Radiodokumtär-tips

P1 dokumentär är en guldgruva. Jag har inte hunnit gräva så djupt i den (än!), men vill tipsa om dokumentären Mormonernas barn. Vi får möta Melinda, uppvuxen i en mormonfamilj, som har valt bort familjens tro och lever med en kvinna. Även hennes mamma har tagit avstånd från tron, men lever fortfarande tillsammans med pappan.

Det som skulle kunna bli ännu en sorglig berättelse blir nämligen något helt annat. Pappan, som går omkring och hoppas att hans vilsesprungna familjemedlemmar ska komma hem till den rätta tron igen så att de alla kan återförenas i himlen, får nämligen komma till tals en del. Han berättar precis hur han ser på saken, men utan hat, med bara en hel del kärlek till sin familj och en genuin vilja att förstå deras liv och val, samtidigt som han har sitt sätt att se på världen.

Det är väldigt fint. När han berättar om att han åkte till Stockholm för att stå bredvid och heja när Melinda gick i Pride-paraden. När Melinda och han gnabbas lite, han säger att han önskar att hon ska bli mormon igen, hon säger att hon önskar att han ska bli homosexuell.

Det är bara så nära och ömsint skildrat, alla inblandade med respekt för dem. Och avsnittet från ett läger för mormoner som söker någon att gifta sig med är rena skräckupplevelsen. ”Boys, you are here today to bless the girls. Girls, you are here today to be blessed by the boys”. Brr!

Om andra P1-dokumentärer är så här bra så ser jag verkligen fram emot dem. Allihop.

Såhär vackra kärleksbrev skrevs bara av författare på 1920-talet

“I composed a beautiful letter to you in the sleepless nightmare hours of the night, and it has all gone: I just miss you, in a quite simple desperate human way. You, with all your un-dumb letters, would never write so elementary a phrase as that; perhaps you wouldn’t even feel it. And yet I believe you’ll be sensible of a little gap. But you’d clothe it in so exquisite a phrase that it would lose a little of its reality. Whereas with me it is quite stark: I miss you even more than I could have believed; and I was prepared to miss you a good deal. So this letter is just really a squeal of pain. It is incredible how essential to me you have become. I suppose you are accustomed to people saying these things. Damn you, spoilt creature; I shan’t make you love me any the more by giving myself away like this – But oh my dear, I can’t be clever and stand-offish with you: I love you too much for that. Too truly. You have no idea how stand-offish I can be with people I don’t love. I have brought it to a fine art. But you have broken down my defences. And I don’t really resent it.”

— Vita Sackville-West, ur ett brev till Virginia Woolf daterat 21/1 1926

Märklig manga – Gravitation 1-3

”Gravitation” är den mest populära manga som skrivits inom ramen för shonen-ai (kärlek mellan unga män). Av 12 skrivna delar finns bara 11 översatta till svenska. Författarinnan heter Maki Murakami. Böckerna utkom ursprungligen mellan 1996 och 2002. De har också blivit animé. 

Jag har just läst del 1-3 och har 4-6 liggande på nattduksbordet. Så vad handlar ”Gravitation” egentligen om? Shuichi är en ung man som går på gymnasiet med usla betyg och har ett eget litet syntband, Bad Luck. En dag träffar Shuichi en dryg, otrevlig och väldigt blond ung man i en park. Trots att han framstod som ganska så elak kan Shuichi inte glömma honom.

Mannen visar sig vara Eiri Yuki, känd författare som skriver romantiska manga-böcker – mycket populära bland unga kvinnor. Självklart träffas Shuichi och Eiri igen. Shuichi blir Kär. De blir typ Ihop.

Så långt allt väl. Men inte nog med att Eiri fortsätter att vara en arrogant jävla skitstövel. Först nästa-våldtar han Shuichi och försvarar sig med att ”Jag satte ju inte ens på dig”. Sedan våldtar han Shuichi ”fullt ut” (om det nu någonsin går att gradera våldtäkter hierarkiskt). Sticker Shuichi nu? Nej, han säger att det gjorde ont och att han inte ville – men det var skönt och han är lika kär.

