Willy Kyklund – Hermelinens död

Willy Kyrklund är en av dem jag läst lite av och vill läsa mycket mer med. På Myrorna hittade jag Hermelinens död, en hundrasidig novellsamling bestående av tio noveller. De är ganska skruvade, ganska roliga och mycket värda att läsas. Långt från all logik, men på ett härligt sätt!

Nu vill jag definitivt fortsätta utforska Kyrklund! Solange var jag ju missnöjd med men å andra sidan var jag väldigt förtjust i Polyfem förvandlad. Kort sagt verkar det som om jag föredrar Kyrklunds novellsamlingar framför roman(erna).

Lite roligt är också att mitt lite smutsiga förstautgåvanexemplar från 1954, som jag fick för 7,50 på Myrorna, är ett gammalt recex. ”För benägen anmälan” står det stämplat i rött på baksidan. Ännu lite roligare är att jag just har läst Bodil Malmstens funderingar kring om det fortfarande står så på recex. Och nej, det gör det ju inte. Tyvärr?

Dina bästa Kyrklund-tips?

Betyg: 7/10

Willy Kyrklund – Solange

Det är tråkigt med flera sågningar på varandra, men Willy Kyrklunds Solange var en klar besvikelse efter samme författares underbara Polyfem förvandlad. Jag förväntade mig något i samma klass men fick en föga engagerande berättelse om kärlek som övergår i vardag. Jag trodde att Kyrklund skulle kunna göra vardagen magisk, men icke. Det enda som egentligen intresserade mig var ett stycke om te. Jag ser dock fram emot annat av Kyrklund!

Här är någon som tycker helt annorlunda

Willy Kyrklund – Polyfem förvandlad

Den här korta novellsamlingen – för novellsamling är det enda jag kan se den som – är en mycket märklig liten kreation. Full av spexig lustighet, men också väldigt finlitterär. Ibland skriver Kyrklund på Kalevalas versmått, ibland på byråkratisvenska, ibland rimmat. Grekisk mytologi blandas med Tusen och en natt, allt är mycket lekfullt på en nästan surrealistiskt sätt. Och språket! Vilken språkhantering!

Kort sagt: omöjligt för mig att inte älska.

Betyg: 8/10

Den dagen man börjar minnas, den dagen börjar man dö. Minnet växer i magen som ett foster, så sakteliga, närapå som i drömmen, det märks inte så mycket än och man tänker: kanske är det ingenting; men det blir allt tyngre, allt mer fullgånget; slutligen föder jag min död.

Det var alltså här – eller där. Med stela fingrar plockar du upp en skärva. Det var längesedan, det var nyss. Skärvan visar ett stycke av ett konventionellt landskap med en betande gasell. Det finns ett svek som är trofasthet, trofastheten mot det ständigt flyende.

Människornas ständigt uppflammande utplånade ansikten, förnyade glömda steg.

Därtill har schackspelet den fördelen framför livet, att man kan ta ett nytt parti.

Falken red i bleka natten. Natten stod stilla. Falken red. De tror att jag tror. Kådan doftade. Falken stod stilla. Natten red.

Ser du, bilderna vandrar igenom oss som vågor genom ett vatten och formar vår kropp och våra handlingar efter olika mönster med delar och skärvor av de gamla och du kan icke lyfta din hand utan att den är en annans och dess gest är redan utförd av en hjort, av ett moln.

Vad håller jag fast och är redan en annan? Denna krampaktigt knutna hand ser jag redan med en annans ögon. … Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare. … Redan är jag densamma. Mina flyende steg vittna om min ständiga trofasthet.