Solkatter IV

Kattlycka är en biabädd

När vi hade övernattande gäst här och därmed en gästmadrass på golvet insåg vi att den där madrassen var extremt populär som kattsäng. Det kändes grymt att ta bort den utan att ersätta med något likvärdigt – stort, mjukt, mysigt.

Sagt och gjort. Efter en stunds surfande på Blocket hittade vi någon som ville sälja den här biabädden med lurvigt överdrag. Blev den en framgång? Om! Det ligger så gott som alltid minst en katt i den och det märks att de diggar den. Miso, som annars gärna smiter undan när vi närmar oss, ligger liksom lite för bekvämt för att orka sticka bara för att vi går fram och tillbaka.

Så nu har katternas sömnstunder, tvättningar av varandra och brottningsmatcher fått en naturlig spelyta. Med på bilderna är också Lucys lila kompis-orm Bengt Martin. Ibland sätter hon sig med honom i munnen på dörrmattan och gnäller riktigt hjärtskärande. Men det är en helt annan historia…

 

Solkatter II

Solen skiner och det älskar katterna. Dessutom har vi en madrass på golvet som inte var menad för dem utan för en övernattande människa, men som de har tagit till sig i sådan mån att den får ligga kvar. Alla tre kan ligga i en enda hög och nu har jag fått de första närbilderna någonsin på Miso – annars sticker hon så fort hon ser kameran, men i solsken på en mjuk madrass kan till och med hon våga vara lite lat…

Solljus Lucy

Vannis, 1997-2013

De här fine kattherren kom in i mitt liv för många år sedan. Jag var elva år och skulle få skaffa katt. Mina föräldrar tyckte att jag själv kunde hitta den katt jag ville ha, så jag lusläste annonssidan i DN och ringde till olika annonsörer. Jag hade bokat en nougatfärgad kattunge – det där med nougatfärgad lät så fint tyckte jag – men kunde inte sluta läsa annonserna.

En morgon stod det något i stil med ”Kastrerad 2-årig hankatt. Svart och vit. Social. AVLIVNINGSHOTAD”. Jag ringde genast upp och åkte dit samma dag med min mamma. När vi klev in i hallen lade sig Vannis, som katten hette, ner på golvet framför oss och visade magen. Vi var kära.

Vannis ena ägare hade blivit allergisk och försökt hitta hem åt honom i ett halvår, men alla som sade att de skulle ta honom skaffade kattungar istället och det gick inte längre för den allergiske ägaren att ha honom kvar.

Vi tog med honom hem direkt och efter det bodde han kvar hos oss – tills igår, då han fick somna in, sexton år gammal. Med halvtrasiga njurar, en stor benknöl under hakan, pälsproblem, hudproblem och 4,5 kilo tunn istället för sina normala 7 kilo. Han var ett skelett med fet päls. 

Vannis hade ett mjauande som inte lät kattigt. Han lät alltid ”määäääää, määääää” och klagade allmänt över livets jävlighet. Särskilt de sista åren. Han var länge utekatt, men hade en tråkig tendens att börja slåss med alla andra katter. Det gick väl någorlunda an så länge han var ung och stark, men när han blev äldre fick han skador så fort vi släppte ut honom. Det blev för många veterinärbesök och han fick vara innekatt, men trivdes aldrig med det.

Nu har han lämnat det här livet, liggandes på sin röda favoritkudde.

Sov gott Vannis

Spökkatt

Miso är inte längre en oklappad katt

Att Miso och Tom är kära i varandra är ingen nyhet, men idag var faktiskt tredje dagen på rad som min sambo lyckades klappa Miso. Startskottet kom i måndags. Hon kom och lade sig nära honom och han fick känslan av att hon inte skulle springa iväg om han rörde henne, så han satt och klappade henne hur många minuter som helst – tills jag kom för nära och hon sprang. Det hela upprepades igår – och idag.

Miso är alltså 5 år gammal och vad vi vet har hon aldrig varit klappbar förut. Vi hade så smått ställt in hos på att hon inte var en klappbar katt. Samtidigt har det alltid känts som att hon egentligen inte är en skygg katt utan en mycket nyfiken, framåt liten dam – som bara har hållit distansen till oss människor. Och den distansen kvarstår kanske livet ut på vissa områden, men numera har hon i alla fall upptäckt att mänskliga händer kan vara ganska så trevliga!

Kattframsteg

Lucy är Lucy. Vild och galen och ADHD. Men hon har också börjat ligga mer och mer i vår närhet och verkar njuta ännu mer av att kela.

Miso springer runt och kuttrar och är nyfiken, hittar hela tiden nya ställen att vara på och är helt klart väldigt rastlös och uppmärksamhetstörstande. Men vi får inte komma för nära. Det är de andra katterna som gäller och där blir det ingen riktig fart. Miso är för översittande mot Lucy för att leka jämlikt och Tom är för slö. Med laserpekare går det däremot utmärkt att leka med Miso. Hon gillar att jaga röda prickar, även om hon nog förstår att de har sitt upphov hos oss…

Tom är inte så leksen av sig. Han kan slå lite på en pinne om vi viftar med den, men verkar då snarare arg än lekfull.

Men nu har vi köpt en liten studsboll. Och plötsligt springer inte bara Lucy runt och studsar utan även Miso – och Tom! Fast han springer inte, men sitter fascinerat och slår till den för att se vad som händer. Och när den stannar så är tassen där igen.

Och igår blev jag alldeles varm i mitt katthjärta när jag gick in och satte mig vid mitt skrivbord. I sängen bredvid låg nämligen Miso och Tom och medan jag kollade Facebook så tvättade Tom grundligt Miso som spann högljutt. Jag har aldrig hört henne verkligen spinna. Och hon såg väldigt nöjd ut och Tom såg väldigt kär ut.

Och ungefär så fint kan det vara att adoptera katter.