Tekoppens tankar

Det är meningslöst att ropa på normalt / för normalt bor inte här längre, sade Nina Hemmingsson


2 kommentarer

Såhär vackra kärleksbrev skrevs bara av författare på 1920-talet

“I composed a beautiful letter to you in the sleepless nightmare hours of the night, and it has all gone: I just miss you, in a quite simple desperate human way. You, with all your un-dumb letters, would never write so elementary a phrase as that; perhaps you wouldn’t even feel it. And yet I believe you’ll be sensible of a little gap. But you’d clothe it in so exquisite a phrase that it would lose a little of its reality. Whereas with me it is quite stark: I miss you even more than I could have believed; and I was prepared to miss you a good deal. So this letter is just really a squeal of pain. It is incredible how essential to me you have become. I suppose you are accustomed to people saying these things. Damn you, spoilt creature; I shan’t make you love me any the more by giving myself away like this – But oh my dear, I can’t be clever and stand-offish with you: I love you too much for that. Too truly. You have no idea how stand-offish I can be with people I don’t love. I have brought it to a fine art. But you have broken down my defences. And I don’t really resent it.”

— Vita Sackville-West, ur ett brev till Virginia Woolf daterat 21/1 1926


2 kommentarer

Virginia Woolf – Between the Acts

>Jag har läst ett antal böcker av Virginia Woolf: Mrs Dalloway, The Waves, To the Lighthouse, Jacob’s Room, Orlando. Men det finns fler och jag vill läsa alla. Det har länge, oklart varför, varit självklart för mig att nästa Woolf-bok jag läste skulle vara Between the Acts, den sista, den som skrevs strax före Woolfs död och därför aldrig blev helt färdigredigerad. Jag har börjat på den flera gånger i år men först nu läste jag hela det ganska futtiga sidantalet.

Vad kan jag säga? Det märks att viss redigering saknas. Det är verkligen Woolf. Woolf i kubik. Massor med associationer åt alla håll, hopp mellan olika medvetanden. Jag gillar det. Jag gillar Woolf och Woolfs sätt att skriva – men här blir det lite FÖR mycket. Det finns så väldigt lite annat och det känns inte lika välgjort som annars. Dessutom är jag inte helt förtjust i greppet att låta allting utspelas under en teaterpjäs, med denna teaterpjäs invävd i texten på ett väldigt ingående sätt. Jag tycker inte att hela alltihop knyts ihop på ett bra sätt. Ändå gillar jag sluttampen så pass bra att jag skiljs från Between the Acts med en bra känsla i maggropen. Och nu, nu gäller det bara att välja vilken av Woolfs återstående romaner jag ska läsa härnäst.

Betyg: 6/10

<>


7 kommentarer

Virginia Woolf – To the Lighthouse

Virginia Woolfs roman från 1927 ingick i grundkursen i litteraturhistoria som jag läste 2008. Då läste jag boken på svenska (Mot fyren) och under loppet av en dag. Jag tyckte att den var urtråkig men fick rådet att läsa långsamt, på engelska. Det blev inte av förrän nu, men nu är jag väldigt glad att jag gav den här boken en ny chans. Den är ju magisk!

To the Lighthouse handlar om familjen Ramsay som är på sitt sommarställe. Yngste sonen James vill åka till fyren men vädret tillåter inte. Först tio år senare, efter världskriget, kommer en decimerad familj tillbaka till landstället för att göra utflykten. Parallellt berättas om den androgyna konstnären Lily Briscoe som dyrkar Mrs Ramsay och arbetar med en tavla.

Rekommenderas!

