Edith Södergran – 3 diktsamlingar

Rosenaltaret är, i mitt tycke, en ganska intetsägande diktsamling. Efterföljaren, Framtidens skuggor, är inte heller i Ediths vanliga klass och jag hittar egenligen en enda oundgänglig fras:

Varje dikt skall vara sönderrivandet av en dikt,
icke dikt, men klomärken.

Men när vi sedan kommer till Landet som icke är, då är jag återigen idel öra. ”Jag längtar till landet som icke är, ty allt som är, är jag trött att begära”. Här återkommer också månen:

Vad allting som är dött är underbart
och outsägligt:
ett dött blad och en död människa
och månens skiva.
Och alla blommor veta en hemlighet
och skogen den bevarar,
det är att månens kretsgång kring vår jord
är dödens bana.

Här finns också en avdelning med tidiga dikter, såsom ”Sjukbesök”:

Jag hämtar dig en enda blomtyngd gren
ur vårens stora skog.
Du tiger och du ser
med dina sjukligt djupa ögon
på ljusreflexen i kristallen ner.
Du tiger och du ler,
ty denna vår skall gå förbi ditt hjärta.
Vi hava ingenting att säga mer.

Överhuvudtaget är flera av de tidiga dikterna riktigt starka. Eros, som i andra diktsamlingar gestaltas på helt andra sätt är här ”den grymmaste av gudar” som ”förde … mig till det mörka landet”:

När flickebarnen växa till
bliva de utestängda från ljuset
och kastade i ett mörkt rum.

I ”Prinsessan” skildras onani på det hittills vackraste sätt jag sett:

Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.
Men den smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten.

Denna stundom dystra diktarinna skriver här också att ”ingenting är äckligare än död för egen hand”:

Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.

Med de orden avslutar jag min Edith-kavalkad och ber att få ursäkta om jag tröttat ut någon läsare. Jag kan i alla konstatera att min volym med ”Samlade dikter” var en av årets bästa investeringar.

Men nu ska jag ta på mig min Edith-citat-tshirt, brygga en kopp Lapsang och sätta mig med nästa poet på min stjärnhimmel: Nelly Sachs.

Edith Södergran – Septemberlyran

Södergrans andra diktsamling, från 1918. Här återfinns de ganska klassiska orden: ”Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!” (närmare bestämt i den allra första dikten). Här rör sig diktandet mycket kring metafysik och Gud, något som intresserar mig eftersom jag ska analysera Boyes gudsbild nu i höst. Södergrans gudsbild är mycket mer mystisk, mycket svårare att slå fast.

När jag ”låg inne” och läste Södergran tog en mentalskötare boken, slog upp en dikt, läste och sade att jag nog inte mådde bra av dylikt. Dikten var ”Månens hemlighet”:

Månen vet … att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.

Faktiskt en av de mest framstående dikterna i den samlingen. Och skötarens ord har jag fortfarande kul åt…

Annars är det mest klassiska med den här diktsamlingen dess förord, eller rättare sagt detta förords avslutning:

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Go Edith!

Betyg: 7/10

Edith Södergran – Dikter

Edith Södergrans första diktsamling heter, som så många poesidebuter, just Dikter. Jag vet inte varför jag fick sådan lust efter Edith att jag gick och betalade överpris på Akademibokhandeln för hennes samlade i pocket. Tidigare har jag läst kanske halva, men inte blivit så förtjust. Nu fastnade jag direkt, som en fluga i vaniljglasyr.

Intressant är att det är just i debuten som många dikter återfinns av de jag verkligen förknippar med Edith. ”Dagen svalnar”, till exempel, som vi väl alla tvingats läsa i skolboksantologier, men som håller väl. ”Jag är främmande i detta land”, utropar jaget (dikten Jag), ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum” uropat det igen med queer-aktig röst (Vierge moderne) och om Gud uttalar det sig på mångahanda vis (dikten Gud). En dröm om matriarkat skymtar i Violetta skymningar ur vilken Louise Boije af Gennäs hämtat titeln ”Stjärnor utan svindel” (se tidigare inlägg).

Här finns också en av mina absoluta favoriter. Stjärnorna. Se nedan:

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Relationen man-kvinna skymtar fram igen, som i Dagen svalnar, som i Violetta skymningar, när Edith talar om en man som kom och gick och trodde på ingenting och hon utropar: ”Om mitt barn icke lever är det hans…” (Vi kvinnor).

