Tove Leffler – Den kärleken

Som sagt: Anne Charlotte Leffler. En sen 1800-talsförfattare som med noveller, romaner och pjäser gjorde avtryck i litteraturhistorien, avtryck som dock inte är självklara att uppmärksamma idag. Därför är det väl att Tove Leffler, en nutida släkting, har skrivit sin debutroman om just Anne Charlotte Leffler. Hennes liv, hennes skrivande, men främst – som titeln skvallrar om – hennes kärlek.

Anne Charlotte Leffler lämnade nämligen sitt arrangerade svenska äktenskap för att istället, efter en lång kamp mot katolska konventioner, gifta sig med en tio år yngre italiensk hertig. Gissa om det skvallrades! Gissa om det fördömdes. Fyra månader efter att ha fött sitt första och enda barn dog Anne Charlotte Leffler i blindtarmsinflammation. Efter sig lämnade hon ett stort antal litterära verk.

Tove Leffler har skrivit om sin släkting med värme, liv och känsla. Språket är speciellt och lite lagom experimentellt, inte svårt att läsa – även om korrekturläsaren kunde ha gjort ett bättre jobb och undvikit en del svårtuggade meningar som helt enkelt inte fungerar grammatiskt. Min läsning flyter fram, jag är engagerad, jag vill vidare. De 270 sidorna är snabbslukade, men vad lämnar de efter sig? En djupare inblick i såväl Anne Charlotte Lefflers liv som 1800-talet över huvud taget – Tove Leffler hoppar in med jämna mellanrum för att jämföra. Vad som förändrats, vad som kvartstår.

Det är som sagt svårt att inte jämföra med Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och likheterna är stora. Riktigt lika bra blir inte Den kärleken, men jag är ändå förvånad över att jag har sett så få bloggare nämna och läsa Tove Lefflers debut. Kom igen! Det här vill ni faktiskt inte missa!

Fast jag är faktiskt osäker (och nyfiken) på hur väl boken tål ögonen hos någon som inte har läst några av Lefflers egna verk eller läst om litteratur- och samhällsklimat i Sverige när det begav sig. Tove Leffler verkar nämligen vara påläst, utifrån mina rudimentära kunskaper om perioden och personerna, och försitter sällan en chans att inflika någon boktitel eller något namn. Ofta följer en förklaring, men långt ifrån alltid. Säkert tål boken även en läsning utan förkunskaper, men alla roliga referenser är det ju synd att missa.

Betyg: 8/10

Tack Atlas förlag för recensionsexemplar!

Anne-Charlotte Leffler – Sanna kvinnor

Anne-Charlotte Leffler var en av tendensdiktarna under 1880-talet. De skrev pjäser, noveller och romaner om aktuella samhällsproblem, främst det som rörde kvinnans frigörelse. Under 1890-talet kom denna litteratur att falla i onåd efter att tidigare ha varit ytterst i ropet: det var Leffler, Stéenhoff och Agrell som sattes upp på Dramaten, inte Strindberg! Idag har Leffler och hennes likar länge varit bortglömda, men på sistone har de fått en renässans. Rosenlarv har gett ut många gamla böcker och pjäser har satts upp igen på teatrarna. Bra så! Sanna kvinnor har mig veterligen inte återutgivits ännu, men det kommer förhoppningsvis eftersom återuppsättning på scen redan har ägt rum på Fria Teatern.

Sanna kvinnor handlar om en familj som en gång i tiden hade gott om pengar, men där fadern undan för undan har spelat bort så gott som allt. Nu finns det bara kvar några obligationer, som modern fått testamenterade till sig med uttryckligt förbehåll att de inte ska användas till spelskulder. Nyligen har det också kommit en lagändring i Sverige som innebär att kvinnan får ha egendom som mannen inte har förfoganderätt över, men den omvälvningen är ännu inte förankrad i människorna. Dottern Berta, däremot, ser det som sin sista och enda chans att rädda undan en smula pengar så att familjen inte går under av skulder. Dottern förmår modern att skriva över pengarna på henne, men frågan är om det räcker i en värld där modern fortfarande inte tror sig ha rätt att göra det – och där kärleken ska förlåta alla felsteg.

