Sourland är en samling berättelser av olika längd. Gemensamt för dem alla är det typiskt Oatska: mycket brott, mycket mörker, mycket absurda människor, en hel del obehag. De flesta berättelserna är läskigt bra och visar vilken bra författare Oates är – jag tycker att berättelserna i Sourland är bättre än många av Oates romaner, så jag tänker definitivt läsa mer Oates-noveller och jag kan rekommendera den tjocka samlingen Sourland till alla novellälskare och alla Oates-fan.
Betyg: 8/10
Oh så glad jag blev när jag hittade Livets uppkomst på Stadsbibliotekets vagn med nyss tillbakalämnade böcker – en kortroman av Oates, från 1991. Då var jag en treåring som inte alls läste Oates, men nu läser jag gärna denna gigant. Det som gjorde mig glad var dock inte att det stod Oates på ryggen, för jag har många Oates hemma, utan att det var en KORT bok. Med sina 115 sidor kändes den som ett mera rimligt läsprojekt mellan all kurslitteratur än Blonde och alla andra Oates man/en/jag borde läsa. Jag har läst ett par tre kortromaner av Oates förut: den underbara Våld. En kärlekshistoria, den stilistiskt spännande och även handlingsmässigt spänningsfyllda Mörkt vatten, den i mitt tycke halvbraiga Djur. Kort sagt: en kortroman signerad Oates kändes som en perfekt idé.
Livets uppkomst handlar om Kathleen som dödar första gången redan när hon är i nioårsåldern och som samtidigt knappt själv lyckas överleva sin fars misshandel. Efter ett antal fosterfamiljer blir hon sjukvårdsbiträde – och dödsängel. Här kanske det spelar in att jag har tillbringat sex veckor som praktikant på ett äldreboende, för jag kan verkligen leva mig in i miljön. (Så har Oates också beskrivit sjukhuslivet mycket inträngande). Svårare att leva sig in i är huvudpersonen som berättarrösten cirklar kring och aldrig riktigt kommer åt – med avsikt. Det är meningen att Kathleen ska vara oförståelig. Jag behöver inte förstå henne. Jag kan bara konstatera att hennes berättelse är välskriven, stark som en spark i magen och väldigt Oates på det där sättet då Oates är på bra humör och lyckas helt och fullt.
”FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR – oupphörligen drog vissa ord genom hennes huvud som små böner för vilka hon Kathleen Hennessy blott var mediet – FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR – för vilka herren vare lovad.”
Betyg: 8/10
USA 1975. Gillian, 20 år, går på ett flickuniversitet i småstaden Catamount. Mordbränder anläggs på universitetsområdet och de unga studenterna har en tendens att drabbas av nervösa sammanbrott. Stämningen är också spänd på grund av den karismatiske professorn Andre Harrow, gift med skulptrisen Dorca vars verk skapar upprörda känslor. Vissa av de unga kvinnorna på universitet blir under en period praktikanter hos Dorca, något som måste bevaras hemligt. Vad pågår egentligen? Gillian hamnar i de utvaldas skara och dras allt längre in i destruktiva situationer.
Djur heter Beasts på engelska och det är ingen slump att den inte heter ”animals”. Ett utmärkt exempel på svåröversatta stämningar. Det är en otäck bok som tangerar skräck och deckare. Ett viktigt tema är poesi, särskilt D.H. Lawrence, samt modern konst och dess tendens att tänja på gränser för det tillåtna. En genomgående fras i boken lyder på originalspråk: ”We are beasts and this is our consolation.”
Här finns mycket som är känslomässigt krävande och engagerade, en del beskrivningar snuddar det sensationslystna. Samtidigt känns boken som helhet bara nästan bra, den når inte över den magiska gränsen där en läsupplevelse blir helhjärtad och genomgående positiv. I längden känns berättelsen en aning ytlig, det är en kortroman som gott kunde ha varit längre. Berätterskan är väldigt distanserad, jag lär aldrig känna hennes väsen. Nutidskapitlen tillför inte så mycket som de kunde ha gjort.
Jag kan absolut inte avråda någon från att läsa Djur, förutom av anledningen att den kan göra en väldigt illa berörd mellan varven, men samtidigt kan jag inte bli av med känslan av att detta är en bok som kunde ha blivit så väldigt mycket bättre.
