En av alla dessa diktsamlingar som är helt okej/bra medan jag läser den, men sedan kan jag bara minnas att poeten i någon dikt nämner månen och i någon annan palmer. Mer än så vill jag faktiskt att det ska dröja sig kvar av en läst bok.
Betyg: 6/10
Kategoriarkiv: Sågningar
Malte Persson – Underjorden
Malte Persson är en märklig poet/prosaist. Han skrev Livet på den här planeten (2002), en collageprosapoesiroman med mycket fantasi och ett omtumlande, njutbart resultat. Han skrev Apolloprojektet (2004), en diktsamling som blev något för konventionellt språkmaterialistisk. Han skrev Dikter (2007), en av de bättre svenska diktsamlingarna på den här sidan millenieskiftet, så där maltetiskt sprutande och sprudlande av infall och kreativitet, rolig och träffsäker. Han skrev Edelcrantz förbindelser (2008), en roman som jag ännu inte har läst. Och han skrev Underjorden (2011), en sonettsamling om Stockholms tunnelbana, om vilken denna recension alltså handlar.
Underjorden är alltså sonetter. Rimmade. Bundna. Ganska många (dock finns inga sidmarkörer så jag törs inte gissa hur många (och gitter inte heller räkna dem)). Och alla handlar på något sätt om tunnelbanan, eller snarare om de människor som befolkar den och de tankar som kan uppstå när man vistas där. Det VIMLAR av intertexter, referenser. Det är fantasifyllt rimmat på ett mycket häpnadsväckande sätt. Det är pretentiöst på ett ganska bra sätt, men vill vara lite bättre än det är. Lite för intellektuellt. Och lite för enformigt. Ingenting fastnar. Allt blir bara smarta rim och smarta markörer om pålästhet. Inte alls i klass med Dikter, om någon frågar mig.
Betyg: 6/10
Dotterbolaget antologin
Antologier blir sällan riktigt bra. Resultatet är ofta spretigt, åt alla olika håll, och det kan vara alldeles underbart men också platt pannkaka. I fallet Dotterbolaget antologin har en mängd (30?) serieskapare bidragit med sina alster. Några få är riktigt bra. De flesta känns tämligen tråkiga. Även i fallet med serieskapare som jag har läst förut och verkligen gillat känns det som att deras sämsta serier har valts. Dotterbolaget antologin är därför en besvikelse. Och det har ingenting att göra med att alla deltagare är kvinnor. Det har att göra med en iögonfallande brist på redigering och det faktum att kvinnlig könsidentitet inte är en särskilt bra urvalskategori för antologier – det finns mycket mer betydelsefulla gemensamma nämnare.
Betyg: 4/10
Två diktsamlingar av Nils Ferlin
Jag har ett projekt där jag försöker läsa olika poeters samlade dikter. Nu är turen kommen till Nils Ferlin. Tidigare har jag läst hans två första diktsamlingar, En döddansares visor och Barfotabarn, men jag mindes inte mycket och ville därför läsa om. Nu kan jag konstatera att det är två ganska olika diktsamlingar – åtminstone skiljer sig mitt intryck väldigt mycket åt. En döddansares visor är i mina ögon helgjuten, riktigt bra, välrimmad och fyndig med döden alltid närvarande. Barfotabarn innehåller några få träffsäkra dikter (som också är mycket kända) men den stora massan dikter här känns mest som torrtugg, trött rimmande utan egentligt innehåll. Nu ser jag fram emot att undersöka om de senare diktsamlingarna är av samma kaliber som den första, eller som den andra!
Liv Strömquist – Einsteins fru
Jag har inte gillat det jag har läst hittills av Liv Strömquist, men jag är alltid beredd att ge någon en till chans. Jag konstaterar dock snabbt att det är ungefär samma bok. Samma tecknarstil, som inte alls tillför något till texten, vilket inte heller själva serieformatet gör – jag känner snarare att det här hade varit betydligt bättre som en ren faktabok. För det är fakta som ska presenteras och de klär inte bra i sina seriekläder. Dessutom bidrar nog serieformatet till att både förenkla och förminska det som ska sägas. Jag håller med om de åsikter som förs fram, det är inte det. Jag förstår bara inte alla som hyllar Strömquist som serieskapare, när det finns så många betydligt mer givande serieskapare i den nya generationen (Loka Kanarp, Henrik Bromander, Anneli Furmark, etc., etc.). Jag kanske ger Strömquist någon mer chans, men i så fall blir det nog Drift som i alla fall verkar annorlunda.