Sedan försöker Eiris bror våldta Shuichi. Och om denna bror säger författarinnan själv att han är en ännu värre sadist än Eiri och att det gör henne upphetsad. Eh? Vänta nu…

Varför är världens mest kända homo-manga en berättelse om ett väldigt destruktivt förhållande med våldtäkter? Varför framstår detta som acceptabelt och fint? Varför framställs Eiri som mystisk och spännande? Han är ett s-v-i-n. 

Jag kanske bara inte förstår mig på sådant här – men jag hoppas verkligen att det inte fortsätter i samma stil. Grundtonen är redan extremt förkastlig.

Morrande Tekopp

För dig naken – dokumentär

 

Lars Lerin är en konstnär född 1954. En bit in på 2000-talet hade han tagit sig ur ett långvarigt missbruk av alkohol och tabletter och bestämt sig för att hitta kärleken. Hans guddotter Sara Broos, som har känt honom hela sitt liv, bestämde sig för att filma när en man han hade flörtat med på Skype kom till Sverige från Brasilien.

Problemet var att Manoel, kallad Junior, inte kunde något annat språk än portugisiska. Kommunikation med ord var omöjligt förutom att sakta, ord för ord lära sig varandras språk. Kommunikation i form av blickar och beröring var desto mer talande, som också framgår tydligt i Broos dokumentär.

Så får vi följa dem, Junior och Lars, under tre års tid. De lär känna varandra, de separerar, de flyttar ihop igen, de gifter sig. Junior lär sig svenska och försöker hitta en plats i Sverige. Lars är en främling när de besöker Brasilien. Och kameran finns med, dokumenterar, kommer nära.

Ofta talar Manoel rakt in i kameran på portugisiska, utan att det textas. Som att det är meningen att vi inte ska förstå vad han säger efter så många scener där vi ser honom inte förstå, där Lars talar om honom och vi som tittare vet vad han menar, men inte objektet för samtalet.

Visst blir det en märklig balans. Den äldre svenske mannen och den yngre latinamerikanske mannen. Är det kärlek? Ja, varför inte. Broos avstår från att spekulera, hon bara visar det som äger rum. Om tittaren vill tolka in att Manoel helt enkelt är på jakt efter en bättre tillvaro och att Lars vill ha någon som är i ett underläge (åtminstone geografiskt), då går det helt klart att göra.

Men det går också att se ”För dig naken” som ett porträtt av den fantastiska, väldigt nakna och inte alltid särskilt vackra kraft vi kallar kärlek. 

Breakfast on Pluto – boken

Jag skrev om filmen Breakfast on Pluto redan 2009 och var otroligt förtjust. Det håller i sig – jag har sett om filmen ett antal gånger och älskar den mer och mer. Att den byggde på en bok av Patrick McCabe har jag vetat hela tiden och jag har haft boken i min ägo i ett par år, men först nu läste jag den. Mycket tog det nog emot att jag visste att den är väldigt olik filmen. Och det är den. Otroligt olik.

Visst finns det tragikomik i filmen, men trots allt allvar så har den ändå en varm humor som gör den möjlig att inte bara utstå utan hals över huvud älska. Boken, däremot, är extremt mörk. Här kallas huvudpersonen inte Kitten utan Pussy och hon är en ganska så bitter person som har suttit inspärrad på mentalsjukhus den tid hon inte har prostituerat sig.

I filmen hittar hon sin mamma till slut, mamman som en gång övergav henne som nyfödd efter att ha blivit våldtagen av en katolsk präst. I boken är och förblir det en ouppnåelig dröm. I filmen hittar hon fram till sin pappa till slut och han överger henne inte på nytt, trots att bybornas hat mot den där transpersonen som har flyttat in i prästbostaden leder till en nedbrunnen kyrka. I boken förlåter hon aldrig pappan och istället är det hon själv som drömmer om att tända eld på kyrkan.

Hon tänder inte eld på kyrkan, men väl på en kvinnas hår. Hennes bästa vän Charlie, som hon i filmen bildar en stjärnfamilj med, har också ett helt annat öde. Så gott som allt är annorlunda. Magin från filmen finns inte här, det kan jag genast konstatera. Men hur mycket det än tar emot i början att insupa den svärta som boken innehåller så uppskattar jag boken mer och mer för varje sida. Dess tendens att spåra ur när huvudpersonen gör det. Dess mångfald av tonlägen, rösten hos någon som aldrig har hittat en egen röst. Växlingarna mellan olika pronomen.

