Att gilla eller älska

Det är en så milsvid skillnad mellan de där böcker/låtarna/filmerna som en tycker är bra och de som en aldrig slutar tänka på, prata om och tipsa om. Jag kan komma på ett antal böcker/låtar/filmer som verkligen har skapat den reaktionen hos mig. Filmer jag ser om tio gånger. Böcker jag ställer på personale-tipsar-hyllan på bibblot och som jag försöker övertala alla att läsa. Musik jag kan höra hur många gånger som helst, och som jag blir överlycklig om någon gillar. 

En del av de här böckerna/låtarna/filmerna har hängt med i många år, men det tillkommer också nya med jämna mellanrum. En del av de gamla nöts ut, men påfallande många tål tidens tand och årens gång och ålderns inflation etc.

Jag tänker t.ex. på Angels in America, som tv-serie och som pjäsmanus. Jag tänker på Hjalmar Söderberg, massa låtar av Thåström, Tranströmers diktsamlingar. Det allra härligaste är ju att alla de här verken bygger upp mig. På något sätt formar vi ju bilden av vilka vi är utifrån vad vi tycker om. Och det kommunicerar vi till andra genom att försöka få dem att se oss via det vi gillar och ogillar.

Eller?

Ny musikkärlek

Jag har många musikkärlekar. Cohen, Spector, Hyvönen, Järvinen, Brun, Winnerbäck, Kent, Morissette, R.E.M., U.N.P.O.C, Scattergood, The Ark… och många, många fler. Och nu har jag en helt ny! First Aid Kit. Jag upptäckte denna folkpopduo via deras livecover av Patti Smiths ”Dancing Barefoot”. Sedan har jag lyssnat vidare. Litegrann bara. Men redan den första av deras egna låtar som jag lyssnade på, The Lion’s Roar, var så underbart beroendeframkallande att den har spelats i mina högtalare säkert 10 gånger det senaste dygnet.

Att vara nyförälskad är alltid lika härligt! Oavsett genre.

Tre serienovellsamlingar av Anneli Furmark

Anneli Furmark – Jamen förlåt då

Anneli Furmark – Labyrinterna

Anneli Furmark – Amatörernas afton

Dessa tre serienovellsamlingar av Anneli Furmark läste jag med så kort mellanrum att jag, i efterhand, inte riktigt vet vilken som var vilken. Men jag minns en del av berättelserna. Furmark har en tendens att hitta ganska vardagliga, men ändå speciella situationer och sedan skildra dem med en stilla dramatik som aldrig blir övertydlig eller överdriven. Jag gillar Furmarks sätt att berätta, både i ord och i bild. Nu när jag läst fyra av hens seriesamlingar kan jag konstatera att detta är ett av de namn i svensk samtidsseriekonst som jag ser mest fram emot framtida titlar ifrån – just för att både visuell och textuell gestaltning är så mitt i prick.

Betyg: 7/10

Serieantologin Samtidigt

SAMTIDIGT INNEHÅLLER SERIER AV ETT ANTAL SVENSKA SAMTIDA SERIESKAPARE OCH FÖR ATT VARA EN ANTOLOGI ÄR KVALITETEN GENOMGÅENDE VÄLDIGT HÖG. ETT ANTAL BIDRAG ÄR RIKTIGT BRA, DE FLESTA ANDRA ÄR BRA, BARA EN ELLER ETT PAR NÅR INTE UPP TILL SAMMA STANDARD. HELT ENKELT EN BRA INGÅNG TILL SVENSKA SAMTIDSSERIER.

