Bodil Malmsten – De från norr kommande leoparderna

Jag var måttligt förtjust i nummer två av Malmstens tre ”blokar”. Just därför lät jag bli att köpa övriga blokar på bokrean och valde bara Mitt första liv. Några dagar senare stötte jag på De från norr kommande leoparderna i bokhyllan på min nya avdelning och tänkte att det faktiskt kunde vara precis vad jag behövde. Och så rätt en kan ha! Jag läste hela leopard-boken igår och den passande perfekt för mitt uttråkade-och-trötta själv. Jag var helt enkelt på precis rätt humör för något lättsmält och underhållande. Samtidigt kommer det mot slutet av boken in ett allvar som saknades i dess föregångare. Jag kommer hur som haver absolut att läsa den första men för mig sista bloken: Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Kommer Malmsten ut med fler blokar läser jag gärna dem också.

Betyg: 7/10

Bodil Malmsten – Samlade dikter

Dvärgen Gustaf (1977) är väldigt skum men inte så mycket mer. Den är… intressant. Kvaliteten är däremot något sviktande.

Damen, det brinner! (1984) rimmar på ett alldeles överhärligt maniskt sätt och är riktigt fantasirik, kreativ och innovativ. Me like! För att vara en andra diktsamling är den extremt bra.

Paddan och branden (1987) innehåller två riktigt starka sviter men slutsviten är svag.

Nåd och onåd (1989) är skum på ett bra sätt och får godkänt i mitt betygssystem.

1990 kom Nefertiti i Berlin och bara ett år senare Landet utan lov. Den senare är klart bättre än den förra – men även den är bra, det får jag vackert tillstå. Om vi börjar med Nefertiti i Berlin så har den litegrann av samma vara som Damen, det brinner! men i ett betydligt lugnare tempo. Jag uppskattar de existentiella reflektionerna, myu bien, really, men jag saknar den där överdådiga påhittigheten. Den får jag dock tillbaka i Landet utan lov som är den kortaste av Malmstens diktsamlingar men också den mest världsöverstjälpande. Här är det vardag att raka undulaten, bara en sån sak!

Inte med den eld jag har nu (1993) är till synes självbiografisk men å andra sidan heter den Dikt för en annan dam som undertitel och min förälder som läst Malmstens självbiografi intygar att ingenting stämmer. Det gör å andra sidan helt och fullt detsamma – detta är en an av de bästa diktsamlingar jag läst på länge, med både språk och innehåll på plats. Rätt plats.

Sammanfattningsvis är jag mycket förtjust i Malmstens sätt att rimma men gillar även det enkla, till synes självbiografiska tilltalet i Inte med den eld jag har nu. En njutning har det i alla fall varit att läsa alla dessa dikter!

Bodil Malmsten – Undergångarens sånger

Jag har läst två böcker nu i februari. Båda skrivna av Bodil Malmsten. Vilket innebär att jag har läst tre böcker av Malmsten nu i år och fyra totalt. Betyder det att jag tycker mycket om Malmsten? Nej, ska sanningen fram så är vi faktiskt bara halvkompatibla. När det klickar slår det gnistor men ofta är läsningen ganska tradig. Ändå finns något som gör det mödan värt.

Nu idag var det novellsamlingen Undergångarens sånger från år 1998 som blev utläst. Femton passionshistorier som är lättlästa och ofta korta, förutom den inledande. I denna första novell tycks berättarjaget vara Malmsten själv på en uppläsning ute i landsorten. Åtminstone utger sig jaget för att vara autentiskt Malmstenskt. Här nämns mycket som sedan dyker upp i de följande novellerna och en av novellerna citeras också. Lite kul!

Alla noveller cirklar på något sätt kring passion, kärlek, sex, trohet och otrohet, men ofta på ganska oväntade sätt. De flesta är skrivna på ett språk som påminner om deckarprosa – bara ibland gnistrar det till av den formuleringskonst som Malmsten verkligen kan uppvisa. Vissa noveller är riktigt bra, den avslutande är nästan dödligt bra, men en hel del är inte mer än lättlästa och lättglömda. Allt som allt blir novellsamlingens helhet bara ljummet nästanbra. Men fortsätter läsa Malmsten, jo – det gör jag. Definitivt. Någonting i tonen, språket lockar. Vill ha mer.

Betyg: 6/10

Bodil Malmsten – Nästa som rör mig

Boken som gjorde mig så läslyckorusig var alltså Bodil Malmsten: Nästa som rör mig. En stark svart berättelse om Johanna, före detta fotomodell, som nu stjäl plånböcker på gatorna i Paris. Det är en berättelse fylld av hat och skriven på Malmstens originella, rent ut sagt unika sätt – ett fritt flöde med många associationer, upprepningar och ibland så halvt utsagt vad det egentligen rör sig om att jag bara kan acceptera att jag inte förstår och fortsätta läsa. För den här tunna (men tunga!) boken tar bara ett par timmar att avverka och är trots sitt mörker en ren fröjd. Inte perfekt. Inte Den Stora Romanen. Inte alls faktiskt – men som pjäsliknande monolog tar den mig in i Johannas huvud och släpper bara nästan ut mig igen. Efteråt. Efter slutet som kanske är lite väl ljust, men som duger gott. Läsvärd bok helt enkelt – och jag är ju evigt tacksam för att den fick mig ur mitt lässtillestånd!

Betyg: 7/10

Bodil Malmsten – Kom och hälsa på mig om tusen år

Jag måste säga att hela idén är lite konstig. Ta blogginlägg och göra en bok av? Det blir väl vare sig hackat eller malet, vare sig blogg eller bok? Nej, tyvärr. Det blir så tillfälligt, näst intill obeständigt. Jag läser och flyter med, det är inte tråkigt – men inte heller angeläget eller brännande.

Jämfört med t.ex. För att lämna knappmeddelande tryck stjärna är det här helt enkelt en bok så lättviktig att den flyger sin kos. Småmysig för stunden. Men inte mer. Så min slutsats blir nog att bloggar är bäst som bloggar.

Det finns två bloggböcker till av Malmsten, men jag siktar på helt andra titlar framöver: Undergångarens sånger, Mitt första liv, Den dag kastanjeträden slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig.

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna

Denna pjäs av Bodil Malmsten finns i pocket, inte en dag för tidigt! Jag råder alla att investera några tior för att få höra Bert-Ove, Giselle, Edvard, Jessica och Thomasine. Fem svenskar som framför sina monologer. Fem fiktiva människor som får komma till tals med allt det som annars bara skymtar fram i Ring P1 och på tidningarnas insändarsidor. Dessa fem är förtvivlade, uppgivna, förbannade, deprimerade, självmordsbenägna. Allt utom lyckliga. Det kanske låter tröttsamt, men eftersom Malmsten har hållit i pennan skänker språket en säregen glädje åt det som sägs. Jag njuter verkligen av formuleringskonsten och det är så uppfriskande med dessa röster som liknar varandra och delvis säger samma saker, men som ändå är så personliga.

Jag önskar att det fanns en tidsmaskin som kunde ta mig tillbaka. Inte till stenåldern utan till den tid för så få år sedan då denna pjäs gick att se på scen. För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är perspektivgivande, innehållsrik och intrycksfull läsning. Jag hoppas att även uppföljaren Nakna damer på nedre botten mittemot kommer att publiceras i bokform.