Framför allt känns filmen ganska falsk i jämförelse. Att vara transperson och prostituerad nordirländare mitt under konflikten kunde sannolikt inte vara särskilt humoristiskt. Jag fortsätter att gilla filmen – men jag uppskattar boken också, av helt andra skäl.

Djuna Barnes – Damernas almanacka (Ladies Almanack)

 

Så har jag, till sist, läst Djuna Barnes ”Damernas almanacka” som kom ut 1928 – samma år som Radclyffe Halls ”The Well of Loneliness” (”Ensamhetens brunn”) och Virginia Woolfs ”Orlando” (samt D. H. Lawrence’s ”Lady Chatterley’s Lover” / ”Lady Chatterleys älskare”, men det är en helt annan genre). Jag insåg plötsligt att den finns på mitt bibliotek och att den ännu var oläst – helt klart något att åtgärda!

”Ladies Almanack” trycktes i 500 ex och gavs ut under pseudonym – den utkom dock med namn under författarinnans livstid, men det var först 1972. Jag visste att temat skulle vara lesbisk kärlek, men jag trodde inte att denna kärlek skulle beskrivas riktigt så oförblommerat som sker, för här är det inget tvivel om att det handlar om sex och aktiviteterna mellan kvinnorna beskrivs förvisso i metaforer, men ändå väldigt målande.

Det här är språkglädje på en extrem nivå – jag har ännu inte läst det engelska originalet, men däremot en otroligt väl utförd svensk översättning av Elisabeth Zila. Jag tror inte att jag skulle greppa så mycket på engelska, med tanke på arkaiserandet och alla lustiga engelska synonymer, men jag är definitivt glad över att jag till slut har läst ”Damernas almanacka” – och ännu mer Djuna Barnes-tokig än efter ”Nattens skogar” (läs min hyllning här). 

Efterordet, av Ingrid Svensson, är också extremt informativt och visar vilka verkliga förebilder som fanns – däribland Gertrude Stein och Alice B. Toklas. Det är en spännande parisisk lesbisk värld som målas upp. 

På svenska är ”Damernas almanacka” utgiven på Hypatia förlag. På engelska finns texten fritt tillgänglig till exempel här, men då utan Barnes underbara illustrationer. 

Jag undrar förresten om låten Djuna av Frida Hyvönen handlar om Barnes. Någon som vet?

Transböcker!

HBTQ-boklistan är under (ständig) uppbyggnad. Nu tänkte jag prova ett nytt grepp, nämligen att göra mindre listor över vissa delar av HBTQ-spektrat (och på sikt kanske även över genremässiga spektran).

Först ut är en lista över alla titlar på listan som har ett specifikt trans-tema. Allmänna böcker om HBTQ/LGBTQ som även tar upp trans finns alltså inte med. Däremot har inte bara böcker som rör transsexualism kommit med, utan allting på något sätt trans samt allt om intersexualism. 

Nu kanske det är enklare för alla därute att se om någon titel fattas? I så fall, sätt igång och kommentera!

Antologier

• Det är vår tur nu!  - att vara trans i en tvåkönsvärld. 2011. Antologi med självbiografiska texter om trans, intergender och annat icke-cis, från RFSL:s projekt Transit. 

