Tekoppens tankar

Det är meningslöst att ropa på normalt / för normalt bor inte här längre, sade Nina Hemmingsson


4 kommentarer

Sång från Gond – ännu ett citat ur Aniara

Nu kommer en rosornas gud,
ty rosornas dagar är komna.
Och liljans gudinna är här.
Hur lyckligt när mänskorna somna.
Se, märkliga feer gå fram,
i kistorna färgerna blandas.
Nu önskar violguden färg.
Violernas dagar skall randas.
Vi sjunker i gudarnas lund,
blir mylla, pistiller och stålar.
Och på vår föruttnelses grund
snart gudarna blommorna målar.
Ju mer vi förvissna och dö
ju mindre skall gudarna sörja.
Vårt liv smälter bort såsom snö
när gudarnas somrar börja.


4 kommentarer

Harry Martinson – Aniara

Aniara är ett rymdepos, på vers såsom epos plägar vara. Ibland rimmat, ibland inte, mer eller mindre haltande versmått. Berättelsen om en framtid där jorden är så sönderstrålad att man flyr till andra planeter, varvid ett av flyktrymdskeppen hamnar ur kurs och aldrig kommer att kunna ta sig tillbaka till jorden (Gond), är djupt originell. Många är de ord, namn och planeter som Martinson hittat på själv, något som inledningsvis gör mig en aning förvirrad. Jag tycker inte att det här är särskilt bra, men det är anmärkningsvärt i sin unikhet och fantasirikedom – och därmed klart läsvärt, särskilt på grund av vissa underbart vackra partier där allting stämmer (vilket det tyvärr inte gör alltför jätteofta).

Citat:

Vår själ förnöts av drömmar, ständigt gnider
vi dröm mot dröm av brist på verklighet,
och varje ny förkonstling blir en stege
mot nästa drömbesatta lufttomhet.

-

Vi anar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav.

-

Försök till räddning genom andeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara -
ty jag satt fånge här i Aniara.

-

Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.

-

Gud, hur kan du.
Var är smärtan störst.
Hos dig som skördar allt?
Hos oss som ser och vet
hur allting skördas?
Din stora makt – vår vanmakt.

-

Sedan måste jag bara framhålla ett enda ord ur boken: ”ångersånger”. Åh så träffande!


2 kommentarer

Harry Martinson – Tre knivar från Wei

Tre knivar från Wei är ett drama som utspelar sig i ett fjärran Kina där kejsarinnan dömt alla av Tang-klanen till döden men sedan givit vissa ”den halva nåden”. De förvisas till en ort nära gränsen och döms att bära tre knivar i håret som prydnad, tre knivar med vilka de ska döda sig själva om – eller snarare när – mongolerna kommer. Det finns också en tjänarinna, Lai, som är satt att döda de som inte klarar av att genomföra riten. Samtidigt finns de som förestår förvisningshemmet och försöker rädda sina underlydande genom att sända ut dem på pilgrimsfärd.
Om de som vandrar pilgrimsfärd säger en karaktär kallad Trotjänarinnan följande ord: ”De vandrar inte vägen fram. De vandrar bort från världen. Men de som missbrukar Buddas namn till en simpel flykt av rädsla, deras själ blir utan frid.”

Först och främst handlar dock livet för de förvisade om lydnad, som följande citat visar:

”Jag vet att vi har all rätt att anklaga kejsarinnan. Men vill vi anklaga måste det ske inom lydnaden. Man måste lyda innan man kan anklaga. Att först bryta mönstret och sedan anklaga är tarvligt uppror. Viktigast är att Mönstret bibehålles.”

”Emedan lydnad och hämnd är två olika ting, eller borde vara det, om inte ondska och plikt ska bli sammanflätade, därför tvekar jag.”

Och mitt ibland de förvisade hovdamerna och deras discipler vandrar två helt olika figurer. Konkubinen Nan Fei, som ska försöka blidka mongolerna med sin skönhet, och tjänarinnan Lai, som ska döda alla som tvekar. Tjänarinnan Lai, som säger: ”Döden är mitt hem och döden är min vän.”

Det är ett mångsidigt drama som Harry Martinson bjuder på, mycket intressant tankegods. Jag sörjer att jag inte såg det när det gick häromåret, för det verkar inte sättas upp särskilt ofta.


2 kommentarer

En jämförelse mellan Harry och Moa

Nej, JAG tänker inte jämföra dem. Det vore bara smaklöst. Jag tänker jämföra hur de skildrats i Nationalencyklopedin.

1. Moa
Nationalencyklopedin skriver om Moa Martinson: ”I många av M:s böcker fungerar arbetarkvinnan som en symbol för kvinnoslit och socialt underläge. Den nya författarinnan hälsades med lika delar beröm och avståndstagande.”, ”Moa Martinson ville fylla i de vita fläckarna på samhällskartan genom att föra arbetarkvinnornas talan.” Det står att Moa Martinson ”förnyade den svenska prosan genom att finna ett språk för vad som legat fördolt i realismens och modernismens döda vinkel, nämligen kvinnokroppens förtigna erfarenheter.” Kvinnan blir alltså främst en skildrare av kvinnlig erfarenhet. Här framförs även att Moa Martinson genom sina kvinnoskildringar ”kan sägas föra en dialog” med samtida manliga författare ”och deras primitivistiska dröm om en fri sexualitet, där kvinnan oftast tilldelats rollen som promiskuös”. Även Mia-triologin, med början i ”Mor gifter sig”, jämförs med ”de manliga kollegornas utvecklingsromaner”. Kvinnan kan alltså jämföras med männen, men förblir väsensskild. Hennes äktenskap med Harry nämns redan innan någon av hennes böcker har kommit på tal och då har vi redan fått en genomgång av hennes privatliv som upptar nästan halva texten.