Fakta om antologin

ANNELI FURMARK – FISKARNA I HAVET

EN SERIEROMAN OM EN UNG KVINNA SOM HAMNAR PÅ EN FOLKHÖGSKOLA, PÅ KONSTSKURSEN. HON BLIR VÄN MED EN KLASSKAMRAT, IRENE, SOM HAR MINST SAGT SKIFTANDE HUMÖR. OCH DE BLIR MER ÄN VÄNNER. DE BLIR ÄLSKANDE. SAMTIDIGT KAN HUVUDPERSONEN INTE RIKTIGT VETA VEM HON ÄR. VILL HON HELST VARA MED IRENE ELLER MED DEN ÄLDRE GÄSTLÄRAREN? OCH VILL HON SYSSLA MED KONST, ELLER TRIVS HON GANSKA BRA MED SITT JOBB SOM VÅRDBITRÄDE? STÅR HON UT MED IRENE? ÄLSKAR HON HENNE VERKLIGEN? FRÅGORNA ÄR MÅNGA, SVAREN FÅ. DEN ENSIDIGA EPILOGEN SÄGER INTE MYCKET OM HUR DET ”GICK”. MEN DENNA DRAMATISERADE FIKTIVA DAGBOK ÄR VÄLTECKNAD MED BRA TEXTINNEHÅLL. EN GIVANDE SERIEROMAN, MEN KANSKE NÅGOT FÖR STILLSAM FÖR SITT EGET BÄSTA, ÄVEN OM FURMARKS CHARM LIGGER JUST I DET VARDAGLIGA.

Betyg: 7/10

Niklas Rådström – De onda

Niklas Rådströms pjäs De onda från 2006 är en berättelse om de två tioåringar, Jon och Robert, som i början på 1990-talet dödade en tvåårig pojke i Storbritannien. Rådström frågar sig egentligen inte varför det skedde, men han skildrar hur, utifrån förhör som hållits med pojkarna. Därmed blir det också en berättelse om hur det kan vara att faktiskt ha dödat ett barn och att själv vara ett barn, om än sett från utsidan. Detta är en stark pjäs, det är omöjligt att inte gråta. Rådström kan vara lite väl övertydlig i de partier där kören vänder sig direkt till publiken, men detta är alltjämt en pjäs som alla med intresse för mänsklighet (ibland förväxlat med ondska) bör läsa. Jag skulle gärna se Rådströms pjäs uppsatt, men i brist på föreställning så är själva manuset ren dynamit.

Betyg: 8/10

Inger Alfvén – Berget dit fjärilarna flyger för att dö

Den här boken försökte jag läsa när jag var kanske 16 år men jag tyckte att den verkade tråkig och gav upp ganska genast. Förra året köpte dock både jag och sambon varsitt ex av Alfvéns bok. Sambons ex började jag läsa när vi besökte hans uppväxtort där delar av hans bokuppsättning fortfarande befinner sig. Jag kom några kapitel och ville läsa vidare så starkt att jag blev förtvivlad när boken visade sig vara obefintlig i min packning på bussen hem. Som tur var hittade jag mitt eget ex i bokhyllan och hann åtgärda den o(färdig)lästa boken innan 2011 tog slut.

Berget dit fjärilarna flyger för att dö är berättelsen om en medelålders man med en fortskridande, i längden dödlig muskelsjukdom, gissningsvis MS eller kanske ALS – det framgår inte och är väl egentligen inte viktigt. Det viktiga är att mannen bor på vårdhem sedan hans sambo hittat en ny partner och blivit gravid. Själv fick han aldrig några barn. Han sitter i sin rullstol, blir bytt på, har kateter och vet att han snart ska dö – men inte HUR snart. Han har ingen makt över sitt eget slut. Han har försökt ta livet av sig, men räddats av sambon och vården. Nu är hans enda hopp en kvinna som engagerar sig i dödshjälpsdebatten. Hon har lovat att ta hans liv, men när? Hon vill intervjua honom först och vara säker på att han verkligen har bestämt sig. Och dagarna går. Månaderna. Och hann vill ju bara dö! Eller egentligen vill han ju inte det. Egentligen vill han att kvinnan som ska döda honom ska älska honom istället. Tillbringa hans sista tid med honom. Men det är inget alternativ. Är döden då det enda alternativet?

Alfvéns språk är snårigt, komplicerat och mycket som sägs är gåtfullt, saker dubblerar sig och blandas samman, huvudpersonen rymmer andra existenser (Kraken, den oinbjudne) och i hans barndomsminnen tycks jaget vara identiskt med Pojken som jaget iakttar. Jag gillar det. Att inte alltid förstå allting. Och jag gillar att Alfvén är så snårig även i innehållet, den infekterade frågan om liv, död och makt. Dödshjälp. Alfvén ger inga svar. Jag sitter och både önskar att huvudpersonen ska få sin vilja igenom och önskar att han istället kunde få en värdig fortsättning på sitt liv som sjuk. Jag läser om en vård jag själv tar del i. Får se det från vårdtagarens inre. Det berikar. Trots att, eller kanske för att, vare sig huvudpersonen eller andra inblandade är särskilt sympatiskt beskrivna. Och på slutet gråter jag en skvätt, det erkänner jag villigt. Slutet som både är bra, poetiskt och lite för bra, lite för poetiskt, kunde ha slutat några meningar tidigare.