Romaner, poesi, novellsamlingar, seriealbum och faktaböcker

• Bechdel, Alison – Dykes To Watch Out For. 1993-2008. Seriesvit om främst flator, men även en del trans. Finns i elva olika böcker samt samlingsverket ”The Essential Dykes to Watch out For”. Finns en komplett samling påbörjad där dock bara 1 av 2 volymer har givits ut.
• Bondestam, Maja – Tvåkönad. Studier i den svenska hermafroditens historia. 2010. Idéhistorisk studie av intersexuella i Sverige från 1600-1900.
• Bremer, Signe – Kroppslinjer: kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. 2012. Avhandling om transexuellas berättelser.
• Brändemo, Immanuel – Trollhare: ur en bokstavsvuxen transpersons ordgarderob. 2012. Om trans och annat.
• Eugenides, Jeffrey – Middlesex. 2002. Om intersexualitet.
• Glodeck, Marianne – En station från paradiset. 2009. Queer/trans/gay.
• Haddon, Mark – A Spot of Bother/Utslag av oro. 2006. Roman om en familj med en homosexuell son. Även en ftm-kille nämns i ganska osmickrande ordalag.
• Holm, Elvira Birgitta – Drakvinter. 2000. Om sorg och trevande kärlek mellan tjejer, varav den ena dör och den andra har svårt att trivas som tjej. Sorglig men fin.
• Holm, Elvira Birgitta – Zip. 2004. Ambitiös ungdomsbok om bi-, trans- och homosexualitet. Kanske lite väl mycket som klämts in, men rolig.
• Kerfstedt, Amanda – Reflexer. 1901. Sveriges första bok om transvestism.
• Levén, Eli – Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats. 2010. Homo/trans.
• Levithan, David – Ibland bara måste man (Boy Meets Boy). 2003. Highscool-dramakomedi med HBTQ-tema. Charmig och rolig. En transkaraktär. 
• Mootoo, Shani – Kaktusen blommor om natten (Cereus Blooms at Night). 1996/1999. Roman där en person är trans.
• Murakami, Haruki – Kafka på stranden (海辺のカフカ – Umibe no Kafuka). 2002/2006. Roman där en person är HBTQ (homosexuell eller transsexuell, oklart vilket.)
• Nilsson, Johanna – De i utkanten älskande. 2005. Om flera karaktärer, varav en transperson.
• Sandhagen, Ingrid – Den jag är. 2001. Osannolikt dålig ungdomsbok om transsexualitet och lesbiskhet.
• Somer, Mehmet Murat – Profetmorden : en hop-çiki-yaya-deckare (Peygamber cinayetleri]. 2012 (svenska översättningen). Deckare med en transdetektiv.
• Somer, Mehmet Murat – Lustmordet : en hop-çiki-yaya-deckare (Buse cinayeti). 2013 (svenska översättningen). Deckare med en transdetektiv.
• Stéenhoff, Frida – Blott ett annat namn för ljus. Innehåller en transnovell från 1911.
• Wahlin, Sanna – När jag letar efter Max. 2007. Om en ung kvinna som börjar forska i sin morbrors öde – han var en av de första i Sverige som fick könskorrigerande vård (ftm).
• Widqvist, Noah – Att springa. 2007. Trans.
• Widqvist, Noah – Jag får vara den jag är när jag inte blev som jag skulle. 2010. Trans.
• Wittlinger, Ellen – Parrotfish. 2007. Ungdomsbok på engelska om en ftm-transsexuell ung kille.
• Woolf, Virginia – Orlando (Orlando). 1928. Queer historia om en man som blir kvinna.
• Yoshimoto, Banana – Kitchen (キッチン). Långnovell där en av de viktigaste karaktärerna är post-op mtf-transsexuell.

Sådant jag sysslar med

Låter mig tömmas på fem rör blod eftersom jag fick hem remiss för prov av HIV, hepatit a/b/c, blodfetter, könshormoner och massa annat. Förberedelse inför hormonbehandling även om jag inte ens är säker på att jag får det, så ärligt talat vet jag inte riktigt varför proverna tas just nu, men jag tackar inte nej. (18 april ska jag få ett definitivt svar på om jag får genomgå ”könskorrigerande behandling”.)

Försöker lyckas jobba på jobbet. Det pågår stambyte med förfärligt oljud så vi kan inte vara på våra kontor och knappt ha öppet. Köket är under avfuktning efter fuktskador så vi sitter allihop i ett stort rum som är både kök och kontor. Massa bärbara datorer och härlig laganda, men lite förvirrat.

