Men om man tvingar, den gud som svingar…

En av mina absoluta Fröding-favoriter blir jag aldrig fri från. Verserna är de två första i ”Stanzer”, en översättning av Lord Byrons ”Stanzas”. Fröding vinner över Byron, tycker jag! Bedöm själv:

I.

Fick kärlek följa
sitt lopp och skölja
som stormfri bölja
mot livet strand,
den högsta lycka
ett liv kan smycka
ej skulle trycka
som ok och band;
men den fick vara
bevingad bara
— så låt den fara
sin flykt i frid,
och tänk därvid blott:
en liten tid blott
det var, men tiden var vårens tid.

II.

När två, som tvista,
varandra mista,
vill hjärtat brista
och hoppet dö.
De mötas sedan
och då har svedan
förmildrats redan
av årens snö.
Men om man tvingar
den, som svingar
sig lätt på vingar
från strid till strid,
att bli beständig,
blir gles, eländig
hans vingesskrud ifrån vårens tid.

Och så Lord Byron då:

1
Could Love for ever
Run like a river
And Time’s Endeavour
Be tried in vain,
No other Pleasure
With this could measure
And like a Treasure
We’d hug the chain.
But since our sighing
Ends not in dying
And formed for flying
Love plumes his wing,
Then for this reason
Let’s love a Season,
But let that Season be only Spring.

2
When lovers parted
Feel broken-hearted,
And all hopes thwarted
Expect to die,
A few years older
Ah! how much colder
They might behold her
For whom they sigh;
When linked together
Through every weather
We pluck Love’s feather
From out his wing;
He’ll sadly shiver
And droop forever
Without the plumage that sped his Spring. –

fröding

Do not go gentle into that good night

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas (1914-1953) mest kända dikt är väldigt häftig. Liksom hans andra dikter. Jag har hans samlade verk hemma, men har lite gett upp. Han är svår på engelska och omöjlig att översätta, verkar det som. Men just den här dikten går att ta del av på många sätt. Som Dylan Thomas egna version:

Hör ni hur han nästan sjunger?! Därifrån är steget inte långt till John Cales fantastiska version, även om framförandet här är lite märkligt och textningen nederländsk:

Vad tycker du om Dylan Thomas?

Dagens mest älskvärde besökare

En äldre herre kommer in på en mindre bibliotekfilial där jag jobbar ibland.

”Har ni något av den där Bruno Keats Öijer?”

”Inte inne tyvärr, men vi har nyss beställt hans senaste som är väldigt bra, ska jag reservera den åt dig?”

”Hemskt gärna. Jag har nämligen aldrig läst Öijer.”

”Det ska du absolut göra! Han är en av de bästa svenska poeterna, om du frågar mig.”

Mannen drar på smilbanden och konstaterar:

”Åtminstone en av de mest levande.”

”Ja, precis. Själv håller jag precis på med Ferlin.”

”Åh, en av mina favoriter. Så trevligt. Ja, själv läser jag ju bara ordböcker och poesi.”

 

Det är trevligt med en paus, särskilt när det känns som att nästan alla andra vill ställa sig som nummer 35 på Guillous senaste. Men då blir det i alla fall intressant att flera av de som vill läsa Guillou också kommenterar hans faktafel.

Dolda kompetenser

Jag har en del ”kompetenser” som jag inte kan använda så ofta. Jag har läst mycket på helt egen hand och dessutom en stor mängd litteraturvetenskapliga kurser. Det får jag ofta användning för när jag nördar loss i olika samtal och börjar dra massa titlar och fakta och hela synopsis, men Odysséns inledningsmeningar är ju tyvärr bara relevanta ibland, och likadant med mycket av min övriga kunskap.

På jobbet har jag väl en hel del användning av dessa kunskaper – men mer sällan än vad en kan tro. De flesta frågor rör väldigt moderna böcker som jag känner till för att tio andra har frågat efter dem.

Idag kom det däremot. Stunden jag har längtat efter. En kollega nämnde ”Den där dikten ni vet om barfota någonting” och jag kunde äntligen visa upp det faktum att jag kan Nils Ferlins ”Du har tappat ditt ord” utantill.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Vad har du för dolda kompetenser?

Märklig poesi

”Sädesvätska har aldrig rört din hand, sädesvätska har aldrig rört din fot.”

Va?

Den som tycker att modern poesi är märklig har inte läst gamla Inanna-hymner!

Jag har läst den här volymen:

Påminner mycket om Gilgamesh och kanaaneiska myter, med massor av upprepningar. Gilgamesh tillhör ju samma kultur – men kretsar inte berättelsen kring machomän utan kring en väldigt stark gudinnegestalt. Vissa av sångerna tros ha varit en del av en årlig ceremoni där kungen gifte sig med Inannas översteprästinna för att få fortsätta regera.

Den tidigaste författaren vi känner till är faktiskt Enheduanna, en översteprästinna som skrev om just Inanna. Det här är dock senare hymner.

Sumererna var det stora kulturfolket fram till år 2000 innan vår tideräkning. De uppfann ett skriftspråk i kilskrift. Tidvis bodde 90 procent av sumererna i städer. Grekerna byggde mycket vidare på sumererna och deras efterträdare, babylonierna – det sumeriska språket akkadiska hade samma status hos grekerna som latin senare hade i medeltidens Europa.

Det finns så mycket en inte lär sig i skolan. Tur att böcker finns :)

I armar

utanför fönstret viner snön förbi,

flytande, flygande drivor av flingor

härinne ligger vi

 

din kind mot min arm, jag vet inte

om du har somnat eller om

du plågas svårt av ångest

 

ditt sammanbitna ansiktsuttryck

skulle kunna tyda på

vilket som

 

din kind mot min arm, din värme

mot min yta av porer som

släpper in din närhet, in

 

i mig

 

minuterna passerar liksom snön

som blåser och din tystnad,

din stillsamma andning

 

säger mig

att du sover

 

jag skulle vilja ligga här, hur länge

som helst, är ändå alldeles

för otrött för att somna själv

 

jag skulle vilja njuta, hur länge

som helst, av din värme, din närhet,

men jag vet

 

att min arm snart somnar, att jag

inte förmår kvarhålla min andakt

inför din närvaro

 

särskilt länge till

 

 

 

utan att rubba dina andetags takt

lösgör jag min arm från dig, låter

ditt ansikte falla mjukt

 

mot kudden

 

tar några steg ut ur rummet,

stänger dörren om dig

och om oss

 

går in i köket för att koka

en kopp te som är ännu

varmare

 

än du

Läs essä om Kavafis!

Vänd ofta åter och grip tag i mig,
du älskade förnimmelse, vänd åter och grip tag i mig –
när kroppens minne vaknar,
och gammal åtrå rusar genom blodet,
när läpparna och huden minns

Idag finns en essä som jag skrivit om Konstantinos Kavafis på LitteraturMagazinet.

Kavafis är verkligen en av de kärlekspoeter som inspirerar mig allra mest. Har du läst honom?