Kelly Kelleher sitter i en bil på väg genom ett träsk. Mannen som kör är senator för demokraterna. Han har fått i sig några drinkar för mycket på fjärde-juli-festen som de nyss har lämnat, han är stressad och vet inte om att den väg de svänger in på är ur bruk. Plötsligt far bilen av vägen, in i ett skyddsräcke. Skyddsräcket brister och bilen hamnar i vattnet. Senatorn lyckas ta sig ur men kvar i bilen blir Kelly som försöker överleva tills hon räddas – men hela tiden sipprar mer och mer av det mörka träskvattnet in i bilen och mängden syre minskar.
Kellys liv fladdrar förbi, helt utan kronologisk ordning, dagens händelser blandas med gamla minnen, verklighet blandas med dröm. Allting är väldigt osäkert och ganska så rörigt. De 150 sidorna är snabblästa, men långtifrån emotionellt lättlästa. Desperationen känns och slutet övertygar även om vägen dit inte varit helt fulländad.
Jag är imponerad av hur Oates lyckas skriva 150 händelserika sidor om ett så kort förlopp och det är intressant att se hur hon lyckats göra sig så fri från kronologi. Detta är inte Oates bästa bok, men å andra sidan är den långitfrån dålig och det är knappast en bok jag glömmer i förstone.
Efter kraschen tog jag mig samma, bredde ut mina vingar och flög iväg är en bok för unga vuxna, men innehåller flera teman som känns igen från Oates övriga produktion. Vissa inslag verkar helt enkelt obligatoriska. Det är nästan tröttsamt.
Än mer stör jag mig på att Oates verkar ha gått i en alltför vanlig fälla. Fällan som består av att författare resonerar: ”Jamen nu skriver jag ju för ungdomar, då är kvaliteten inte lika viktig.” Efter kraschen… har vare sig den koncentrerade fulländningen i Våld eller den episka vidden i Det var vi som var Mulvaneys. Slutet är på många sätt en besvikelse, som om Oates plötsligt ger upp. Det känns som om hon sviker sin huvudperson, Jenna.
Förutom dessa klagomål måste jag tillstå att Efter kraschen… är en sådan bok som jag hela tiden vill vidare i, tack vare språkets flyt och den intressanta intrigen. Oates tar upp många viktiga frågor, till exempel hur sjukvården kan svika sin patient. Jenna pumpas full med beroendeframkallande preparat efter den bilolycka där hennes mamma dör. När hon inte bedöms behöva smärtlindring längre tas de helt enkelt bort, utan att hon erbjuds något annat sätt att tackla sorgen och smärtan. Det är knappast förvånande att Jenna i det läget vänder sig till droger för att fylla tomrummet. Och ingen terapi får hon heller, förrän det är för sent. Ibland känner jag för att hoppa ner i boken, in i handlingen och skrika åt karaktärerna. Så mycket bryr jag mig. Det är ett gott tecken.
Våld. En historia om kärlek är en förmildrad version av originaltiteln Rape. A Love Story. Första meningen slår an den genomgående tonen, skoningslöst. Berättarrösten andas i stackatto. Den egensinniga språkbehandlingen ger liv åt alla obehagligheter som berättas. Läsningen orsakar smärta i mellangärdet, illamående och desperation. Men det är värt besväret.
Martine Maguire, så heter kvinnan som utsätts för detta övergrepp. Teena är hennes smeknamn och öknamn. Den fjärde juli 1994 tar hon det ödesdigra beslutet att gå genom en mörk park mitt i natten, tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethel. Mer och mer blir dottern den egentliga huvudpersonen. Bethie, som tolv år gammal med nöd och näppe undkommer att bli våldtagen och dödad. Bethie, som snart tappar förtroendet för samhällets lagar.
För när våldtäksmän och våldtäktsoffer hamnar i rätten händer det som inte får hända. En skicklig försvarsadvokat dribblar bort skulden. Offren orkar inte utsätta sig för en rättegång. Våldtäktsmännen verkar komma undan – men en iakttagare beslutar sig för att bli involverad.
Våld. En historia om kärlek är den mest läsvärda bok jag stött på i år. Det är en bok jag önskar att alla som orkar skulle läsa och diskutera. För vad är rättvisa? var går moralens gräns? har man rätt att ta lagen i egna händer? Här finns samma öga-för-öga, tand-för-tand som i gamla testamentet, som i grekiska tragedier, hämnden som kliver över lik. Det är inte politiskt korrekt. Det är inte alls rätt. Men det är en livsnödvändig upplevelse att tänka igenom.
Känslor och förnuft talar olika språk. Vilkendera vill du bejaka?