Betyg: 4/10
Katrine Kielos – Våldtäkt & romantik
Katrine Kielos, liberal debattör, har skrivit en bok om våldtäkt som fenomen, där huvudslutsatsen verkar vara ett avståndstagande från de som ser våldtäkt enbart som en sorts misshandel och menar att det inte är väsensskilt från annan misshandel. Kielos menar att en våldtäkt alltid är sexuell och drabbar den våldtagnas sexualitet. Och det kan jag hålla med om, även om det riskerar att ytterligare spä på det faktum att vi talar så mycket om Kvinnors Rädsla för att vistas på offentliga platser, samtidigt som män löper mycket högre risk att bli misshandlade. Det jag verkligen inte håller med om är att Kielos ser förövaren så entydigt som man och offret så entydigt som kvinna. Som om det vore så enkelt. I förbifarten nämner Kielos visserligen manliga offer för manliga förövare, men att kvinnor kan våldta både kvinnor och män finns inte på Kielos-kartan. Och det är riktigt sorgligt. Att vi fortfarande inte har kommit längre än så.
Misslyckat teaterbesök
Jag och sambon skulle se pjäsen Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein på Stadsteatern häromdagen. Och manuset var jätteintressant. Och den obefintliga scenografin var lite kul. Och skådespelaren hade en enorm utstrålning. MEN. Varje bokstav i varje replik var så överdrivet artikulerad att allt innehåll försvann i någon slags löje. Jag fick kalla kårar genom hela kroppen hela tiden. Och vi gick i pausen.
Jojo Falk & Tomas Zacharias Westberg – Samtidigt i Blackeberg
Jag bor inte i Blackeberg, men bara en station bort, och jag var hyfsat förtjust i ett album som Hetero i Hägersten, så varför inte en till känn-igen-dig-i-vardagen-i-en-Stockholmsförort? Problemet är bara att Samtidigt i Blackeberg innehåller strippar som säkert känns kul för författarna, deras anhöriga och vänner, men som inte angår mig det minsta. Jag bryr mig inte om deras drömmar, felhörningar och vardagliga problem med osthyvlar och konstiga människor i kön på ICA. Särskilt som det visserligen är bra tecknat men oftast helt utan någon egentlig poäng. Jag kommer inte direkt att springa efter författarnas andra album i samma stil, 24 minuter från T-Centralen, eller Plus, om tillökning i familjen.
Betyg: 3/10
Ildikó Márky – Orter långt från varandra
Den här boken verkade mycket lovande, kort och poetisk, en persons tankar efter att hens partner har slutat tala till följd av en olyckshändelse som kanske var ett självmordsförsök. Huvudpersonen tänker igenom deras liv tillsammans och partnerns exil från födelselandet, men själva drivkraften saknas. Jag blir inte intresserad. Det stampar för stilla. Det är inte spännande och behöver så inte vara, men det är inte riktigt någonting alls. Massor av hopp i tiden och få saker känns riktigt relevanta att berätta, trots det korta formatet. Jag hade väntat mig betydligt mer av en bok med den angelägna intrigen – och en så talande titel.
Betyg: 5/10
En sinnessjuk värld
Lennart Ökvists bok En sinnessjuk värld : mentalsjukhusens epok i Sverige 1910-1960 speglad genom S:ta Gertruds sjukhus i Västervik handlar, som titeln antyder , om Sveriges historia av mentalsjukhus/sinnessjukhus och, till viss del, sinnessjukvård i allmänhet. Vi möter de olika erornas behandlingsmetoder, från sängläge (2 månader sängliggande för fysiskt sett helt friska patienter) till långbad, lobotomi, elchocker och tabletter. Vi får utförliga redogörelser för olika patienters öden. Tyvärr är redogörelsen alldeles för faktaspäckad och alltför lite analyserande och reflekterande, vilket gör att läsningen blir ganska långdragen och visserligen intressant, men ändå inte tillfredsställande som helhet.
Betyg: 6/10
