Jeanette Winterson – Tyngd

Om jag räknar rätt är det här min sjätte Winterson-bok. Det är också en av de sämsta Winterson-böcker jag har läst, men den är – med tanke på sin ringa tjocklek – ändå helt okej läsvärd. Det handlar om Atlas, guden som måste bära upp jorden. Om Herakles, halvguden som för en stund tar över Atlas roll. Och många andra karaktärer ur den grekiska mytologin. Men också om Winterson själv. Och om rymdhunden Lajka! Det här är en mycket fin och sympatisk liten bok som jag omöjligt kan tycka illa om. Däremot känner jag inte att den utmanar mig tillräckligt och jag hoppas att nästa Winterson-bok jag läser ska leva mer upp till Passionen, Fyrväktaren, Powerbook och Skrivet på kroppen.

Betyg: 6/10

(Ps.! Detta är förresten Wintersons bidrag i Mytserien där ett antal författare skriver om mytologiska karaktärer. Ds.)

Jeanette Winterson – Powerbook

Jag har läst fyra böcker av Jeanette Winterson (Fyrvaktaren, Det finns annan frukt än apelsiner, Skrivet på kroppen, Fyrvaktaren) och gillat dem allihop. Dock har det gått väldigt segt med projekt-fortsätta-utforska-Wintersons-författarskap, så segt att jag till och med gjort mer Winterson-läsning till en av mina litterära nyårslöften. Och chansen har funnits. Jag har lånat hem Stone Gods två gånger utan att läsa mer än några få sidor och jag har haft Vintergatan går genom magen stående i bokhyllan bredvid Powerbook. Igår råkade jag dock vara på stan med några dötimmar och ingen bok i ryggsäcken. Katastrof! Jag gick in på närmsta bibliotek, hittade inget intressant men kom på att kolla vilka Winterson som fanns inne. Resultatet: Tyngd och de två jag har haft hemma i bokhyllan i mer än ett år. Vad gör jag, om inte att låna alla tre – och sedan läsa ut Powebook innan jag har kommit hem. Så kan det gå…

I början störde jag mig på Powerbook. Tyckte att de fria associationerna och det målande språket blev för mycket. Att sexskildringarna mest var pinsamma. Sedan blev jag sakta fångad. Väldigt fångad. Jag ville inte lägga ifrån mig boken. Jag ville sluka den. Och det gjorde jag. Kom ut på andra sidan sista sidan med ett trött-nöjt leende på läpparna och ett stort behov av att läsa mer Winterson.

Powerbook handlar alltså om en kvinna som kallar sig Ali och hennes fysiska såväl som språkliga kretsande kring sin älskade, hon som är gift och vägrar lämna det livet men inte heller kan hålla sig borta från sin älskarinna. Låter det banalt? Oh ja! Fruktansvärt banalt. Men Winterson får den utnötta historien att kännas fräsch som ett nyplockat plommon och på sitt vanliga manér blandar hon in så mycket fantasi, metaperspektiv och intertextuella blinkningar att det är omöjligt att ha tråkigt. Visst undrar jag hur det ska gå – men lika mycket undrar jag författaren ska hitta på för innovativa sätt att krydda nästa kapitel på.

Betyg: 8/10

Jeanette Winterson – Det finns annan frukt än apelsiner

Den här boken läste jag för säkert fem år sedan och det var min första Winterson. I ett brev till en vän skrev jag följande, efter att ha läst femtio sidor: ”en stor upplevelse. Den självbiografiska berättelsen skulle kunna göras sorlig – men istället blir det hejdlöst, galet, roligt. Vissa likheter med James Joyce: samma sorts associationer, men mer läsbart.” Jag vet att det finns ett annat brev där jag skrev om mitt slutintryck, men det hittar jag inte. Jag vet i alla fall att helheten inte gjorde mig lika positiv som början. De andra böcker jag har läst av Winterson har definitivt gett mig mer. Samtidigt minns jag Wintersons debut, fem år senare – handlingen, men ung kvinna som växer upp i en pingstkyrka och inser att hon älskar andra kvinnor – men mest av allt språket, som alltid är den starkaste faktorn hos Winterson. Jag kanske borde ta och läsa om Dfafäa/Oantof? (Oranges Are Not the Only Fruit) Eller ska jag snarare fokusera på att läsa de andra titlar av Winterson som jag ännu har olästa? Dilemman, dilemman… men någon Winterson vill jag apselutt läsa i år!

Passionen (Jeanette Wintersson)

Vilken passande bok att läsa strax innan en resa till Venedig! För även om Passionen även utspelar sig i Frankrike, Ryssland och andra europeiska länder så har staden Venedig så gott som huvudrollen. En återkommande fras i boken är: ”Man spelar, man vinner. Man spelar, man förlorar. Man spelar.” En annan: ”Jag berättar sagor, tro mig.”

Här är Venedig en stad man inte kan rita kartor av eftersom den hela tiden ändras. Här kan människor gå på vattnet och få sina hjärtan stulna – bokstavligt talat! Allting lyder sagans lagar och räcker tungan åt realismen. Winterson gör sig allra bäst som så, när hon helt låter bli det verkliga livet. I ett uppdiktat Venedig under napoleonkrigens dagar kan jag bara luta mig tillbaka och njuta av språket, berättarkonsten och all påhittighet.

