Peter Weiss – Rannsakningen

Peter Weiss är väl mest känd för Motståndets estetik, en roman i tre delar som jag läste i våras och var måttligt imponerad av. Nu har jag läst ett drama av Weiss som jag råkade hitta på Kulturhusets bibliotek: Rannsakningen. Denna omfattande pjäs (290 sidor) är en dramatiserad (och, skall tilläggas, väldigt förkortad) framställning av de flera år långa Auschwitz-rättegångarna. Här var det alltså människorna på botten av förövarskalan som dömdes. Pjäsen är en rättegång med vittnen, åklagare, domare och åklagade. Det är tung läsning som i slutänden blir något avtrubbande. På något sätt har man väl hört och läst det här förut, men samtidigt bjuder Weiss på massor av ny information. Det finns så miljontals många vidrigheter från denna mörka gränd i världshistorien, att det aldrig tar slut.

Jag kan inte ge så mycket motivation till varför du ska plocka upp just denna, ganska gamla berättelse om Förintelsen. Men det är helt klart ett av de mest informativa och samtidigt mest kvalitativa skönlitterära framställningarna jag har läst om denna utrotning av människor. Visst finns det gemensamma nämnare vid en jämförelse med Motståndets estetik, som också handlar om 1900-talets europeiska historia, och visst är det svårt att jämföra ett drama med en tusensidig tegelsten, men på många sätt är jag mer imponerad av Weiss i denna form.

Som illustration till detta följer ett antal bilder från Auschwitz och Auschwitz-Birkenau, tagna av min sambo och hans syster.

Peter Weiss och Karin Boye

I Motståndets estetik finns flera sidor som handlar om Karin Boye. Berättaren möter Boye i Alingsås, strax före Boyes självmord. Berättarens mamma lider av svår apati och har slutat att tala. En dag när Boye varit och viskat i mammans öra är mamman mycket upprörd men förmår inte uttrycka varför. Det visar sig att Boye varit där precis innan hon gick ut i skogen med tablettburken. Jag kan inte låta bli att undra hur pass självbiografiskt och/eller fiktivt detta är. Vet någon besked om saken?

”Motståndets estetik” – Slutrapport

Jag klev upp klockan fyra idag och ägnade sisådär en och en halv timme åt de sista 50 sidorna i Motståndets estetik. Det sista bandet i romantrilogin rymmer mycket underjordisk verksamhet, mycket gripanden, avrättningar, arkebuseringar, tortyr, slaktkrokar, giljotiner, hängningar. Det är bitvis mycket jobbigt att läsa. Samtidigt gör detta att berättelsen blir mer angelägen – tyvärr är slutet, om socialismens kamp mot socialdemokrati efter krigets slut, inte lika angeläget. Sammanfattningsvis uppskattar jag att konsten, likväl som politiken, alltid är närvarande i Motståndets estetik och att kvinnors kamp och rättigheter är så självklart att framhäva. Språket är också väldigt speciellt, om än inte läsvänligt. Ibland skimrar det verkligen till – se citaten! Nu när jag äntligen är igenom de är 1000 sidorna kan jag känna en viss ömhet inför det jag nyss har läst. Kära tegelsten, vi passade nog inte så bra ihop, men tack ändå för veckan som har varit!

Min slutsats ur hemtentan:

’Motståndets estetik’ i Motståndets estetik handlar om hur vi människor kan välja att omskapa den förmedlade historien, utan att göra avkall på dess konstverk, men också om hur vi kan skapa en egen bild och, genom politisk och/eller konstnärlig aktivitet, bli en del av bilden och förändra bilden. Det kan också, som i Gunilla Palmstierna-Weiss efterord, kopplas till språket, där övervinnandet av konflikten skapar skapandet. ”Att skriva innebar ett motstånd – ett estetiskt motstånd”. Skrivandet både gestaltar motståndet och uppstår i motståndet. Detta är estetikens inneboende motstånd och motståndets inneboende estetik.

Citat ur ”Motståndets estetik”

Kanske stämmer det att många skeenden i våra drömmar, dessa ekon av prenatala rörelser, härrör från driften att återvända till moderlivet, som foster kunde vi ännu inte göra oss några föreställningar om den verklighet vi skulle komma till, och efter att ha upplevt den kan vi lika litet tänka oss döden, utanför vår verklighet, så är vi inför döden återigen som den levande varelsen i livmodern, vi visste ingenting, och åter kommer vi att ingenting veta. Därav liknelsen. Längtar vi efter sömnen i moderlivet längtar vi också efter döden, ty som ofödda befinner vi oss ännu omedelbart i det kretslopp som även rymmer döden.

I drömmen var jag ett stycke kött som plågade sig med att lära sig tänka.