Sanna kvinnor kan synas inaktuell, men den är full av aktuella frågor ifall man bara skrapar lite på ytan. Dessutom är denna pjäs en ordentlig genomgång av termen ”sann kvinna”. Vem är den sanna kvinnan? Modern, som försakar sig? Berta, som uppoffrar sig för modern men annars är bitsk och härdad? Systern, som just har upptäckt att hennes man är otrogen och inte vet om hon ska förlåta eller inte? Hur är en sann kvinna? Finns det en ”sann” kvinna eller är det bara en konstruktion som används av människor med olika syften bakom orden?

Jag kan absolut rekommendera Sanna kvinnor, som finns upplagd här på Dramawebben. Bara att ladda ner och läsa! Men låt bli att ögna i handlingsreferatet på Dramawebben, om du inte vill veta slutet…

Sanna kvinnor på Fria Teatern

Uppdatering: det är tydligen inte för sent att se denna pjäs. Inte riktigt. Bara nästan… Så missa inte!

Anne Charlotte Leffler är en av de kvinnliga 1880-talsdramatiker som i sin samtid spelades flitigt medan Strindberg inte fick sina pjäser uppsatta – det var först i och med att de politiska tenderna under 1880-talet hade gått och blivit omoderna som allting kastades om och Leffler, Agrell och Stéenhoff fick samla damm medan Strindberg blev nationalskald. Jag har alltid velat tro att en orsak till Strindbergs så kallade ”kvinnohat” helt enkelt var avundsjuka, för att August inte var välkommen på arenan. Just då.

Av de tre mest kända 1880-talsdramatikerna måste jag säga att just Leffler är den jag tycker minst om. Just det där mera politiska än artisistiska som trion ofta beskyllts för är särskilt närvarande hos Leffler, även Skådespelerskan är läsvärd. En annan av Lefflers pjäser – Sanna kvinnor – har jag länge tänkt läsa. Så fick jag ett mejl om att den spelades på Fria teatern. Och inte nog med det. Sista föreställningen närmade sig! Panik!

Så satt jag då bänkad i lördags. Under första akten, och särskilt alldeles i början, blev det lite sådär pinsamt överspelat ibland. Helhetsintrycket var dock mycket gott, jag tyckte om alla skådespelare (men särskilt Håkan Jonson) och jag fick känslan av att Leffler fungerar så väldigt mycket på scen än i manusform. I en välgjord uppsättning kommer den här sortens dramatik verkligen till sin rätt. Hur föråldrad själva tematiken än är: om kvinnans rätt till att få äga egna pengar. I pjäsen illustreras det genom Berta, vars mor offrat hela sin förmögenhet för att betala sin makes spelskulder. Nu finns det nästan ingenting kvar och Berta försöker tvinga modern att inte ge upp deras sista chans till överlevnad – men hur ska Berta lyckas övervinna sin mors förvissning om att allt hon äger, äger i själva verket maken?

Samtidigt har Bertas syster just kommit till Stockholm och råkat upptäcka att hennes make är notoriskt otrogen. Vem är den Sanna Kvinna i sammanhanget – Berta, som är ogift och arbetar på bank och vägrar bete sig enligt könsrollsmönstren? Systern, som slits mellan att vara dödligt kränkt och bara vilja bli älskad? Modern, som aldrig satt sig på tvären?

Synd för er alla därute att ni inte kan se den här pjäsen Men som manus finns den ju och det tänker jag utnyttja nu snart. Så fort jag får tid att läsa, vill säga…

Skådespelerskan (Anne Charlotte Leffler)

En pjäs jag läste i våras men aldrig skrivit ordentligt om tidigare. Just idag fick jag stark lust att göra just det – ägna ett inlägg åt Skådespelerskan av Anne Charlotte Leffler. Detta drama om kvinnlig frigörelse kontra konventioner är förvisso inget mästerverk, men dock en läsvärd och tänkvärd klassiker med en väldigt intressant huvudperson: Ester Larsson.

