Tekoppens tankar

Det är meningslöst att ropa på normalt / för normalt bor inte här längre, sade Nina Hemmingsson


Lämna en kommentar

Mera Shakespeare-sonetter

SONNET 108

What’s in the brain that ink may character
Which hath not figured to thee my true spirit?
What’s new to speak, what new to register,
That may express my love or thy dear merit?
Nothing sweet boy; but yet, like prayers divine,
I must, each day say o’er the very same,
Counting no old thing old, thou mine, I thine,
Even as when first I hallow’d thy fair name.
So that eternal love in love’s fresh case
Weighs not the dust and injury of age,
Nor gives to necessary wrinkles place,
But makes antiquity for aye his page,
Finding the first conceit of love there bred
Where time and outward form would show it dead.

I mina ögon en underbart fin dikt om att kärleken till någon både blir svagare och starkare med tiden.


Lämna en kommentar

Mina två favoriter bland Shakespeares sonetter

Sonett 86
Was it the proud full sail of his great verse,
Bound for the prize of all too precious you,
That did my ripe thoughts in my brain inhearse,
Making their tomb the womb wherein they grew?
Was it his spirit, by spirits taught to write
Above a mortal pitch, that struck me dead?
No, neither he, nor his compeers by night
Giving him aid, my verse astonishèd.
He, nor that affable familiar ghost
Which nightly gulls him with intelligence,
As victors of my silence cannot boast.
I was not sick of any fear from thence;
  But when your countenance filled up his line,
  Then lacked I matter, that enfeebled mine.
- Raden ”making their tomb the womb within they grew” har förföljt mig med sin allitererande rytm i ett antal år, sedan jag först läste denna sonett.

Sonett 58

Being your slave, what should I do but tend
Upon the hours and times of your desire?
I have no precious time at all to spend,
Nor services to do, till you require.
Nor dare I chide the world-without-end hour
Whilst I, my sovereign, watch the clock for you,
Nor think the bitterness of absence sour
When you have bid your servant once adieu;
Nor dare I question with my jealous thought
Where you may be, or your affairs suppose,
But, like a sad slave, stay and think of nought
Save, where you are how happy you make those.
So true a fool is love that in your will,
Though you do any thing, he thinks no ill.

- En sådan härlig ironi. För en förstår ju att är det något jaget inte tillämpar här, så är det uppriktig ödmjukhet…


4 kommentarer

Varför göra queera analyser? (långt inlägg)

Att problematisera heteronormativitet i relation till litteratur kan handla om att inte bara titta efter olikkönat begär utan också leta efter samkönat sådant. Då är det till exempel ganska uppenbart att det finns homoerotiska undertoner i Shakespeares Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) där tvillingarna Viola och Sebastian blir skilda åt. Sebastian räddas av en äldre man, Antonio, och de inleder en nära, ja rent ut sagt intim vänskap. Viola klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Hon förälskar sig i honom, men han är kär i adelsdamen Olivia, som blir kär i Viola. Alltså: eventuellt begär man-man, begär mankvinna-man, begär man-kvinna, begär kvinna-mankvinna.
Här används förklädnader för att möjliggöra scenskildringen av Olivias kärlek i Viola – de har också namn som binder dem samman. Olivia gifter sig sedan med Sebastian; tvillingarna är utbytbara genom sin likhet. När Viola klär ut sig till man blir hon Sebastian, så att Olivia i själva verket har förälskat sig i Sebastian. Dessutom finns en slags transskildring i och med förklädnaderna – och ett tydligt maskeradtema i Judith Butlers anda. Maskeraden avslutas med samkönad kyrklig vigsel för två norm-anpassande par, men så länge maskeraden äger rum är gränserna upplösta (karneval, se Bachtin). Detsamma gäller för fler av Shakespeares dramer.
Det vore också intressant att se en queeranalys av Maria Gripes Skugg-serie, där Caroline klär ut sig till Carl. Arvid blir kär i henne, men kan inte tillåta sig denna kärlek förrän hon visar sig vara kvinna, medan hans syster utan problem får bli kär i den hon tolkar som man och som i själva verket är kvinna (begär man-mankvinna och kvinna-mankvinna). Även här blir maskeraden ett sätt att både spela ut och gömma det samkönade begäret, liksom i novellen Den första kärleken av Matilda Roos, där en kvinna maskerar sig till man för att få följa en älskad soldat ut i kriget (begär mankvinna-man) och sedan åtrås av en kvinna (begär kvinna-mankvinna).

