Tjechovs "Måsen" på Stadsteatern

Jag åskådade Stadsteaterns Måsen i fredags och har försökt klura ihop vad jag tyckte ända sedan dess. Även när jag såg Dramatens Måsen - på den tid då jag aldrig läst Tjechovs pjäser – var jag väldigt osäker på vad jag egentligen tycker. Pjäsen tycker jag ju om, så varför denna ambivalens inför uppsättningar av den? Kanske för att det finns något ambivalent i själva pjäsen, som på ytan är en skildring av olycklig kärlek – skolläraren älskar Masja som älskar Konstantin som älskar Nina som älskar Trigorin som lever med Irina. Irina i sin tur är Konstantins mamma, självupptagen och utan förmåga att skänka den bekräftelse och kärlek han behöver.

Tragik åt alla håll. Människor som talar förbi varandra, som omöjligt kan mötas. Nina som symboliseras av en mås, en mås som går ett dramatiskt öde till mötes, fastän någon annan tar på sig det ödet. Och jag kan aldrig sluta föreställa mig att den djupaste innebörden egentligen handlar om skapandets, kreativitetens och berömmelsens villkor, som alla inblandade hela tiden kretsar kring i sina tankar och monologer.

Stadsteaterns version är än mer tragisk, komiken är nedtonad. Det är stundvis överspelat och särskilt i början är replikföringen för snabb och otydlig, hela dialoger går förlorade trots att salen är liten och jag sitter nära scenen. Ett par av skådespelarna tappar också bort sina repliker.

Vissa skådespelare imponerar dock stort. Allra starkast och mest ögonblickligt intryck gör Björn Gustafsson (ni vet, Dynamit-Harry). I efterhand mognar dock insikten fram om att Maria Salomaa som Masja och Lena Granhagen som Irina Arkadina har lämnat avtryck i mig. Masja, pjäsens deprimerade och halvalkoholiserade, olyckligt kära unga kvinna är alldeles otroligt väl spelad av Maria Salomaa som hasar fram, klädd i svart och med stripigt svart hår som hela tiden hänger ner över ansiktet. Rösten är tonlös och klanglös. I jämförelse känns Ingela Olssons på Dramaten mera ”på skoj” som Masja – uppenbart spelad, inte alls lika övertygande. Dessutom var Ingela Olsson äldre än tjugofemåriga Masja. Här är det istället tydligt framhävt hur till åren kommen Irina Arkadina faktiskt är.

Den skillnad jag upplever som allra mest slående i en jämförelse mellan uppsättningarna är att medan jag hyste stark sympati för Konstantin på Dramaten känns det omöjligt att verkligen ömka denna självupptagna figur i Sven Ahlströms tappning.

Kär i Tjechov

Damen med hunden är en alldeles utsökt liten berättelse, men när jag tänker Tjechov så tänker jag pjäser. Tre systrar och Körsbärsträdgården har jag läst tidigare och förälskat mig i, så när jag hittade en samlingsvolym där även Måsen och Onkel Vanja ingick var det omöjligt att låta den stå kvar på bibliotekshyllan och samla damm. Den tjocka luntan fick följa med hem varefter onkeln och måsen genomnjöts nästan genast.

Måsen är till dags dato den enda Tjechov-pjäs jag sett uppföras och då visste jag inte riktigt vad jag tyckte, men i bokform är jag helhjärtat säker på att detta är min melodi. Jag tycker om det typiskt tjechovska, jag är riktigt sentimentalt kär i stilen. Personporträtten som är både realistiskt trovärdiga och tillskruvade karikatyrer. Långsamheten där det sällan händer något uppenbart omvälvande, samtidigt som så mycket förändras på djupet, under ytan. Dialogerna som är fragmentariska och liknar riktiga samtal nästan obehagligt mycket. De avbrutna replikerna som avslöjar så mycket om den talande.

Visserligen finns det mer av Tjechov som jag kommer att läsa – Stäppen, Ivanov – men det är ändå en nostalgisk känsla att alla de fyra centrala pjäserna i hans författarskap är lästa. Fyra lågmälda pjäser som är varandra lika intill sammansmältningens gräns, men ändå aldrig känns alltför upprepande. Melakonlisk nostalgi är också den känsla som läsningen lämnar. En bitterljuv sorgsötma; som att lyssna på Nick Drake.

6 kortrecensioner

Tre systrar av Anton Tjechov innehåller allt jag tidigare har uppskattat i Körsbärsträden och nu vill ha när jag läser Tjechov. Tre systrar gör mig än mer övertygad om att jag och Tjechov är goda läsningsvänner. Måsen och Onkel Vanja hamnar högre upp på prio-listan. (läst i januari 2009)

Går vidare i världen av Leif Holmstrand är bra poesi. Inte himmelsvridande poesi, men bra poesi som jag är mycket glad över att ha läst. (läst i mars 2009)

The Tempest (Stormen) av William Shakespeare är ett väldigt bra exempel på att Shakespeare var en hemskt ojämn typ. Jag vill fortfarande läsa allt han skrivit, men detta är ingen pjäs som gör mig mer entusiastisk över ett sådant projekt. (läst i februari 2009)

Staden av Anna Branting är inte bra, men väldigt intressant. Jag har läst den andra, förkortade utgåvan inom ramen för en fördjupningskurs om sedlighet i 1800-talslitteratur. Staden utgavs 1901 och behandlar verkligen sedlighet, på ett ganska moraliserande sätt. Slutet känns väldigt plötsligt och inte alls särskilt relevant för berättelsen. Detta är möjligtvis ett givande tidsdokument, särskilt som Anna Branting – fru till Hjalmar – är så pass bortglömd, men någon tidsöverskridande klassiker är Staden i mina ögon inte alls. (läst i mars 2009)