Ester, föräldralös skådespelerska, har förlovat sig med en proper man ur borgarklassen fastän aktörer ses som enbart snäppet bättre än prostituerade i det dåtida samhälle där hon lever och verkar. Kulturkollisionen blir total när Ester ska träffa fästmannen Helges familj.

Vill Ester verkligen gifta sig och ge upp det yrkesverksamma liv som hon dittills har ägnat all energi? Och när är Ester sig själv? Spelar hon alltid en roll? Gör vi alla det? Kan man vara äkta och ärlig? Hur ska den som är van vid frihet kunna rätta sig efter helt andra förväntningar? Kan Helge och Ester bli lyckliga tillsammans trots milsvitt skilda bakgrunder?

Ester är inte alls särskilt sympatisk – men det är å andra sidan ingen i denna kvävande klaustrofobiska hemmets värld som Leffler målar upp.

Ursprungligen publicerad 1883, återutgiven 2008 av förlaget Rosenlarv. En applåd för det! Och pssst: 69 kronor på Adlibris.

Recension av Lefflers bok Kvinnlig och erotik
Inlägg om de samtida dramatikerna Alfhild Agrell och Frida Stéenhoff, också uppmärksammade av Rosenlarv förlag.

Anne Charlotte Leffler – Kvinnlighet och erotik

Förlaget Rosenlarv återutger svenska klassiker som fallit i glömska, titlar som tillhör den kvinnliga kanon som förblivit inofficiell och aldrig fått smälta samman med den mera allmänt accepterade synen på tidlösa verk. Talar vi 1800-talslitteratur är det Strindberg alla minns; Anne Charlotte Leffler och hennes tidsfränder är bara en begränsad krets bekanta med, vilket Rosenlarv och andra försöker åtgärda. Gott så, men har Leffler något att ge än idag?

Tidigare har Rosenlarv presenterat Skådespelerskan och Familjelycka, två av Lefflers dramer som nu hamnat i bibliotekshyllor och bokhandelssortiment mer än hundra år efter att de ursprungligen gavs ut. Familjelycka är en oförarglig och inte alls oförglömlig komedi, men Skådespelerskan är absolut läsvärd, även om jag föredrar Frida Stéenhoff och Alfhild Agrell. 1880-talets populära verk, ofta skriven av kvinnor, blev senare omodern och beskylld för att vara en alltför indignerad ”tendenslitteratur” – den satte fingret på orättvisor och bristfälliga strukturer i samhället, vilket inte var välkommet och efterträddes av en rejäl ”backlash”.

I år har Rosenlarv givit ut Kvinnlighet och erotik, en roman och en novell ur Lefflers epos i flera delar, Ur lifvet, där även hennes mest kända novell Aurore Bunge ingår. Kvinnlighet och erotik handlar om unga Alie som i novellen avböjer ett frieri trots att hon älskar mannen som friar. Hon inser att han inte älskar henne på det sätt hon vill och inriktar sig på att leva ensam. Under en resa till Italien tillsammans med den kvinna som istället blivit friarens hustru möter Alie en adelsman som fattar tycke för henne. Vill han bara förföra henne eller är han beredd att gifta sig – och vill Alie gifta sig, eller föredrar hon en rent erotisk relation?

Kvinnlighet och erotik vindlar omkring i många turer. Den är betydligt mindre förutsägbar än många andra verk om kärlek från samma sekel. Även om det slutar lyckligt så landar historien ändå långt från konventionen, vilket torde förklara den skandal som boken gav upphov till i sin egen tid, både bland kvinnosakskämpar och deras fiendeläger. Idag är romanen kanske snarast ett intressant tidsdokument, men den är åtminstone inte platt eller enkelspårig. Däremot är den ganska förvirrande eftersom ingen deltagare i intrigen egentligen är helt sympatisk. Så gott som alla karaktärer målas fram med en väldig nyansrikedom som omöjliggör förhastade slutsatser. Raka motsatsen till tendenslitteratur – det här är verkligen inte skrivet bara för att leverera ett budskap.

Tack till Rosenlarv förlag för recensionsexemplar av denna bok