Gun-Britt Sundström – Bitar av mig själv

Den här boken lät intressant, jag gillar ju Sundströms För Lydia och Maken, så varför inte läsa nyaste boken? Den består av kåserier och när jag kom hem och började läsa tyckte jag först att de var sådär lite lagom intressanta men egentligen inte läsvärda nog för att uppta min tid hela boken ut.

Dock blev boken kvar på köksbordet (när jag äter vill jag helst läsa något lättsamt) och en bit in i boken dyker det plötsligt upp ett kåseri som grep tag i mig så starkt att jag måste gå och ha högläsning för folk. Så att jag måste skriva av det och spara. Så att jag skulle vilja citera hela kåseriet här på bloggen (vad säger upphovsrätten om det?!). Därefter var jag fast och bar med mig boken överallt. Snabbt var den utläst och jag hade fått mycket att fundera över och reagera på.

Ibland tycker jag att Sundström försöker få till poänger som halkar platt, till exempel när hen raljerar över att han och hon är oundgängliga eftersom den skulle se konstigt ut i vissa sammanhang. Men hallå då, hen? Har Sundström aldrig hört talas om detta lilla ord, som väl borde ha nämnts i sammanhanget isf? Som en hängiven henanhängare blir jag lite uppbragt.

Även annars är det inte alls så att jag alltid håller med Sundström (t.ex. tycker jag inte att man kan sätta likhetstecken mellan antihomofober och homofobfober, som Sundström gör – det är en viss skillnad) men däremot har jag alltid både nytta och nöje av de, på det stora hela, ganska så förträffliga kåserierna. Lagom lätt, lagom politiskt, lagom tuggmotstånd. Jag gillar’t helt enkelt!

Betyg: 7/10

Lydias röst

Modernista ger i oktober ut För Lydia, Gun-Britt Sundströms replik till Den allvarsamma leken. En händelse av vikt, något att se fram emot!

För Lydia är ett verk i sin egen rätt – inte riktigt lika kvardröjande och livsändrande som sin föregångare, men mer än bara bra. Kanske är det bara för att jag läste Söderberg tidigare (och närmre inpå en olycklig förälskelse) som jag föredrar hans version?

Starka känslor, berättade subtilt. Samma gråa depression som hos Arvid, men här är det den röstlösa Lydia som är tröstlös. Mycket givande är det att leva sig in i henne. Först nu förstår jag vidden av Arvids agerande. Händelserna har flyttats sextio år framåt i tiden. Något som först störde mig – då är det ju inte samma Lydia! – men som definitivt har sina poänger.

Om du gillar Maken finns det verkligen skäl att se fram emot denna nyutgåva. Där Maken ibland kan vara långrandig berättar För Lydia om samma huvudtema med större koncentration och än mer ömsint penna.

Omaka makar

Gun-Britt Sundströms moderna klassiker från 1976 handlar om förhållanden, ett ämne som var i högsta grad aktuellt då och antagligen aldrig mister sin angelägna prägel.

Martina är nitton när hon och Gustav inleder ett förhållande som sedan vara i sju år. De gifter sig aldrig men ser sig som gifta. De gör slut lika ofta som de blir ihop, men har svårt att verkligen bryta. Det tycks alltid finnas skäl att gå skilda vägar, det tycks alltid finnas skäl att stanna tillsammans. 550 sidor ägnas åt Martinas tankar om livet, vägvalen och den sanningstyngda kärleken till ”maken”.

Maken är ganska långrandig, men jag mister aldrig lusten att läsa vidare. De sista sista hundrafemtio sidorna är rysande starka. Betyget blir bra.