Oanad konst

(Sedan jag bytte dator har information om att en bild är stående aldrig fungerat i överföring mellan t.ex. dator-bildprogram, dator-wordpress. Mycket tråkigt.)

Jag och sambon fikade med en bekant i Vällingby centrum igår. Vi drack chailatte på Pallas (fint fik-namn, tycker jag som håller på att läsa Aeneiden) och blev sedan lite rastlösa. Ute växlade det mellan sol + relativ värme och snö. 

Vi gick omkring bland butikerna, men ingenting kändes lockande. Vi övervägde just att gå till bokhandeln Klackenbergs när vi såg att det hade öppnat ett tillfälligt galleri. Konsten där inne var väl helt okej – sedan började vi tala med galleristen om deras nästa utställning, som skulle bestå av en installation i ett skyltfönster och guidade visningar – till en skulptur i ett närliggande parkeringsgarage.

Plötsligt hade vi en riktning. Vi tog oss ner i garaget, men kände inte till trappan som finns utan fick gå några våningar ner på vägar helt menade för bilar, vilka vi också mötte några enstaka. Men det var värt farorna att få se denna skulptur!

Konstnären heter Tilda Lovell – läs mer om skulpturen här. Vi talar om dels en kristallkrona gjord av ståltråd, dels en hund som är snarare mardrömslikt ledsen än gullig, dels en stor paradis- eller helvetsväxt. Allt inspirerat av Hieronymus Bosch.

Helt klart en häftig upptäckt en aprilsöndag.

 

En lördag på stan

Var med min mor och sambo på stan igår. Först moderna museet – Picasso vs Duchamp. Måste säga att Picasso vann, med råge. Häftigt att se några berömda tavlor IRL och ännu häftigare med alla etsningar/teckningar som var extremt intressanta och som jag aldrig hade sett förut. Sådant är kul.

Det enda roliga med Duchamp var en monter om hans transiga alter ego Rrose Sélavy (uttalas ”Eros, c’est la vie”) som han kunde gestalta, klädd i kvinnokläder. Hans konst var kul som idéer, men inte så himla häftig att uppleva. Gav inte de konstorgasmer (massa muskler i kroppen knyter sig för att sedan slappna av) som Picasso bjöd på så rikligt av i detta urval.

Så traskade vi över till Östasiatiska. Fikade på Ginger Beer (god!), japansk sötpotatiskaka (mums) och matcha-latte (för söt). De hade andra kul kakor, chokladkaka med peppar, kaka med grönt te. Och en kunde beställda in kannor med te. Bara måste gå dit och beta av detta sortiment kände jag.

Utställningen vi ville se var förstås ”Secret Love”, om konst med HBTQ-tema från Kina. Det var en hel intressanta bilder där, samt mycket videokonst som tyvärr var svår att ta till sig – skulle vi ha försökt se alla videofilmerna hade vi inte hunnit innan museet stängde. Det var också ett väldigt spretigt urval på gott och ont, hela olika estetiker. Alla kan nog hitta någonting men ingen gillar nog allt. Kul med att besökarna kunde interagera och fylla i papper som sattes upp. Fin utställningskatalog. Östasiatiskas shop är också alltid kul att gå i. Den här gången hade de inget tegods som jag bara måste ha – tur det, då jag tidigare under dagen köpt en tekanna på In the mood for tea.  De hade fina knappar med budskap som ”Jag gillar könsöverskridande” och ”Det finns fler könsuttryck än två”, men dels kändes det lite fånigt att gå runt med budskap på kinesiska, dels vet jag av bitter erfarenhet att alla pins jag sätter på min väska trillar av.

Fin dag på stan helt enkelt!

David LaChapelle på Fotografiska

Jag var inte så himla sugen på att se utställningen med David LaChapelle som är på besök på Fotografiska, men min mor skulle dit och jag hängde på. Det ångrar jag definitivt inte, även om jag inte heller är odelat förtjust. LaChapelles bilder är ofta vackra och ofta skriande plågsamt fula, men samtidigt vackra. I vissa bilder finns starka religiösa drag, vare sig det är enskilda människor som fotograferas eller grupper där människor av alla hudfärger cirklar kring en Jesus-gestalt. Många bilder innehåller kända människor och jag förstår faktiskt inte hur de har kunnat ställa upp på dessa väldigt nakna och sexualiserade porträtt. Över huvud taget är det en porrfilmsestetik som genomsyrar LaChapelles bilder – visserligen ironiskt, men ändå samma gamla sexualiserade blickar. Det är intressant en stund att se fotografen göra något av den expliciteten, men i längden håller det inte och jag kommer på mig själv med att bli desto mer imponerad av de bilder som visar människor flytande i vatten. Vanliga människor, unga och gamla, tjocka och smala, tämligen påklädda. Där finns en helt annan skönhet, långt bort från inoljad hud och blixtblänk.