Resa med lätt bagage av Tove Jansson är ytterligare en av Tove Janssons novellsamlingar som gör mig både illa berörd och upprymd. Mumintrollet i all ära, men varför så lite fokus på Tove Janssons novellistik och övriga vuxenlitteratur? (läst i april 2009)

Samhällets stöttor av Henrik Ibsen är ingen ny Et dukkehjem, men den tar upp ibsenska teman om sanning och idealism på ett sätt som känns givande att läsa inom ramen för Ibsens författarskap som helhet. Det är ingen bra ingång till Ibsen, men det är ett drama upplagt på intrigmässigt fulländat sätt. Klas Östergrens översättning flyter väl, men jag skulle hellre läsa originalet. (läst i maj 2009)

Anton Tjechov – Körsbärsträdgården

Vi befinner oss på ett ryskt gods efter att livegenskapen upphävts. Här finns en adelskvinna, hennes döttrar, bror, tjänare, bekanta. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig. Den kan förhindras, men ingen orkar.

Människor pratar förbi varandra, når aldrig riktigt fram. Sorgligt och roligt blandas samman till en tragikomisk brygd som är söt och salt på samma gång. Tjechov är originell. Han ställer lågt och högt vid sidan om varandra, låta känslorna vävas ihop tills de nästan inte kan skiljas åt. Allting är både modernt och traditionstyngt.

Jag har sett Måsen på Dramaten och blev inte riktigt klok på vad jag egentligen tycker om den. På papper uppskattar jag Tjechovs dramatik mer, även om det finns en del plumpa drag som jag hellre hade varit utan. Hur som helst ser jag mycket fram emot att läsa Onkel Vanja och Tre systrar.

Kortrecensioner – Noveller

Mirja Unge – Brorsan är mätt
Första sidan var inte lätt att komma igenom. Ej heller första novellen. Men när jag vant mig vid Unges tonfall blev jag beroende av hennes skitiga historier. Dialogerna imponerar stort. Det handlar om marginalmänniskor, de psykiskt sjuka, de dysfunktionella. Det är ärligt. Trots ett intrikat skrivsätt – som måste vara allt annat än obearbetat – känns språket snarare rått än polerat. Rekommenderas!

Nikolaj Gogol – Kappan & Näsan
Näsan är en mycket fantasirik och komplett galen berättelse – jag anade aldrig att ryska klassiker kunde innehålla sådan surrealism, men nu är jag en smula mindre naiv. I korta drag kan berättelsen sägas handla om två ting: En man som hittar en näsa i sitt frukostbröd, och en annan man som vaknar upp utan näsa. Kappan är en berättelse om den fattige mannen som skaffar sig en fin kappa. Klädesplaggets betydelse har snart växt oproportionerligt stort i hans sinne. Jag gillade språket men var missnöjd med slutet.

Guy de Maupassant – Rosalie Prudent
En novell som jag minns från högstadiet. En kvinna står anklagad för att ha mördat sitt barn – men varför? Humanistiskt och fullt av förståelse.

Anton Tjechov – Damen med hunden
Fint, är det ord jag kommer att tänka på. Sådär så att jag blir nostalgisk och mild i sinnet. Om människors kärlek. Skrivet på ett väldigt pragmatiskt och lakoniskt vis som aldrig trampar i sentimentalitetssträsket.

Nästan Norén

Måsen på Dramaten är en väldigt bra uppsättning med helhjärtade skådespelarinsatser. Särskilt minnesvärd är Marie Göranzon som den självupptagna skådespelerskan Arkadina, Ingela Olsson som djupt olyckliga Masja och Jan Malmsjö som den bekymmerslöse doktorn.

Jag är inte lika säker på vad jag tycker om pjäsen i sig. Jag har aldrig skapat mig en uppfattning om Tjechov, hans författarskap är fortfarande en vit fläck på min världskarta. I Måsen är dialogen lysande men handlingen överdrivet melodramatisk. Varför dräller det av självmord såväl hos Shakespeare som hos Ibsen och här? Det obligatoriska slutet är bättre hanterat i Måsen än i Hedda Gabler och Vildanden – men jag blir ändå irriterad.

Måsen som drama känns nästan norénskt. Jag förstår varför Norén regisserade pjäsen 2001. Arkadina nonchalerar sin bräcklige son Konstantin som är förälskad i burdusa Nina som är förälskad i Trigorin, som är Arkadinas älskare. Den naive skolläraren är förälskad i Masja som är förälskad i Konstantin. Konstantin föraktar och älskar och hatar sin mor som föraktar honom. Trigorin föraktar sig själv och alla andra. Nina beundrar Arkadina och Trigorin enbart för deras berömmelse. Hon vill själv bli lika stor men går under på vägen.

Samtidigt som salongen ekar av skratt så är komiken ironisk, snudd på cynisk. Det som roar är människornas sätt att behandla varandra illa. Den långtifrån sympatiske Trigorin gör ett djupt intryck på mig. Hans monolog om författarlivet får mig att vilja slänga alla skrivardrömmar på hyllan. Pjäsen känns klaustrofobisk, den berör, men jag är inte säker på vad jag tycker om beröringen. Det tar lång tid att sortera alla tankar som väcks av tre timmars teater.