Apropå Sapfo…

För någon månad sedan hittade jag en bok på ett antikvariat: Sapfos dikter i engelsk översättning. Inte så mycket att orda om, ifall det inte vore för illustrationerna som var idel nakna kvinnor- ”mjukporr” är nog den mest passande beskrivningen. Samtidigt var det väldigt uppenbart att målgruppen var typ heterosexuella män som inte gillar porr med män i. Alltså gav jag ganska genast bort boken till ett praktheteroexemplar som nog inte blev särskilt upphetsad men åtminstone höll god min och tog emot gåvan ^_^

Broderier

Dikt du smidde, fylld av frukters nektar
som värmekänslors gnistregn till dig sänt
Fri likt friska vindarna som fläktar

men tidens tänder söndrar pergament
Malar gnager hål i gamla lakan
och kvar blev endast färggranna fragment

Din väntan ägnar natten än åt vakan
Foga orden hela? – Ingen mäktar
Alla de som törstar minns dig: makan,

modern, poetissan, älskarinnan
Sapfo, du som tillbad sånggudinnan
Afrodite, svaneryttarinnan

Nekrolog, ett och två

Förresten, två döda jag måste hedra en stund: Sture Linnér och Bengt Martin, som båda gått bort i år. Två ganska olika profiler, men båda läsvärda och minnesvärda. Världen är sannerligen lite fattigare utan dem!

Sture Linnér har skrivit en rad böcker varav många rör antik grekisk kultur. Jag har läst Den gyllene lyran – Archilochos, Sapfo, Pindaros (1989) och Homeros (1985) men hittills inte Solglitter över svarta djup, Pindaros segerdikter – idrottspoesi om liv och död (2010). Sture Linnér kommer för mig alltid att vara förknippad med första delkursen på Littvet 1. De gamla grekerna och så Linnérs böcker som något av det allra mest givande av alla böcker vi skulle plöja. Linnér kan skriva om det gamla tills mossigheten skimrar som smaragd.

Bengt Martin är idag kanske mest känd inom hbtq-kretsar. Martin och hans sambo kom ut i svensk tv på 1950-talet, vilket då var något väldigt banbrytande. Martin skrev också flera romaner med hbtq-tema. Dels för ungdomar, dels för vuxna. För vuxna finns triptyken Sodomsäpplet, Nejlikmusslan och Finnas till, som jag har börjat läsa en gång i tiden men aldrig kommit så långt i. Böckerna står dock kvar i bokhyllan i väntan på andra tider. Däremot har jag läst två av Martins ungdomsböcker: Pojkar ska inte gråta och Bengt och kärleken. Det roliga är att de framställs som självbiografiska, men läser man självbiografin Jag ångrar ingenting så ser man att saker var ganska annorlunda – egentligen. Senast jag läste om Martin i svensk press, förutom vid dödsfallet, var i en liten uppblossande debatt för några år sedan där en viss unken kvinnosyn i Martins biografi över Sonja Åkesson lyftes fram. Vara hur det vill med det, Martin och Åkesson var nära vänner. Martin var extremt produktiv under 60-talet och framåt men minns jag det rätt tar bokfloden slut ganska abrupt i mitten på 90-talet. Nu är det för sent för fler böcker, men det är inte försent att läsa dem som finns!

Lyrans strängar skälvande

Lyrans strängar skälvande, själva världens
väsen vidrörs. Fallande äpplen, mogna,
mjuka. Dunster blommorna skänker åt oss,
följet av kvinnor.

Templet väntar, nymferna dansar när vi
skrider stigen. Diktare, du är fågel,
nuddar molnen. Skimrande Afrodite –
skymningens måne.

Två sapfiska strofer skrivna till en hemtentamen i verslära. Tyvärr kommer de inte ens i närheten av sin inspirationskälla… som jag kom att tänka på p.g.a. detta stycke i Faidra av Jean Racine:

Oro grep mitt förnuft som ville överge mig
Jag såg, jag rodnade, blev blek när han fick se mig
Allt svartnade för mig och tungans ljud försvann
Jag kände hur jag frös och ändå att jag brann

Intertextualitet är nog det allra häftigaste inslaget i litteraturhistorien.