Hon talar om livet och döden, om lyckan och smärtan och i en dikt som jag tryckte mot mitt hjärta när jag var ung och dum skriver hon att smärtan är bättre än lyckan (Smärtan). Lätt för en trettonåring att ta till sig. När Edith ska skriva en Kristen trosbekännelse skriver hon: ”lyckan är korset som blev rest för alla”. Hur nu lyckan kan vara ett kors, eller korset kan vara en lycka… jo, om man svärmar för smärtan kan det nog synas så och det gjorde nog Edith och det gjorde nog jag för tack-gud-snart-tio-år-sedan men dikterna, dikterna, i denna bok nämnd Dikter – de är starkare än smärta. De tål mer än så.

Lite om allt

I fredags, inför helgens jobb, beslutade jag mig för att ta en dag ledig från pluggandet. Istället steg jag upp sent och åkte i maklig takt in till söder där jag gick till Hallongrottan. För de hade ju också rea, vilket jag insåg först när någon påpekade det på QX. (Den hålan kan alltså besviligen vara till någon nytta, om än väldigt sällan.) Det blev tre böcker. Tyvärr ångrade jag sammansättningen så fort jag kom hem, men nu blev det dem och jag är en riktig ångerråtta ändå så. I vilket fall, reakapen blev följande:

Drakvinter av Elvira Birgitta Holm. En bra ungdomsroman om den första trevande kärleken, men främst om den oväntade döden mitt i livet.

Döden i Venedig av Thomas Mann. Jag har varit fast besluten om att läsa denna bok ända sedan mitt Venedig-besök i höstas. 60 kronor för en begagnad bok som finns på varenda bibliotek kändes visserligen lite väl saftigt, men jag antog att chansen för läsning skulle öka om jag faktiskt ägde boken. (Hur jag nu kunde få för mig det. Det verkar vara precis tvärtom i mitt fall.)

Den röda separationsboken av Pirkko Saisio. Verkade som en väldigt originell flatbok och det kan man ju inte äga för många av. Dessutom åtföljdes boken av en väldigt varm rekommendation från Hallogrottans ägare.

Men allra mest nöjd blev jag med ett helt annat köp i samma butik. En tröja från förlaget Rosenlarv, men en flat-faktor-rik Edith-Södergran-dikt tryck på sig. Se blogginlägg om dikten. Så här ser tröjan ut:

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna, vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver, tunga bränningar och förflugna fåglar, vi äro de minst väntade och de djupast röda, tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

När jag betalade fick jag syn på regnbågsörhängen också, men jag lyckades rusa ut ur butiken utan dem. 300 kronors oplanerat köp fick räcka. Istället gick jag till biblioteket vid Hornstull och lånade böcker, bland annat två titlar av Yasunari Kawabata. En diskussion om Haruki Murakami hos Holly Hock i förra veckan innehöll nämligen ett omnämnande av denne nobelprisade japan och då kom jag på att jag läste en Kawabata-bok förra året och blev nyfiken på mer.

Sagt och gjort, en kortroman av Kawabata blev läst på jobbet i helgen och recension dyker upp inom kort. När den var slut började jag på Haruki Murkamis Dance Dance Dance som dock var så enormt skruvad att den knappt känns läsvärd. Vi får se om jag helt enkelt lägger den åt sidan så länge. Just nu har jag nämligen alldeles för mycket av både rec.ex., egna böcker, kurslitteratur och låneböcker som kräver att läsas – men vare sig ork eller tid att faktiskt läsa dem – och nu har jag inte tid med bloggen längre heller, för nu ska här skrivas om barns syn på hälsa och sjukdom.

Hälsar Tekoppen

Violetta skymningar… (Edith Södergran)

Ett av de intressanta sidorna i Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay är hur Clara, efter att ha hållit sig på stor avstånd från hbtq i allmänhet och det som är lesbiskt i synnerhet, plötsligt ska skola sig in i en begreppsvärld och ett kulturellt kapital. Hon har ingen aning om vem Rita Mae Brown är, o.s.v. En av de kulturella upptäcker som Clara delar med sig av är denna dikt av Edith Södergran som jag inte har läst förut (eller åtminstone inte har lagt på minnet). Visst är den intressant och välskriven – och det är ju kul att plötsligt veta varifrån ”stjärnor utan svindel” är taget.

Violetta skymningar…

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer…
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp…
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli…
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.