Betyg: 8/10


2 kommentarer

Virginia Woolf – Ett eget rum

”Vet ni om att ni kanske är det mest omdiskuterade djuret i universum?” frågar VW i det som från början var föreläsningar men sedan blev en lång essä. Jag hade fått för mig att det skulle vara ganska… tråkig läsning men så var inte fallet. Tvärtom, VW visar sig vara främst fabulerande författare på så sätt att språket sveps med och formuleringarna ibland skymmer saken. Det vore underbart att ha VW som föreläsare på universitet, fast samtidigt skulle jag inte lita helt på den där formuleringsförmågan. Och håller med om allt som skrivs, nej det gör jag banne mig inte. Titta bara på en del av citaten nedan. Och så påstod Showalter att VW var alltför androgyn. Inte i min smak. Sedan blir jag irriterad på hur VW först talar om att det inte fanns några kvinnliga skalder på 1600-talet, sedan dissar en av dem som fanns (Lady Winchilsea) och i övrigt dissar det mesta som kvinnor skrivit, samtidigt som hon verkar ha ganska dålig koll på det mesta som inte är allmänt känt. Men men. Nog av mig. Över till VW.
”Det var synnerligen ett besynnerligt missfoster, som man fick fram genom att först läsa historien och efteråt skalderna – en mask med örnvingar, ett livets och skönhetens innersta väsen som stod i köket och hackade svål.”

”Katter kommer inte till himlen. Kvinnor kan inte skriva Shakespeares skådespel. … För ett geni sådant som Shakespeares föds inte bland trälande, ouppfostrade, servila människor. I England föddes det inte hos saxare och britter. Det föds inte idag bland arbetarklassen.”

”Det är en av fördelarna med att vara kvinna att man kan gå förbi även den vackraste negress utan att önska göra henne till engelska.”

Om att kvinnor kunde börja skriva på allvar först när det blev lönsamt: ”Penningen förlänar värdighet åt ting, som är fåfängliga, så länge de förblir obetalda.”

Om inspiration: ”För om vi är kvinnor tänker vi bakåt i tiden genom våra mödrar. Det tjänar ingenting till att vända sig till de stora männen för att få hjälp, hur mycket man än vänder sig till dem för att få nöje. Lamb, Browne, Thackeray, Newman, Sterne, Dickens, De Quincey – vem det så vara månde – har ännu aldrig hjälpt någon kvinna, även om hon kanske har lärt sig några knep av dem och anpassat dem för att brukas av henne. En mans tanke har en tyngd, en fart, en takt, som är alltför lik hennes egna för att hon med framgång skall kunna direkt överta något från honom. … Det finns ingen anledning att tro att den episka dikten eller det poetiska skådespelets form passar en kvinna .. Boken måste på något vis anpassas efter kroppen, och förslagsvis skulle man vilja säga, att kvinnornas böcker nog borde vara kortare, mera koncentrerade, än männens, och så konstruerade att de inte fordrar långa timmar av ihållande och oavbrutet arbete. För avbrott kommer alltid att inträffa. Vidare förefaller det som om nerverna, som tillför hjärnan dess näring, är olika hos män och kvinnor, och om man vill att de skall fungera på bästa mest energiska vis, måste man ta reda på vilken behandling som passar dem”

”Förlåt att jag gör ett så här tvärt avbrott. Är inga män närvarande här? Kan ni försäkra mig att sir Chartres Biron inte står dold bakom det röda draperiet där borta? Är vi säkert allesammans kvinnor? Då kan jag få säga er, att de ord jag faktiskt läste härnäst faktiskt var dessa – ‘Chloe tyckte om Olivia…’ Ryck nu inte till. Rodna inte. Låt så här alldeles ensamma medge, att sådant understundom händer. Ibland tycker kvinnor faktiskt om kvinnor.”

”Det skulle vara oerhört synd, om kvinnorna skrev som männen eller levde som männen eller såg ut som männen, för om två kön i betraktande av världens storlek och mångfald är fullstäbdigt otillräckliga, så hur skulle vi klara oss med bara ett? Borde inte uppfostran framkalla och stärka skillnaderna istället för likheterna?”


7 kommentarer

VW för hela slanten

Jag är ju kattvakt fyra nätter den här veckan och fick en ganska stor slant för detta. Vad gjorde jag med de sedlarna då? Jo, realiserade dem i bokform förstås. Och det fick bli Virginia Woolf för hela slanten, så har jag ingen ursäkt för att inte ta itu med hennes fortsatta författarskap.

