Nytt leg – rätt leg

Äntligen en legitimation med mitt rätta namn på! Efter tips från andra ts:are skaffade jag ett bankleg så står det inget K/F

Vad heter jag egentligen?

Jag bytte namn nyligen. Så långt allt väl. För den facila summan av 2800 kronor fick jag total make over och var nöjd och glad.

Tills jag upptäckte att mitt mellannamn (ett av efternamnen, i mina ögon) låg kvar. För PRV hanterar inte mellannamn. Och hela idén med att byta efternamn var att inte längre ha dubbla efternamn. Nåja, in med ansökan till Skatteverket om att ta bort mellannamnet.

Nästa fadäs: plötsligt heter jag Jonathan. Ja, det har blivit mitt tilltalsnamn, istället för andranamn. I förnamnsansökan gjorde jag ingen markering alls av tilltalsnamn och trodde att det då skulle vara första förnamnet som gällde. Men nix, det blev andra. Ansökan till Skatteverket om att byta tilltalsnamn.

Och eftersom det blivit så knas så har jag ju inte skaffat nytt id-kort. Så idag när jag skulle hämta böcker på posten… så stod det mitt nya efternamn på paketet. Men inte på mitt id. Så jag fick gå hem utan paketet.

Det är lite förvirrat, alltihop…

Nytt namn. Igen!

Sebastian Jonathan Samuel Lönnlöv ansöker om att få säga hej

Nytt namn?

I veckan fick jag tillbaka mina ansökningar om byte av förnamn och efternamn. Båda hade fått så kallat föreläggande på grund av att skäl för namnbyte saknades. Jag fyllde i skäl och skickade tillbaka.

Dagen efter hade jag fått två nya brev från PRV. Jag tänkte att det skulle vara meddelande om förenklad delgivning som alltid kommer dagen efter deras brev – och det ena var ett sådant meddelande, men i det andra stod att de ”har för avsikt att godkänna” mitt nya efternamn och att det från 21/8 ska kungöras i Post och Inrikes tidningar (som bara finns på webben nuförtiden).

Så den som har något att invända mot att jag vill heta Lönnlöv i efternamn kan protestera till PRV. Från 21/8 och, om jag minns rätt, 4 veckor framåt. Men annars blir det så jag heter.

Det känns väldigt roligt. Men också lite, lite läskigt…

Nytt hopp om examen!

Hej!
Jag har sett att du har gjort en namnändring i Ladok och eftersom uppgifterna till examensbeviset hämtas därifrån undrar jag om det är Sebastian, och inte Sanne som i ansökan, som ska stå som tilltalsnamn? (Vi brukar använda ett förnamn, tilltalsnamnet, i examensbeviset om det inte är ett dubbelnamn). I ansökan hade du inte skrivit att en namnändring skulle göras, så därför ville jag kolla med dig att det blir som du hade tänkt dig.

Tyvärr är vi inte riktigt framme vid ditt examensbevis än, det dröjer nog ett par veckor till, men jag passar på att fråga nu så det är klart.

Vänlig hälsning
—

Mer från pluggfronten (och namnfronten)

Jag har nu påbörjat Åkesson&Norén-kursen. Idag läste jag Åkessons konceptuella diktsamling Pris, sedan står Noréns Salomé. Sfinxerna på tur. Annars läser jag en biografi över Amalie Skram från 1910 och så fick jag just veta att min hemtenta om moderskap och död i Kristina Lugns poesi och dramatik fick VG. Det ska firas

Vad gäller namnbytet jobbar jag nu på att få både personal och medpatienter att kalla mig Sebastian. En del har redan lärt sig (andra inte). Sedan har jag kontaktat skolan och bett att få ändrat hos dem. Nu gäller det bara att ändra mejladress och allt dylikt.

Hälsar Sebbe från hospitalet

Sebastian, det är jag

I januari 2010 skrev jag här att jag bytt ut mitt andranamn Cecilia mot Sebastian. Då var det mest en queer markering, men under det år som gått sedan dess har jag rannsakat mig själv och fått djupare insikt i min egentliga identitet. Jag uppfattar mig helt enkelt inte som kvinna och jag vill inte kallas hon; så fort jag står stabilt i tillvaron vill jag inleda en utredning om könskorrigering. Jag har väntat med att säga något om saken så här officiellt, men samtidigt har jag stört mig mer och mer på att hela tiden kodas som kvinna av omgivningen. En bekant föreslog att jag skulle byta tilltalsnamn till Sebastian och det lät ju vettigt – Sanne är trots allt ett kvinnonamn – så jag skickade iväg en ansökan till Skatteverket. Men fick inget svar. Var ganska sur över detta, tills jag loggade in på min bank och det plötsligt stod ”Sebastian Nilsson Lindberg”. Jag bad om personbevis men där var inte tilltalsnamnet markerat; däremot stod det ”Sebastian Sanne” istället för, som förut, ”Sanne Sebastian” i mina sjukhusjournaler, så det verkar som om namnbytet gått igenom. Nu gäller det bara att få folk att förstå. Ett första steg är att jag har bett personalen byta namn på alla listor och så där jag finns omnämnd. För mina anhöriga kommer det nog att bli svårare, men nu vet ni – så hejdå Sanne, det har varit skönt att heta så i 22 års tid, men nu dagas nya tider. Sebastian. Det är jag.

