Do not go gentle into that good night

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas (1914-1953) mest kända dikt är väldigt häftig. Liksom hans andra dikter. Jag har hans samlade verk hemma, men har lite gett upp. Han är svår på engelska och omöjlig att översätta, verkar det som. Men just den här dikten går att ta del av på många sätt. Som Dylan Thomas egna version:

Hör ni hur han nästan sjunger?! Därifrån är steget inte långt till John Cales fantastiska version, även om framförandet här är lite märkligt och textningen nederländsk:

Vad tycker du om Dylan Thomas?

Märklig poesi

”Sädesvätska har aldrig rört din hand, sädesvätska har aldrig rört din fot.”

Va?

Den som tycker att modern poesi är märklig har inte läst gamla Inanna-hymner!

Jag har läst den här volymen:

Påminner mycket om Gilgamesh och kanaaneiska myter, med massor av upprepningar. Gilgamesh tillhör ju samma kultur – men kretsar inte berättelsen kring machomän utan kring en väldigt stark gudinnegestalt. Vissa av sångerna tros ha varit en del av en årlig ceremoni där kungen gifte sig med Inannas översteprästinna för att få fortsätta regera.

Den tidigaste författaren vi känner till är faktiskt Enheduanna, en översteprästinna som skrev om just Inanna. Det här är dock senare hymner.

Sumererna var det stora kulturfolket fram till år 2000 innan vår tideräkning. De uppfann ett skriftspråk i kilskrift. Tidvis bodde 90 procent av sumererna i städer. Grekerna byggde mycket vidare på sumererna och deras efterträdare, babylonierna – det sumeriska språket akkadiska hade samma status hos grekerna som latin senare hade i medeltidens Europa.

Det finns så mycket en inte lär sig i skolan. Tur att böcker finns :)

I armar

utanför fönstret viner snön förbi,

flytande, flygande drivor av flingor

härinne ligger vi

 

din kind mot min arm, jag vet inte

om du har somnat eller om

du plågas svårt av ångest

 

ditt sammanbitna ansiktsuttryck

skulle kunna tyda på

vilket som

 

din kind mot min arm, din värme

mot min yta av porer som

släpper in din närhet, in

 

i mig

 

minuterna passerar liksom snön

som blåser och din tystnad,

din stillsamma andning

 

säger mig

att du sover

 

jag skulle vilja ligga här, hur länge

som helst, är ändå alldeles

för otrött för att somna själv

 

jag skulle vilja njuta, hur länge

som helst, av din värme, din närhet,

men jag vet

 

att min arm snart somnar, att jag

inte förmår kvarhålla min andakt

inför din närvaro

 

särskilt länge till

 

 

 

utan att rubba dina andetags takt

lösgör jag min arm från dig, låter

ditt ansikte falla mjukt

 

mot kudden

 

tar några steg ut ur rummet,

stänger dörren om dig

och om oss

 

går in i köket för att koka

en kopp te som är ännu

varmare

 

än du

Läs essä om Kavafis!

Vänd ofta åter och grip tag i mig,
du älskade förnimmelse, vänd åter och grip tag i mig –
när kroppens minne vaknar,
och gammal åtrå rusar genom blodet,
när läpparna och huden minns

Idag finns en essä som jag skrivit om Konstantinos Kavafis på LitteraturMagazinet.

Kavafis är verkligen en av de kärlekspoeter som inspirerar mig allra mest. Har du läst honom?

Vi var aldrig utan namn

Bild

Jag kysste dig i Sodom,

gjorde dig med barn i Gehenna,

en närhet vi brann av

när vi trängde allra längst in

i varandras kroppars kamrar

 

Vi var aldrig utan namn,

aldrig ensamma tillsammans

Vi kysstes inför andra,

blev dem vi var i blinda blickar

som slöt in oss som vi blivit

i den kropp vi alltid haft

 

Vi var rädda för ögon,

rädda för varandra

Vi föll helt handlöst,

andlöst in i den andres

hörn och gömmor

där det ekade av fraser

och av inkapslade blickar

 

som vi aldrig fick tillfälle

att minnas eller glömma

när vi kysste varandras

ögon  rena, slickade i oss

med tungor sträva som katters

dammet som lagrats

i kammare och förmak

 

Vi var aldrig de andra,

vi var oss själva,

vi fann den andre

och döptes tillsammans

 

Vi blev inför andra

oss själva i varandra

Jag låter regnet

Image

jag låter vinden

den kalla vinden

fara genom mig

längst in

i alla prång och vrår

 

vinden, den kalla vinden

som slungar gruset

som splittrar löven

åt alla håll

 

jag låter regnet

som faller ymnigt

som faller fläckvis

falla in

 

i mig så långt

som det går

att falla

 

ner i den önskebrunn

där mynten ärgar

från år till år

där guldfiskarna

glömt bort att glömma

 

dit vinden

inte når