Börjar se slutet på kursen om ”Användare och informationspraktiker i digitala miljöer”, som ju ska åtföljas av en annan digitala-bibliotek-kurs. Den här är klart intressant om än på en något ljummen nivå. Och så går den ut på dels grupparbete i ett läge där vi knappt börjat kursen och de flesta inte lyckats få tag på litteraturen (yippie), dels på diskussionsinlägg – varje person i en kurs på över 30 pers ska skriva 2 frågor och svara på 2, per vecka, så det blir mycket att läsa. Gurk!

Jag har i alla fall gått ner på halvfart i skolan, lite halvofficiellt och förhoppningsvis fungerar det smidigt. Det där med att alltid leva på mycket mer än 100 % tar ut sin rätt i längden nämligen.

Till en kurs som jag går lite vid sidan av de två jag måste läsa den här terminen, om skolbibliotek, har jag läst en enormt intressant bok, ”Textflytt och sökslump” av Alexandersson och Limberg. Skrämmande men medryckande om hur svårt elever från ettan till sista året i gymnasiet har för att söka (och använda) information.

I lördags åt jag med vänner på indisk restaurang som en sen födelsedagsfest (ja, jag fyllde år i november). I går wentade jag en aning crazy och köpte massa taggiga örhängen som såg patetiska ut enligt min sambo, men jag tänker ha dem ändå. Så det så. Idag besökte jag stadsbiblioteket vid Odenplan men var lite för trött för att njuta. Att behöva gå upp klockan sju och vara vaken tre timmar innan provet kunde tas, utan frukost, var en aning påfrestande.

Nu: georgiskt svart te, Frida Hyvönen och alla dessa diskussionsinlägg!

/Eder Tekopp

HBTQ-boklistan

HBTQ-boklistan här på bloggen, som jag har jobbat med sedan gymnasietiden, växer. Undan för undan. En bok i taget. Nu är den uppe i 330 titlar och sträcker sig över 10 A4 – men är långtifrån komplett. Så alla med intressen och kunskaper i området, håll koll. Se om era favoritböcker är med. Hjälp mig att få en levande lista! Fortfarande upptäcker jag hela tiden genanta luckor och de ska förstås BORT. Då och då kommer det tips och de mottages tacksamt. Så fortsätt med det

En lördag på stan

Var med min mor och sambo på stan igår. Först moderna museet – Picasso vs Duchamp. Måste säga att Picasso vann, med råge. Häftigt att se några berömda tavlor IRL och ännu häftigare med alla etsningar/teckningar som var extremt intressanta och som jag aldrig hade sett förut. Sådant är kul.

Det enda roliga med Duchamp var en monter om hans transiga alter ego Rrose Sélavy (uttalas ”Eros, c’est la vie”) som han kunde gestalta, klädd i kvinnokläder. Hans konst var kul som idéer, men inte så himla häftig att uppleva. Gav inte de konstorgasmer (massa muskler i kroppen knyter sig för att sedan slappna av) som Picasso bjöd på så rikligt av i detta urval.

Så traskade vi över till Östasiatiska. Fikade på Ginger Beer (god!), japansk sötpotatiskaka (mums) och matcha-latte (för söt). De hade andra kul kakor, chokladkaka med peppar, kaka med grönt te. Och en kunde beställda in kannor med te. Bara måste gå dit och beta av detta sortiment kände jag.

Utställningen vi ville se var förstås ”Secret Love”, om konst med HBTQ-tema från Kina. Det var en hel intressanta bilder där, samt mycket videokonst som tyvärr var svår att ta till sig – skulle vi ha försökt se alla videofilmerna hade vi inte hunnit innan museet stängde. Det var också ett väldigt spretigt urval på gott och ont, hela olika estetiker. Alla kan nog hitta någonting men ingen gillar nog allt. Kul med att besökarna kunde interagera och fylla i papper som sattes upp. Fin utställningskatalog. Östasiatiskas shop är också alltid kul att gå i. Den här gången hade de inget tegods som jag bara måste ha – tur det, då jag tidigare under dagen köpt en tekanna på In the mood for tea.  De hade fina knappar med budskap som ”Jag gillar könsöverskridande” och ”Det finns fler könsuttryck än två”, men dels kändes det lite fånigt att gå runt med budskap på kinesiska, dels vet jag av bitter erfarenhet att alla pins jag sätter på min väska trillar av.

Fin dag på stan helt enkelt!