Ursäkta för den blixtlängtande bilden, men här är de alltså. The Voyage Out, Three Guineas/A Room of One’s Own, Carlyle’s House (tidiga skisser), The Years, Between the Acts (hennes allra sista) och på svenska: Ögonblick av frihet, urval ur dagböckerna.

The Voyage Out var i ett väldigt tråkigt pocketformat som känns billigast möjliga och knappast håller för en läsning, dessutom är den svår att öppna. Inte kul. Carlyle’s House var inte så intressant i handen som på nätet. Three Guineas/A Room of One’s Own vet jag inte ens om jag kommer att läsa, helt krasst. Övriga känns dock som riktiga mumsbitar och nu finns de här i väntan på att jag ska ha tid, ork och lust.

Till dess läser jag kurslitteratur: postkolonial analys av den koloniserade kroppen, fakta om regleringen av prostitution i 1800-talets Sverige, obduktionernas historia… med mera. Sedan så kopplar jag av med Iliaden, som ju strikt taget är kurslitteratur men inte alls känns så. Än så länge. Akillevs har just fått sin gudomliga mamma att få Zeus att missgynna grekerna som hämnd för Agamemnons skymf och jag har återinsett varför jag diggar Homeros (och Ingvar Björkessons översättningsanda).

Sommaren blir nog riktigt fin med sådan här läsning på lut!


5 kommentarer

Virginia Woolf – Vågorna

Jag har försökt läsa Vågorna förut, både på svenska och engelska, men aldrig kommit så långt. Den här gången sade det klick direkt. Undrar varför? Vet inte, faktiskt inte alls. Vet heller inte varför jag bara läste en enda VW-bok förra året, varför jag beundrar VW:s skrivande och ändå inte har läst så många. Det kan bero på att jag så förtvivlat gärna vill läsa på engelska, slippa gå miste om rikedomen, samtidigt som jag inte riktigt mäktar förstå bland alla nyansrika synonymer.

Vågorna är lik VW:s övriga böcker på många sätt. Flödet av tankar, känslor: ”Medvetandeström” (stream of consiousness). Det modernistiska. Samtidigt är Vågorna extrem. En kör av sex röster: Jinny, Rhoda, Susan, Neville, Bernardh, Louis. Sex olika personer. Eller? Jag blir inte riktigt klok på det, trots (eller kanske på grund av) Jenny Tunedals utmärkta förord. Bernardh är berättarrösten, samtidigt lämnas mycket utrymme åt de övriga för att förklara sig själva och varandra. Det är självklart mycket fantasifullt och mera fyllt med långsökta liknelser och evighetsutbroderade stämningsbilder än något egentligt berättande. Det hela utspelar sig under en dag, eller det vill säga: karaktärernas liv, från tidig barndom till ålderdom, ramas in av en liknelsesprängfylld naturbeskrivning som går från gryning till natt.

Jag fattar tyckte för karaktärerna, jag får en känsla för dem var och en, de har en alldeles egen, särpräglad röst men flyter också samman i sitt korus. Jag fattar tyckte för Vågorna, läser den med andakt, med ett hjärta som trippar på lina med andan i halsen, men det är också en svår bok. Svårläst genom att vara för lättläst. Lätt att ”läsa”, svår att verkligen LÄSA. Ofta måste jag ta om styckena, ibland flera sidor, för att det skrivna inte har fastnat ordentligt. Det är en text som kräver koncentration och tillräckligt få störningsmoment. En text som kräver mycket men också ger ofantligt tillbaka. Jag rekommenderar den högaktningsfullt, helhjärtat och beslutar mig för att det får vara nog med mitt långsamma läsande av Virginia Woolf. Jag vill läsa mer! fler! resten! nu! genast! Tills dess kan jag bläddra i Vågorna och se alla stycken jag har strukit under och tids nog kommer att citera här.