2. Harry
Nationalencyklopedins text om Harry Martinson är längre (563 kontra 367). Här står att Harry Martinson ”har som naturskildrare få likar. Hans tankelyrik är djupt originell och konsekvent, och hans okonventionella språkkonst har inneburit en oskattbar stimulans i senare svensk poesi.” Harry Martinson beskrivs som skildrare av ”världsnomaden”, ”ett ideal av fri rörlighet, fysiskt och intellektuellt.” Nässlorna blomma sägs genomsyras av Harry Martinsons ”geniala inlevelse i barnets värld”. Texten går sedan igenom verk för verk, istället för att svepande nämna författarskapet, vilket var fallet med Moa Martinson. Varje bok tillägnas uppskattande adjektiv, ”avsevärd insikt”, ”oefterhärmliga”, etc. Överhuvudtaget haglar det av sådana ord som beskriver Harrys storhet. Kort, på slutet, nämns hans äktenskap med Moa i en enda mening. I övrigt nämns nästan ingenting av hans privatliv förutom att han gick till sjöss och fick tbc.

3. Jämförelse
Kort sagt: Moa Martinson skildras som kvinno- och barnskildrare, Harry Martinson skildras som människo- och världsskildrare.


6 kommentarer

Harry Martinson – Nässlorna blomma

Det luktar lite vargpäls om människolivet. Därför behöver det ofta vädras.

Av medelklass finns fyra slag. 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano.

Olav började leka med en docka som hette Brännvin; började se världen genom dess sneda förstoringlas.

Det här är en bok om hur ”kvällshimlen rör sig dunkelt i tårarnas disiga, salta lins”, om ”sorgeklädernas änkedunkla skog” och ”den kistsvarta jorden”, men också en självbiografisk uppväxtskildring om ett sockenbarn som auktioneras ut av kommunen när hans familj har gått under. ”Inne i magen slog hans kyrkklocka” och ”spanögd som en katt” såg han mot ”fjärrfjärran”. Han måste ha sett mycket, Harry Martinson, för den här boken är full av iakttagelser, poetiskt omskrivna till konstverk.

Hans hustru kallades Blå Kaja. Hon var elak som en hagelskur och hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet.

Från det han var ändå yngre mindes han ingenting. När han blev vuxen visste han varför: då var han bara skenbart ett barn, ännu ej avgränsad och avskild. Då var han ett organ till modern, ett bihang och ett löfte. Ett knubbigt, klarögt och vackert ägg med rörelse, ögon, armar, öppningar. Då var han ett dunkel med blint skyddssinne och lystet näringssinne. Då fanns ingenting som stannade kvar för att bli tänkt. Och inget fanns som blev till vana i sig själv och en sluten livsform. I detta låg hemligheten som gjorde att snigeln i gräset utanför var klokare, suveränare, egnare än han.

Så trots sorgen är det här en bok full av skönhet. Här ryms ord som ”frösköte”, här finns ”trollsjud av blommor”, en ”doftmässa” där ”Tolv bikupor orglade”. Bortom all natur finns dock något mycket mänskligt, ”Den själviska jagyrseln”, människor som sitter på ”sin samvetssoffa”, dubbelbottnade uttryck som ”avskedsvänligt”. Jag minns att ett stycke, det om kalven, har jag fått läsa i skolan, jag tycker mig minnas en illustration, och nog är det bokens hjärta? Det handlar i grunden om livet och döden – talande nog är de sista tre orden ”Hon är död!” – men mer än så säger jag inte – det får ni allt ta reda på själva!

Den avblommade ljungen huttrade som en väldig djurragg i blåsten. Det tjöt som piskade hundar i spjällen. Skorstenarna tog djupa brösttoner ända inifrån husen, de basade dovet, och det dånade. Logdörrarna blåste upp på vid gavel och bjöd stormen brusa in som ett tomt, kallt famntag i halmen.

Kaffeimman steg som blålysande spiraler över kaffekopparna i fönsterljuset. Vägen till skolan lyste. Den silvervita höstdaggen låg på grästens tusen spindelvävar på vilka morgonens solstrålar zittrade med millioner svängningar, ljudlöst. Tröskorna satte gröna spår i den tennlysande daggen innei skuggorn, och barnet fann det underligt att skuggor på det hela taget utgingo från så eldgula träd, så blonda lövmoln.

Jag fick mycket njutning och känsla ut av Nässlorna blomma, men jag saknar en stadigare röd tråd i berättande. Dock är jag beredd att acceptera denna bok just så som den är. Tack Harry.

Betyg: 7/10

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 94 other followers