Tom of Finland på Kulturhuset

Det pågår, kopplat till Pride, en utställning på Kulturhuset med Tom of Finlands bilder. Vi snackar blyertsteckningar på muskulösa män med enorma kukar som gärna har avancerat gruppsex.

Lite hyfsat intressant sådär. Men inte särskilt. Det är så otroligt verklighetsfrämmande, stiliserat, leker med 50-talsbildideal. En aning häftigt att det är den tidens snitt på illustrationerna, men bara män. Men ärligt talat. Man fattar grejen ganska fort.

Body Worlds på Tom Tits

Varför vill ”man” se en utställning med anatomiska dockor, gjorda av människokroppar – dessutom i modern tid? Jag vet inte, jag har bara en tendens att dras till sådana gränsupplevelser. Och först, inne på Body Worlds, blir jag förvirrad. Sedan ordentligt illa berörd. Jag vet inte om jag vill se någons hjärna och veta att det är någon död människas hjärna – eller könsorgan – eller njurar – hur ”plastinerade” de än är. Det är jobbigt. Men det övergår i någonting annat. Häpnad. Vördnad. Inför hur vi fungerar – och ATT vi fungerar. Tills sist ser jag på allting än en gång, både hela kroppar, enstaka organ, en gravid kvinna med magen uppskuren så att fostret syns, foster från pyttesmå till nästan färdiga att födas…

och det känns vackert. En ovanligt kraftfull anatomilektion. Men jag förstår om alla inte kan dela den uppfattningen.

Sally Mann på Fotografiska

Första gången jag såg Sally Manns bilder ställas ut var i London, 2010. Jag minns det med bävan, det var en stor upplevelse. Så självklart skulle jag traska till Fotografiska och se en liknande, men inte helt likadan utställning.

Här möter vi många olika faser av Manns verksamma liv. Bilder på hennes neurologiskt sjuke man. Utlämnande, snudd på barnpornografiska foton av hennes barn. Ruttnande kroppar, fotograferade på ett rättsmedicinskt träningscenter. Unga kvinnor. Äldre kvinnor. Djurhud. Djurben. Självporträtt.

Jag störs lite av det kontroversiella draget i Manns bilder – att hon söker sig till lik och nakna barn är inte så himla smickrande – men jag slås ned helt av nästan varje bild. Estetiken. Kraften. Det är bara med en hårsmån som jag låter bli att köpa båda böckerna med Manns bilder i museishopen – och det ångrar jag nu.

Fotografiska har just nu också en utställning med bilder av och om Strindberg. Helt klart värd ett besök, även den.

/Tekoppen

Att dekorera en hall

Inplastade lik – här kommer jag!

Sebastian Nilsson Lindberg, din bokning är bekräftad

Skriv ut

Tack för att du har bokat biljetter på ticnet.se

Bokningsnummer: — Se din bokning på Mitt konto

Gunther von Hagens BODY WORLDS - 2012-07-22 10:00

Tom Tits Experiment, SÖDERTÄLJE

• Biljetter× 2
• Visa bokningsdetaljer

• TOTAL340.00 SEK

Munch 2.0

Besök på Fotografiska

Idag har jag varit på fotografiska museet och sett utställningen med bilder av Robert Maplethorpe. Väldigt estetiskt och stilrent, han var helt klart en mästerfotograf. Samtidigt blir det lite tråkigt i längden att så många av bilderna är explicit sexuella. I sådan mängd blir det lite… avtrubbande. Och särskilt kul att alla texter till bilderna framhäver att Maplethorpe var sååå mycket mer än sexuell fotograf, samtidigt som de bilderna är väldigt överrepresenterade.

Efter Maplethorpe följer en utställning av Jaqueline Hellman. Här blir det riktigt obehagligt. Utställningen består av bilder på en anorektisk, självskadande tjej och det finns mängder med bilder på hennes ansikte med sondslag och hennes mer eller mindre färska ärr/skärsår. Vad själva poängen är med utställningen förstår jag inte riktigt för det är inte direkt bra bilder och det finns absolut inga fler dimensioner än den rent dokumentära. Dessutom tycker jag att museet kunde ha varit mer tydliga med att förvarna om de ganska starka/upprörande bilderna. Jag som är f.d. anorektiker och självskadare mådde INTE bra av utställningen och gick snabbt därifrån. Tyvärr hade jag redan hunnit se ganska mycket och jag är fortfarande illa berörd.

Eleanor Coppolas utställning var ganska tråkig. Övriga (Ja, inklusive Liu Bolin) skippades p.g.a. akut trötthet och hunger.