2009/2010

Det verkar som om många bloggar går på sparlåga – och min egen är ju inte direkt ett undantag… Dels beror det väl på att jag mest läser om etik just nu och ägnar mycket tid åt att försöka förbereda mig inför tentan i moralfilosofi imorgon. Fast egentligen har jag mycket att skriva om. Jag orkar bara inte sätta mig och skriva något smart om de filmer jag faktiskt sett och de böcker jag faktiskt har läst. ”Någon annan gång” känns det som, dag efter dag. Det händer så mycket annat här i livet. Just nu sitter jag i alla fall och dricker Ceylon-te, lyssnar på Chopin och försöker få in alla termer och begrepp.

Något jag har funderat på är att jag har summerat 2009 ur boksynpunkt, men inte ur livssynpunkt. 2009 var helt klart året då jag reste till Syrien, Skottland och England. Året då jag begravde mig i Amalie Skrams mentalsjukhusromaner och reste tillbaka till nutiden med en B-uppsats som jag fortfarande är mäkta stolt över. Året då jag slutligen, efter år av tvekan, bestämde mig för att börja på sjuksköterskeprogrammet, trots att det innebar att jag måste ge upp litteraturvetenskapen som jag tyckte så mycket om. I samma veva kom jag till skott, efter lika många års velande, med att faktiskt snagga bort den där hårgardinen jag var så trött på. Flera ytliga vänner kom mig mycket närmre på grund av olika omständigheter och det är jag riktigt glad för.

Jag har haft en fin höst som sjuksköterskestudent och nu funderar jag förstås på framtiden. Hur blir mitt 2010? Förhoppningsvis är det här det år då jag går klart tredje terminen och alltså är halvfärdig syrra. Men kanske också året då jag får ett studentrum och ett extrajobb – samt gärna ett sommarjobb! – som ger mig mina första erfarenheter av vården. Men vi får se. Även om januari snart är förbi finns det mycket 2010 kvar!

Det står i alla fall klart att 2010 redan är året då jag blev Sanne Sebastian och skaffade örhängen igen efter 7 års uppehåll. Sämre start kan man ju ha! Men nu: slut på detta självupptagna pladder och tillbaka till pluggandet.

Nytt namn!

Nejdå, ingen fara. Bloggen får fortsätta heta som den heter. Det är självaste jag som har uppdaterat mig och bytt ut andranamnet, Cecilia.

Det började med ett helt vanligt samtal mellan mig och finaste vännerna F och A. F (som har jobbat som normkritisk skolinstruktör åt RFSL och därför kan sina saker) berättade att det nu har blivit fritt fram för myndiga personer att ta namn som tidigare inte var tillåtna eftersom de ansågs tillhöra fel kön. Varvid jag utropade: ”Åh så coolt! Det ska jag göra!”

Därefter utbröt ett vilt spånande, men ganska snart framkastade jag förslaget Sebastian, som också blev vinnaren vid omröstning i vänkretsen. Själv var jag mer inne på Jonathan, men lät mig övertygas. Sebastian är ju ett fint namn och nu heter jag det:

Sanne Sebastian Nilsson Lindberg

Så stod det på personbeviset som trillade ner i brevlådan idag. Snabba puckar, jag ansökte för mindre än en vecka sedan. Nu får jag betala 1800 om jag någonsin vill ändra mitt namn igen – man har bara en gratis chans – men för tillfället är jag bara barnsligt glad. Mina föräldrar är inte riktigt lika glada, men jag är ju för tusan 21 och har knappt hunnit vara vild och galen alls hittills.

Nu väntar jag bara spänt på att se om A också går vidare och tar ett ”tjejnamn”. Även andra i vänkretsen har blivit smittade, men jag misstänker att det är en sådan grej som många kan fundera på men få faktiskt gör. Däremot rekommenderar jag alla att bara göra det. Fundera på frågan ”Vad skulle jag vilja heta?” och inte låta sig begränsas av könsnormer. Det är riktigt svindlande för identiteten. Bara att bläddra genom almanackan och känna att ”Ja, det där namnet är bara en blankett bort. Om jag vill”.

Vem jag är döpt efter? Ja fundera på det, den som vill…