Betyg: 8/10


Lämna en kommentar

Litterära likmaskar

Apropå litteraturvetenskap – så här säger Neville i Vågorna av Virginia Woolf:

”Det vore bättre att uppföda hästar och bo i en av de där röda villorna än att löpa ut och in i Sofokles och Euripides hjärnor som en likmask”.

Sid. 79 i pocketutgåvan från Bonniers, 2009.

Och på originalspråk:

”It would be better to breed horses and live in one of those red villas than to run in and out of the skulls of Sophocles and Euripides like a maggot”.

Sid. 48, Granada Publishing, 1977.

Jag gillar den sortens bildspråk. Även om jag inte direkt håller med.


4 kommentarer

Tankar om ordens insida

I Vågorna av Virginia Woolf står det på sidan 55 i senaste pocketutgåvan står så här:

”Han tar emot min dyrkan; han tar emot min skälvande, säkert eländiga gåva, fast den är blandad med förakt för hans intellekt. För han kan inte läsa. Men när jag ligger i det höga gräset och läser Shakespeare eller Catullus, förstår han mer än Louis. Inte orden – men vad är orden? Vet jag inte redan hur man skall rimma, hur man skall imitera Pope, Dryden, ja till och med Shakespeare? Men jag kan inte stå i solen hela dagen med blicken fäst på bollen; jag kan inte känna bollens flykt genom min kropp och tänka enbart på bollen. Jag kommer att livet igenom vara en av dem som klänger sig fast vid ordens utsida.”

De orden angick mig. Att det är lätt att fastna vid bokstäverna och tro att det som har med bokstäver att göra är intellektuellt. Fastän orden kanske egentligen inte är bokstäver. Bokstäverna kanske bara är ordens utsida. Insidan kanske äger rum någon helt annan stans.

Jag tänker på det ibland, att de kunskaper om att byta blöja utan att smuta ner sängkläder, hjälpa någon på med strumpor, sortera post eller skura golv som är till stor nytta på mina jobb, är så otroligt väsenskild från det ordvrängeri som jag annars försöker briljera i. Det krockar. Jag är lockad av båda. Men jag tror att jag håller på att fatta ett beslut i frågan.

Vi får se.


8 kommentarer

Susan Sellers – Vanessa och Virginia

Susan Sellers bok Vanessa och Virginia är en sådan bok jag aldrig i livet skulle ha kunnat låta bli att läsa. Visserligen hade jag blivit ännu mer till mig om min första felläsning (Vita och Virginia) hade stämt, men det här är ju mer originellt. Vanessa och Viriginia handlar nämligen främst om Vanessa Bell, Virginia Woolfs mera okända syster som var konstnär och aldrig ”slog igenom” på samma sätt. Visserligen finns Virginia alltid med på ett hörn, men Vanessa är berättaren som skriver ett enda långt brev till sin syster efter det alltför berömda självmordet.

Jag tycker om Vanessa och Virginia. Det finns få saker att racka ner på – det jag kommer på är det faktum att Virginia Woolfs graviditet beskrivs men sedan kommenteras inte det faktum att hon aldrig födde ett barn, barnet där i magen nämns bara aldrig mer. En annan sak som stör mig lite är att även om det tydligt framgår att Virginia och Vita har en relation, nämns en annan kvinna som Virginia var ihop med, utan att deras förhållande synliggörs. Annars är det kul att med kunskaper om Virginias biografi kunna pricka av anhalt efter anhalt – och dessutom få en massa nytt.

Ändå – trots att jag sträckläser denna roman, fascineras av den och njuter av det välskrivna och poetiska ordflödet – är det någonting som fattas för att den ska bli riktigt drabbande. Den är bra, men inte otrolig, den förblir ”bara” bra. Hursom är jag glad åt den och åt att den väckte min lust att läsa mer Virginia, se Timmarna igen och utforska Vanessa Bells konstnärsskap.

Betyg: 7/10

Tack Ordfront för recensionsexemplar!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 94 other followers