Hur ofta framför allt, då vi fick reda på att hon hade förrått oss, kastat sig som en hora åt fienden, i hopp om att han skulle släppa ut henne till frihetens moras, då kräktes jag när jag var vaken och tänkte på henne, i sömnen kom kom hon nu faktiskt mig närmare, rentvättad och oskyldigt leende, och snart förebrådde jag henne inte längre någonting, och ingen annan heller, tror jag, föraktade henne, vi förstod att det var livet i henne som, precis som grässtrået spirar rakt upp ur den smalaste spricka i stenen, bryter igenom allt som vill täcka över det, så länge växandets kraft ännu finns i det.

exilen förde inte människor samman utan lämnade var och en ensam med sin rotlöshet

Peter Weiss mot Kristina Lugn

Jag har just läst mig förbi 900-sidors-strecket i Motståndets estetik och sedan finslipat lite på min hemtenta med nya citat som förstärkte och nyanserade min slutsats. Nu när jag redan har en färdigskriven tenta vore det oh så lockande att lägga boken åt sidan, om så bara för ett tag, men den här gången (det har hänt förut…) tänker jag inte fuska. Jag har lovat mig själv att läsa ut boken den här veckan och de sista 100 sidorna får jag vackert klämma ikväll, men nu ska jag sätta mig med något mycket mer lockande: Kristina Lugn! Också kurslitteratur, men betydligt mer intressant

Delmål 6

Band 2 utläst och jag har bestämt mig för att räkna Motståndets estetik som tre böcker. Den andra boken, där huvudpersonen kommer till Sverige och andra världskriget bryter ut, är om möjligt ännu tråkigare än den första. Visst är det lite intressant material i samarbetet med Brecht och den svenska miljön, men allt har sådana Proust-komplex och jag orkar inte riktigt med hur Weiss ingående måste skildra allting mening upp och mening ner, med massor av historiskt material om både 1400-talet och politiska förvecklingar 1939, vilket ibland får romanen att kännas mer som torra fakta uppradade efter varandra, med allt annat än tillräcklig gestaltning. Nej, det vete tusan om jag inte bara kastar ut mina andra Weiss-böcker. Eller vad säger ni, har Weiss skrivit annat som är bättre?

Jag har i alla fall fått tentafrågan och det råkade vara precis vad jag hade tänkt mig, fast lite mer avgränsat.

Betyg: 4/10

Delmål 4

Jag har nu läst 504 sidor i Motståndets estetik och har 500 kvar, så jag är halvvägs igenom boken efter bara fyra dagar! Heja mig!

Ett citat ur Motståndets estetik

Och ändå, sa han medan han blickade in i ansiktena med de i hat hopbitna munnarna, de vitt uppspärrade ögonen, känner jag ingen skräck vid tanken på att det som just nu finns nära inpå oss strax kan vara oåterkalleligt förlorat, ty känslan av denna närhet, som är så oerhört viktig, existerar bara så länge vi lever, den försvinner med vår död. Jag menar, sa han, att vi klamrar oss fast vid livet bara så länge vi vet av något liv, och att det inte finns någon smärta över vårt utsläckta liv eftersom vi själva förgår med det som vi mist. Bara som levande kan vi frukta döden, och då har vi ändå inget skäl för det, eftersom vi ännu är vid liv, med döden upphör denna fruktan, därför är fruktan för döden absurd.

Detta är kanske inga muntra tankar, men det är alltid skönt att se någon tänka samma sak som en själv.

Delmål 3

377 sidor lästa i Motståndets estetik, vilket innebär att jag tagit mig igenom band 1. 627 sidor kvar! Anteckningspennorna har gått varma. Om jag hade kamera skulle jag visa hur fint det ser ut när boken ligger ihopslagen med en penna som bokmärke, men tyvärr är det (av integritetskäl) förbjud att fotografera här.

Vad tycker jag då om band 1 av Motståndets estetik? Jo, de första 100 sidorna var ganska intressanta (mycket tankar om litteratur och kultur, speciellt språk), de följande 100 extremt ointressanta (mycket politiska hårklyverier), de 170 sista någonstans mittemellan med både långtråkerier och ljuspunkter. Jag kan inte påstå att jag kan rekommendera boken, men det skadar ju inte heller att läsa den och som litteraturvetarstudent får en vara beredd på att stå ut med påtvingade böcker. Eller, det gäller ju för alla studier, men just tvångsläsning av skönlitteratur är ju en sak för sig, har jag alltid tyckt.

Första meningen

I Motståndets estetik:

”Runtomkring oss hävde sig kropparna ur stenen, sammanträngda till grupper, hopslingrade med varandra eller isärsprängda till fragment, gav med en torso, en stödjande arm, en höft full med sprickor, en skorvig avbruten stump en antydan om sin gestalt, alltid med stridens åtbörder, väjde undan, for tillbaka, attackerade, garderade sig, sträckte sig uppåt eller böjde sig ned, ställvis utplånade men fortfarande med en ensam fot i spjärn, en rygg i vridning, konturen av en vad indragna i en enda gemensam rörelse.”

Jag kan säga att det tar ett antal sidor innan jag som läsare förstår att det hela handlar om en marmorfresk från det antika Grekland. Just hur kultur(historia) speglas mot nutiden i det fascistiska Tyskland 1937 – och silas genom berättarens klasskampsögon – är vad jag skulle vilja ta fasta på i min framtida analys.