Självklart ska en heteronormativ analys också kunna användas på material som verkar helt heteronormativt, t.ex. sångtexten ”Summer Nights” ur musikalen Grease som jag har haft på hjärnan i några irriterade veckor. Till synes håller den sig både inom den heterosexuella matrisen och den heteronormativa synen på könens sociala och sexuella funktioner (mannen som den sexuelle och aktive, kvinnan som den söta och oskyldiga). Även i Grease finns det dock en kvinnlig karaktär som är tuff, tar plats och lever ut sexuellt (Betty) och denna kvinnoroll visar sig i slutet vara den högst värderade, när även Sandy blir sådan. Den naiva kvinnan är inte längre idealet, men hon måste fortfarande hålla sig till det olikkönade begäret (”You better shape up, cause I need a man”).

Nog mässat för idag. Nästa gång jag vill föreläsa återkommer jag – och den som inte är intresserad kan förslagsvis läsa någonting helt annat.


2 kommentarer

Othello (Shakespeare)

Jag anser att Shakespeare bör läsas i original, jag tänker läsa alla Shakespeares pjäser och Othello är ju en av de Stora titlarna. Alltså påbörjade jag Othello: The Moor of Venice i somras, men greppade aldrig helt vad som hände. Det är förvisso ganska naturligt när man läser en fyrahundra år gammal text på ett annat språk än sitt modersmål, men här var omfattningen av oförståelsen alltför stor för att jag skulle känna läslust.

Nu såg jag Ordfronts utgåva på biblioteket, knep hem den och jo, det gick mycket lättare. Intrycket försämrades knappast i någon större utsträckning eftersom jag föll pladask för pjäsen, men det känns synd att gå miste om Shakespeares egna formuleringar. Lars och Mats Huldéns översättning är dessutom extremt modern. Jag har svårt att se varför ”the Moor” genomgående har blivit ”negern”, någon gång ”niggern”. Visst, vi talar sällan om morer idag, men ”neger” hör inte hemma i den tid som skildras.

I övrigt är detta en riktigt bra översättning av ett riktigt bra drama. De femton pjäser jag hittills läst av Shakespeare övertygar mig om att hen var en väldigt ojämn författare, med vissa underbara höjdpunkter men också många bottennapp och för det mesta väldigt slätstrukna pjäser. Othello är dock en glänsande pärla i Shakespeares produktion – det förvånar mig inte att detta är en av de mest omtalade Shakespeare-pjäserna.

Othello är helt enkelt ett mänskligt, gripande och starkt drama om våra drivkrafter; om hur lätt kärlek förvänds i svartsjuka och hat.

Betyg: 8/10


Lämna en kommentar

Shakespeare – The Winter’s Tale

Jag har fått blodad tand när det gäller Shakespeare, kanske för att Julius Ceasar var en utmärkt läslustsväckare. Om Julius Ceasar är en Shakespeare-pjäs som sällan blir läst eller omskriven i den svenska bloggosfären så gäller detsamma för The Winter’s Tale. Med tanke på hur många pjäser Shakespeare skrev är det förstås inte så konstigt att vissa hamnar i skuggan, men The Winter’s Tale har hamnat där ganska oförskyllt, för det är en alldeles utmärkt liten pjäs.

Denna vintersaga räknas som komedi, men de första tre akterna är en fulländad tragedi av klassiskt snitt. Kung Leontes drabbas av misstanken att hans fru Hermione har varit otrogen, med ingen mindre än hans egen bror Polyxenes. När Hermione föder en dotter beordrar han att den lilla ska placeras i ödemarken, eftersom han vägrar inse att han är far till barnet. I slutänden står Leontes förkrossad och inser vad han har gjort, men då är det förstås för sent. Eller? De följande två akterna slänger in lite clowner och bedrägliga skurkar och märkliga sammanträffanden – och vips, ett lyckligt slut! Ganska förtjusande, även om jag inser alltmer att tragedi passar mig betydligt bättre än komedi.

11 Shakespeare-pjäser lästa, bara 25 kvar…


2 kommentarer

Shakespeare – Julius Caesar

Shakespeares pjäser är av ojämn kvalitet, men bra att ha i bok-bagaget. Jag är fast besluten om att läsa dem alla och igår kom jag ett kliv närmre den visionen när jag tillbringade ett par timmar med Julius Caesar. Det var inte bortslösad tid – av de tio Shakespeare-pjäser jag läst är Julius Ceasar den bästa.