Som sista bok 2011 var det här en stor upplevelse.

Betyg: 7/10

Två diktsamlingar av Nils Ferlin

Jag har ett projekt där jag försöker läsa olika poeters samlade dikter. Nu är turen kommen till Nils Ferlin. Tidigare har jag läst hans två första diktsamlingar, En döddansares visor och Barfotabarn, men jag mindes inte mycket och ville därför läsa om. Nu kan jag konstatera att det är två ganska olika diktsamlingar – åtminstone skiljer sig mitt intryck väldigt mycket åt. En döddansares visor är i mina ögon helgjuten, riktigt bra, välrimmad och fyndig med döden alltid närvarande. Barfotabarn innehåller några få träffsäkra dikter (som också är mycket kända) men den stora massan dikter här känns mest som torrtugg, trött rimmande utan egentligt innehåll. Nu ser jag fram emot att undersöka om de senare diktsamlingarna är av samma kaliber som den första, eller som den andra!

Hanna Stenström – Långvårdsliv

Jag kanske är den enda som tänker så, men samtidigt som jag inte alls har någon lust med att bara skriva om det som alla andra läser och recenserar – jag vill ha mina klassiker, bortglömda antikvariatsböcker, smala titlar. Lite Alfhild Agrell och diverse nutida som inte blivit (tillräckligt) uppmärksammat. Men ibland tänker jag ändå, när jag ska köpa en bok eller välja läsning, att jag styrs av vad jag tror att den här bloggens läsare är intresserade av. Och nu har jag fått ett bevis på varför det inte spelar någon roll.

Jag har ju en god vän vars mor gick bort och efterlämnade massor med böcker. En del av dem har jag och vännen hunnit gå igenom och ett par tre flyttkartonger med böcker har hamnat i mitt källarförråd. En av de böcker som följde med till Råcksta, och en av väldigt få som fick följa med upp i lägenheten direkt, heter Långvårdsliv. En diktsamling från 1989. Debutbok som sedan aldrig följts upp skönlitterärt, även om författaren Hanna Stenström – som är präst – har skrivit en fackbok om islam och kristendom samt suttit i redaktionen för en religionsvetenskaplig antologi. Långvårdsliv finns i nuläget i ett enda exemplar inom Stockholms Stadsbibliotek så chansen för att bara råka snubbla över den är försvinnande liten. Men det gjorde jag. Och mitt intresse för att läsa både skönlitteratur och facklitteratur om vårdyrken och omsorg gjorde att den blev min läsning nu i veckan.

Detta är utsökt poesi, ofta på orimmad vers. Det mesta handlar om Stenströms sju år inom långvården, den tidens äldrevård. En skilsmässa finns också med och de religiösa referenserna är ymniga. Det stör mig lite, men mest blir jag helt tagen av det allvarliga men livsbejakande innehållet parat med en superb språkkänsla. En av mina största läsupplevelser i år.

Betyg: 9/10

Li Österberg & Patrik Rochling – Skaparens folk

I tredje serieboken om Johanna står hennes första flickvän, Klara, i fokus – men Johanna och andra karaktärer finns förstås med på ett hörn. Klara kommer från en frikyrklig familj och har aldrig kommit ut. Nu studerar hon till präst men är lika lesbisk som innan. Det är Klaras värld vi kliver in i och den är gestaltad med känsla och varsamhet i både manus och tecknarstil. Österberg och Rochling verkar vara ett riktigt par när det kommer till skapande, skrivande, sökande. Jag gillade de två första böckerna om Johanna (och Klara) men det här är en ännu bättre bok. Dessutom är Rochling riktigt bra på att ta upp tidigare trådar och spinna vidare på dem på ett sätt som gör att det finns ännu mer att spinna vidare på längre fram. Att jag vill fortsätta läsa, särskilt som karaktärerna är en sådan blandning av odrägliga och sympatiska. Bra manusskrivande. Bra tecknat. Underbar kombination.

Betyg: 8/10