Det luktar lite vargpäls om människolivet. Därför behöver det ofta vädras.
Av medelklass finns fyra slag. 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano.
Olav började leka med en docka som hette Brännvin; började se världen genom dess sneda förstoringlas.
Det här är en bok om hur ”kvällshimlen rör sig dunkelt i tårarnas disiga, salta lins”, om ”sorgeklädernas änkedunkla skog” och ”den kistsvarta jorden”, men också en självbiografisk uppväxtskildring om ett sockenbarn som auktioneras ut av kommunen när hans familj har gått under. ”Inne i magen slog hans kyrkklocka” och ”spanögd som en katt” såg han mot ”fjärrfjärran”. Han måste ha sett mycket, Harry Martinson, för den här boken är full av iakttagelser, poetiskt omskrivna till konstverk.
Hans hustru kallades Blå Kaja. Hon var elak som en hagelskur och hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet.
Från det han var ändå yngre mindes han ingenting. När han blev vuxen visste han varför: då var han bara skenbart ett barn, ännu ej avgränsad och avskild. Då var han ett organ till modern, ett bihang och ett löfte. Ett knubbigt, klarögt och vackert ägg med rörelse, ögon, armar, öppningar. Då var han ett dunkel med blint skyddssinne och lystet näringssinne. Då fanns ingenting som stannade kvar för att bli tänkt. Och inget fanns som blev till vana i sig själv och en sluten livsform. I detta låg hemligheten som gjorde att snigeln i gräset utanför var klokare, suveränare, egnare än han.
Så trots sorgen är det här en bok full av skönhet. Här ryms ord som ”frösköte”, här finns ”trollsjud av blommor”, en ”doftmässa” där ”Tolv bikupor orglade”. Bortom all natur finns dock något mycket mänskligt, ”Den själviska jagyrseln”, människor som sitter på ”sin samvetssoffa”, dubbelbottnade uttryck som ”avskedsvänligt”. Jag minns att ett stycke, det om kalven, har jag fått läsa i skolan, jag tycker mig minnas en illustration, och nog är det bokens hjärta? Det handlar i grunden om livet och döden – talande nog är de sista tre orden ”Hon är död!” – men mer än så säger jag inte – det får ni allt ta reda på själva!
Den avblommade ljungen huttrade som en väldig djurragg i blåsten. Det tjöt som piskade hundar i spjällen. Skorstenarna tog djupa brösttoner ända inifrån husen, de basade dovet, och det dånade. Logdörrarna blåste upp på vid gavel och bjöd stormen brusa in som ett tomt, kallt famntag i halmen.
Kaffeimman steg som blålysande spiraler över kaffekopparna i fönsterljuset. Vägen till skolan lyste. Den silvervita höstdaggen låg på grästens tusen spindelvävar på vilka morgonens solstrålar zittrade med millioner svängningar, ljudlöst. Tröskorna satte gröna spår i den tennlysande daggen innei skuggorn, och barnet fann det underligt att skuggor på det hela taget utgingo från så eldgula träd, så blonda lövmoln.
Jag fick mycket njutning och känsla ut av Nässlorna blomma, men jag saknar en stadigare röd tråd i berättande. Dock är jag beredd att acceptera denna bok just så som den är. Tack Harry.
Betyg: 7/10