En grupp missnöjda adelsmän i Rom svärjer sig samman för att största Caesar. Bland dem finns Brutus, som älskar Caesar men för rikets bästa vill få bort honom från tronen. Det här blir ett långt inlägg, för jag vill skriva av mig mina reflektioner. Obs! Viktiga delar av handlingen avslöjas!

Caesars hustru, Caliphurnia, vill hålla honom hemma på morddagen eftersom hon drömt om Caesars staty som blöder och Roms folk som glada doppar händerna i blodet. Även spåmännen råder Caesar att stanna hemma, eftersom djuret de just offrat inte hade något hjärta, men försiktighet är ingenting Caesar har så mycket till övers för:

Cowards die many times before their deaths;
The valiant never taste of death but once.
Of all the wonders that I yet have heard,
It seems to me most strange that men should fear,
Seeing that death, a necessary end
Will come when it will come.

De första två raderna finns med i en låt av Imperiet: ”Den fege dör tusentals gånger, den modige dör bara en.” (Du är religion på skivan Tiggarens tal.)

Denna pjäs är så rik, här finns så mycket som jag stryker under och vill minnas. Caesars sår liknas vid stumma munnar med rubinröda läppar. Antony, lojal mot Caesar, skakar mördarnas händer som de doppat i Caesars blod. Mördaren Cassius förutspår strax efter dådet: ”How many ages hence Shall this our lofty scene be acted over In states unborn and accents yet unknown!”

Starkast fastnar jag för Brutus hustru Portia, pjäsens enda framträdande kvinnoskildring. Portia märker att Brutus håller något hemligt och när han vägrar berätta anklagar hon honom för att ha henne bara som underhållning, middagssällskap och sängvärmare – hon känner sig som en prostituerad, inte som en hustru. När han fortfarande inte avslöjar någonting frågar hon ”Think you I am no stronger than my sex” och visar ett sår som hon har tillfogat sig själv i låret. Om hon klarar av att stå ut med den smärtan borde hon väl kunna höra sin mans hemligheter? Men Portia får ingenting veta och när hon därefter talar är det som om Shakespeare ångrar att han gjorde henne stark. Nu får Portia istället säga: ”Ay me, how weak a thing The heart of woman is!” För den som fascineras av den starka Portia finns en tavla från 1600-talet, målad av Elisabetta Sirani. Tavlan kan beskådas här.

För att göra det här mastodont-inlägget ännu längre måste jag även tipsa om ett fynd från Google Books: Sammansvärjningen mot Julius sar, en svensk översättning av pjäsen från 1839. Förkortad, men med fint flytande språk som smakar underbart på tungan.

Varför hör jag så sällan om någon som läser Julius Caesar?


5 kommentarer

6 kortrecensioner

Tre systrar av Anton Tjechov innehåller allt jag tidigare har uppskattat i Körsbärsträden och nu vill ha när jag läser Tjechov. Tre systrar gör mig än mer övertygad om att jag och Tjechov är goda läsningsvänner. Måsen och Onkel Vanja hamnar högre upp på prio-listan. (läst i januari 2009)

Går vidare i världen av Leif Holmstrand är bra poesi. Inte himmelsvridande poesi, men bra poesi som jag är mycket glad över att ha läst. (läst i mars 2009)

The Tempest (Stormen) av William Shakespeare är ett väldigt bra exempel på att Shakespeare var en hemskt ojämn typ. Jag vill fortfarande läsa allt han skrivit, men detta är ingen pjäs som gör mig mer entusiastisk över ett sådant projekt. (läst i februari 2009)

Staden av Anna Branting är inte bra, men väldigt intressant. Jag har läst den andra, förkortade utgåvan inom ramen för en fördjupningskurs om sedlighet i 1800-talslitteratur. Staden utgavs 1901 och behandlar verkligen sedlighet, på ett ganska moraliserande sätt. Slutet känns väldigt plötsligt och inte alls särskilt relevant för berättelsen. Detta är möjligtvis ett givande tidsdokument, särskilt som Anna Branting – fru till Hjalmar – är så pass bortglömd, men någon tidsöverskridande klassiker är Staden i mina ögon inte alls. (läst i mars 2009)

Resa med lätt bagage av Tove Jansson är ytterligare en av Tove Janssons novellsamlingar som gör mig både illa berörd och upprymd. Mumintrollet i all ära, men varför så lite fokus på Tove Janssons novellistik och övriga vuxenlitteratur? (läst i april 2009)

