Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna

Har fått ett litet dikthäfte i min hand: ”Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna” av pseudonymen Gatuduvan, utgiven på småförlaget Fri Press. Titeln gjorde mig nyfiken, eftersom den i sig rymde så mycket poesi, röst och styrka.

Kontrasterna i titeln märks också i själva dikterna. Det är mycket ångest, men alltid på en intellektuell och väldigt konstnärlig nivå. De här är lyrik som liknar både Bukowski och beat-generationen.

Både det svenska samhället, omvärlden och det mest personliga ryms:

Kalashnikovmorgon
södra Hökarängen
Gazaremsan
frysta tårar
tysta skrik
en överdos av verklighet
hänger som ett åskmoln
över gatan
när jag går där
på väg till ett tidigare liv

Ibland är dikterna flödande långa, som den ovan – ibland är de haikulikt korta. Ibland mycket tydliga, ibland hemlighetsfulla.

Drömmar
inristade i betong
en resa för varje öga

Mörkret, det inre och yttre, är alltid närvarande – men poeten verkar ha hittat en distans till både känslor och tankar.

Solen sprejar in
lätt & oskyldigt i mitt sjukhusfönster
tomflaskan lämnade mig
nyss till byte åt denna sterilhunger
denna plats ett mörkt moln utan himmel

Det här är ganska opolerad poesi, det finns en mängd rader som nog borde ha strukits, men samtidigt är poetens egen röst väldigt vital och med en stark kärna. Jag hoppas att Gatuduvan skriver vidare – och att hen aldrig blir alltför polerad.

Bokbilder

Bokfynd från Emmaus! Mycket klassiker och extra kul att hitta Amalie Skrams samlade verk i så snygg utgåva (även om minst en volym fattas) när jag just skrivit klart min uppsats om henne :)

Ett recex som jag verkligen älskar! Polsk poesi när den är som allra bäst – och det vill inte säga lite!

Omslag kan vara snygga på så himla många olika sätt!

Dagens låttext

You’d say I was a stranger just because
You’d say I wasn’t weak enough for you
You’d want me just to feel as you do too

I could be somewhere else
I should be someone else
But you shouldn’t tell me what to do

I’ll only take the brakes off if you do
And roll around like marbles on the floor
Please pick me up and roll me out the door

I could be somewhere else
I should be someone else but

I guess I’m happy as I am
Sometimes I find it hard to be a man
It’s easier just to play the same old game
Of trying to forget my bloody name

I could be somewhere else
I should be someone else
But how you are mister?

I know what I’m called
It’s just you got me
You got me, you got me stalled

ur Johnny Flynns ”Brown Trout Blues”

Klassiska Kulturbråk – Ann Jäderlund-debatten

Jag kände inte till radiodokumentärserien ”Klassiska kulturbråk” från 2011, men så rekommenderade läraren på kritikkursen jag går att vi skulle lyssna på avsnittet om Ann Jäderlund-debatten på 80-talet.

Oh så intressant! Könsroller och olika poetiska skolor och kritikerns rättigheter och skyldigheter. Olika perspektiv. Tillbakablickar. Och så Ann Jäderlunds röst!

Den hade jag verkligen aldrig kunnat föreställa mig.

jäderl

Men om man tvingar, den gud som svingar…

En av mina absoluta Fröding-favoriter blir jag aldrig fri från. Verserna är de två första i ”Stanzer”, en översättning av Lord Byrons ”Stanzas”. Fröding vinner över Byron, tycker jag! Bedöm själv:

I.

Fick kärlek följa
sitt lopp och skölja
som stormfri bölja
mot livet strand,
den högsta lycka
ett liv kan smycka
ej skulle trycka
som ok och band;
men den fick vara
bevingad bara
— så låt den fara
sin flykt i frid,
och tänk därvid blott:
en liten tid blott
det var, men tiden var vårens tid.

II.

När två, som tvista,
varandra mista,
vill hjärtat brista
och hoppet dö.
De mötas sedan
och då har svedan
förmildrats redan
av årens snö.
Men om man tvingar
den, som svingar
sig lätt på vingar
från strid till strid,
att bli beständig,
blir gles, eländig
hans vingesskrud ifrån vårens tid.

Och så Lord Byron då:

1
Could Love for ever
Run like a river
And Time’s Endeavour
Be tried in vain,
No other Pleasure
With this could measure
And like a Treasure
We’d hug the chain.
But since our sighing
Ends not in dying
And formed for flying
Love plumes his wing,
Then for this reason
Let’s love a Season,
But let that Season be only Spring.

2
When lovers parted
Feel broken-hearted,
And all hopes thwarted
Expect to die,
A few years older
Ah! how much colder
They might behold her
For whom they sigh;
When linked together
Through every weather
We pluck Love’s feather
From out his wing;
He’ll sadly shiver
And droop forever
Without the plumage that sped his Spring. –

fröding

Do not go gentle into that good night

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas (1914-1953) mest kända dikt är väldigt häftig. Liksom hans andra dikter. Jag har hans samlade verk hemma, men har lite gett upp. Han är svår på engelska och omöjlig att översätta, verkar det som. Men just den här dikten går att ta del av på många sätt. Som Dylan Thomas egna version:

Hör ni hur han nästan sjunger?! Därifrån är steget inte långt till John Cales fantastiska version, även om framförandet här är lite märkligt och textningen nederländsk:

Vad tycker du om Dylan Thomas?