjukhuslivet mycket inträngande). Svårare att leva sig in i är huvudpersonen som berättarrösten cirklar kring och aldrig riktigt kommer åt – med avsikt. Det är meningen att Kathleen ska vara oförståelig. Jag behöver inte förstå henne. Jag kan bara konstatera att hennes berättelse är välskriven, stark som en spark i magen och väldigt Oates på det där sättet då Oates är på bra humör och lyckas helt och fullt.

”FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR – oupphörligen drog vissa ord genom hennes huvud som små böner för vilka hon Kathleen Hennessy blott var mediet – FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR – för vilka herren vare lovad.”

Betyg: 8/10