Samhällets stöttor av Henrik Ibsen är ingen ny Et dukkehjem, men den tar upp ibsenska teman om sanning och idealism på ett sätt som känns givande att läsa inom ramen för Ibsens författarskap som helhet. Det är ingen bra ingång till Ibsen, men det är ett drama upplagt på intrigmässigt fulländat sätt. Klas Östergrens översättning flyter väl, men jag skulle hellre läsa originalet. (läst i maj 2009)


2 kommentarer

Shakespeare – Trettondagsafton

Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) är en ganska märklig titel på ett inte särskilt märkligt drama. Denna förväxlingskomedi om kärlek och identitet är skriven cirka 1601-1602, innan de stora tragedierna (Kung Lear, Othello, Macbeth) men efter Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Köpmannen i Venedig och Hamlet.

I centrum står Viola och Sebastian, två intill förväxling lika tvillingar vars fartyg förliser. Sebastian räddas av Antonio och inleder en vänskap med homoerotiska undertoner. Mest scenutrymme får systern Viola som klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Viola förälskar sig i sin herre, men han är kär i en adelsdam, Olivia, som blir kär i Viola. Självklart slutar pjäsen med två passande bröllop.

Inte världsomstörtande, men klart underhållande och definitivt intressant.


2 kommentarer

3 ting jag diggar med Hamlet

1. Prins Hamlets vanvettiga repliker
Hamlet: Jag är bara galen i nordnordväst; då vinden är sydlig, kan jag skilja en ko från en väderkvarn.

Rosenkrantz: Min prins, ni måste säga mig, var liket är, och följa med oss till konungen.
Hamlet: Liket är hos konungen, men konungen är icke hos liket. Kungen är ett ting -
Gyldenstern: Ett ting, min prins?
Hamlet: Av ingenting. För mig till honom. – ”Kurra, kurra gömma, kurra, kurra gömma.”

Konungen: Nå Hamlet, var är Polonius?
Hamlet: Vid kvällsvarden.
Konungen: Vid kvällsvarden? Var?
Hamlet: Ej där han äter, utan där han ätes. En viss kongress politiska maskar håller just nu på med honom. De där maskarna leva just som riktiga kejsare. Vi göda alla andra kreatur för att göda oss själva, men oss själva göda vi för maskarna. … Man kan meta med den masken, som frätt en kung, och äta den fisken, som förtärt den masken.

2. Ofelia och hennes sånger
”Och kommer han en igen?
Och kommer han ej igen?
Nej, nej, han har sett sitt sista,
gå lägg dig i svartan kista.”

3. Dödgrävarens lakonismer, samt hans visa
”En hacka och en spade blott
och lakanet till skrud,
en grop i mull, det är din lott,
du mänska, stoftets brud.”


10 kommentarer

En midsommarnattsmardröm

By all the vows that ever men have broke,
In number more than ever women spoke,—
In that same place thou hast appointed me,
Tomorrow truly will I meet with thee.

A Midsummer Night’s Dream fängslade mig och blev snabbt slukad. Pjäsen når högre höjder än någon av de sju andra Shakespeare-dramer jag har läst till dags dato. Måste nog smyga in The Tempest på läslistan, vill ha mer sagospel och öververkliga väsen.

Här finns intressanta teman, till exempel Hermia som vill välja make själv fastän lagen hotar med avrättning. Istället för att acceptera den lydnad som hon uppmanas att underkasta sig, där fadern är en gud och dottern bara är en vaxbit som han formar efter sitt behag, säger hon: ”I would my father look’d but with my eyes.”

Titania, älvdrottningen, behagas mer av sin unga page än av älvornas konung Oberon. ”Am I not thy lord?” – din herre – undrar han och spelar ett elakt spratt. Via magi låter han henne bli förälskad i en människa med åsnehuvud.

Helena är älskar Demetrius, men Demetrius vill gifta sig med Hermia som förälskat sig i Lysander. Demetrius hatar Helena för att hon inte kan sluta påminna honom om att han en gång svurit henne trohet. Helena känner sig som en hund: alltmer tillgiven ju mer den sparkas på.

Starka scener. Superbt språk. Strålande skådespel.

Help me, Lysander, help me! do thy best
To pluck this crawling serpent from my breast!
Ay me, for pity!—What a dream was here!
Lysander, look how I do quake with fear!
Methought a serpent eat my heart away,
And you sat smiling at his cruel prey.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 93 other followers