I början, när Henri för ordet, känns fantasirikedomen mest tvångsmässig och utan intrig att cirkla kring. Så fort Villanelle kommer in i bilden blir jag däremot förförd, förtjust och förtrollad. Villanelle som iscensätter sitt liv och spelar med höga insatser. Kvinna ena dagen, man nästa dag, ömsom mottagare av kvinnors kärlek, ömsom av mäns. En sann Tintomara.

Det här är en bok som sprakar av magi. En maskerad med förklädnader, kortlekar, mystiska nycklar. En passionerad och fascinerande berättelse om begär och berättande. En medryckande läsupplevelse och ett bevis på att jag måste läsa allt av Winterson.

Betyg: 8/10

Reine Brynolfssons inläsning till ljudbok är riktigt bra!

Skrivet på kroppen (Jeanette Winterson)

Jag tänker på en viss septembermånad: Den Fjärilsvingade Skogsduvekuttrande Brandgula Skördenatten. Du sa: ”Jag älskar dig.” Hur kommer det sig att det minst originella vi kan säga till varandra fortfarande är just det som vi helst vill höra? ”Jag älskar dig” är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte jag heller, och ändå är det så att när du säger det och när jag säger det så talar vi likt grottmänniskor som har hittat tre ord och dyrkar dem. Jag dyrkade dem verkligen, men nu är jag ensam på en klippa som huggits ur min egen kropp.

Holly Hock har just djupdykt ner i Wintersons författarskap. När hon började hade jag bara två av Jeanettes titlar i bagaget: Det finns annan frukt än apelsiner, för flera år sedan, och Fyrväktaren alldeles nyligen. Att få läsa Holly Hocks recensioner av alla dessa Winterson-verk gjorde mig verkligen sugen på dem i en milsvida större utsträckning än förut och nu väntar Passionen på att läsas härnäst. Just Skrivet på kroppen har jag däremot länge velat läsa. Själva idén med en kärleksroman där den ena partens kön inte avslöjas tilltalar mig.

I somras träffade jag på en engelsman som läste Skrivet på kroppen och kunde inte låta bli att fråga honom vad han tyckte. Han sade att jo den var väl intressant, ”but much too broody”. Sedan fick han förklara uttrycket ”broody” också, eftersom det inte ingick i min vokabulär. Den svenska motsvarigheten – äggsjuk – stämmer illa i sammanhanget.

”Broody” betyder: introvert, besatt av önskan att ruva på ägg, kvinna som vill ha barn. I detta fall menade engelsmannen att jaget i boken är alldeles för besatt av sin olyckliga kärlekshistoria och gräver ner sig i den på ett osmakligt, tröttsamt sätt. Jag kan förstå vad han menade, men jag håller inte med.

Jag tycker verkligen om Skrivet på kroppen; den är bättre än Det finns annan frukt än apelsiner och lika bra som Fyrväktaren. Den är njutbart välskriven och dessutom är den full av anatomisk poesi som passar mig fint just nu när jag studerar fysiologi. Det är en olycklig kärlekshistoria med en mörk, underligt skruvad humor och udda personligheter som inte faller ur minnet i förstone. En väldigt läsvärd bok som jag hoppas att fler än jag gräver fram ur bibliotekshyllorna.

Betyg: 8/10

Jeanette Winterson – Fyrväktaren

Fyrväktaren är en sagolik bok – och då lägger jag ingen värdering i begreppet. Vi rör oss helt enkelt i en berättarvärld där fantasin är full av påhittighet och det verkliga är synnerligen relativt. Berättaren Silver växer upp i en liten skotsk hamnstad utan pappa och hon är inte gammal när även mamman dör. Helt föräldralös får Silver flytta till fyren längst ut på klippan mot havet – Cape Wrath – och lära sig fyrväkteri av Pew, den tvåhundra år gamle fyrvaktaren som är blind och full av historier om Babel Dark, en man som var präst i det lilla samhället på artonhundratalet och levde ett sällsamt dubbelliv.

Silver och Pew bor i sin ensamhet ute på fyren, de har varandra och sina berättelser om en förfluten tid, men det är 1960-tal nu och samtiden hinner upp dem, en ny tid utan behov av salta historier och fyrväktare. Pew uppfostrar Silver till sin efterträdare, men vad ska hon i själva verket ta sig till? Silvers berättelse om sin vuxendom är om möjligt än mer kryptisk, men helt klart intressant – och Fyrväktaren är en bok som drar in mig i sin säregna sfär och håller mig kvar där tills de alltför få sidorna tar slut.

Silver är en berätterska jag ogärna släpper greppet om, hennes röst är stark och samtidigt skyddslös. Winterson är alltid Winterson och hennes språk är sig självt, det finns helt enkelt ingen annan som kan skriva så dimmigt och lättillgängligt på samma gång. Den som har läst andra av hennes böcker känner igen sig i de originella liknelserna och tendensen att halka in på sidospår och alltid avvika från realismen. Winterson är sagolik på så sätt att hon berättar sagor snarare än att skriva romaner. Däri ligger något ytterst sympatiskt. Det är flera år sedan jag läste min förra Winterson-bok, nämligen Det finns annan frukt än apelsiner, men nu ska jag absolut råda bot på den försumligheten!

Fyrväktaren heter Lighthousekeeping i original och publicerades 2004. Man går säkert miste om massor om man, som jag, läser på svenska. Däremot går man inte miste om något av det svenska originalets charm ifall man, som jag, lyssnar på ljudboken inläst av Regina Lund. Hennes inläsning får alla de olika karaktärerna att komma till liv med skilda röster och mycket känsla, även om hon stundom har en tendens att läsa irriterande snabbt och/eller lågt.

Betyg: 7/10